29.3.2001

KO mot Contant Oy (bolaget). Enligt lagen om indrivning av fordringar 4 § var det förbjudet att vid indrivning använda ett förfarande som strider mot god indrivningssed eller som annars är otillbörligt mot gäldenären. Enligt bestämmelsen var det förbjudet att bl.a. orsaka gäldenären onödiga kostnader eller onödigt men. Med stöd av bestämmelserna i lagen om indrivning 13 och 14 § kan marknadsdomstolen på yrkande av KO vid vite förbjuda en näringsidkare, som förfar i strid med god indrivningssed eller annars otillbörligt mot gäldenären när han driver in en konsumentfordran, att fortsätta ett dylikt förfarande eller att upprepa det eller ett därmed jämförbart förfarande.

Med stöd av lagen om indrivning hade borgenären rätt att av gäldenären få ersättning för sina nödvändiga kostnader som indrivningen av skulden hade orsakat. För en borgenär som anlitade sig av en indrivningsbyrå utgjorde den mervärdesskatt som ingick i indrivningsbyråns arvode en del av de kostnader som borgenären måste betala för indrivningen. I sig var den därför en nödvändig kostnad som uppstått vid indrivningen. I sådana fall där en näringsidkare som var borgenär och vars kostnader gäldenären måste ersätta, i sin egen beskattning fick dra av den mervärdesskatt som näringsidkaren betalat till indrivningsbyrån, belastades den näringsidkare som var borgenär i sista hand inte av den motsvarande delen av indrivningskostnaderna. Även om mervärdesskatten också då var en del av indrivningskostnaderna och måste betalas som en del av indrivningsbyråns räkning, utgjorde den inte någon slutlig belastning för ett sådant bolags resultat som hade rätt att i sin egen beskattning dra av den betalade mervärdesskatten.

När svarandebolaget av gäldenären hade drivit in kostnader som av indrivningen orsakats borgenären hade svarandebolaget av gäldenären drivit in den mervärdesskatteandel som ingick i räkningen också i sådana fall då borgenären hade rätt att i sin egen beskattning dra av mervärdesskatteandelen. Även om en näringsidkare som var gäldenär hade kunnat göra detta avdrag, hade gäldenären i sådana fall inte ens påståtts ha fått tillbaka av svarandebolaget den mervärdesskatteandel som gäldenären utan grund betalat. En gäldenär som hade ställningen av en konsument kunde inte i sin egen beskattning dra av den mervärdesskatt som han betalat, varför en mervärdesskatt som konsumenten utan grund betalat alltid i sista hand belastade honom. När en konsument som var gäldenär, i dylika fall inte hade varit tvungen att betala mervärdesskatteandelen som en del av borgenärens kostnader, hade indrivningen av mervärdesskatteandelen i en sådan situation orsakat gäldenären onödiga kostnader. Genom att av gäldenären driva in den mervärdesskatteandel som ingick i de kostnader som orsakats borgenären i en sådan situation då det var fråga om indrivning av en konsumentfordran och då borgenären som var uppdragsgivare var en sådan näringsidkare som hade rätt att i sin egen beskattning dra av den mervärdesskatteandel som ingick i arvodet för indrivningsuppdraget, hade bolaget förfarit i strid med 4 § 2 mom. 2 punkten lagen om indrivning och otillbörligt med hänsyn till gäldenären.

Omröstning.

Lag om indrivning av fordringar 4 § 2 mom. samt 13 § och 14 §