30.11.2001

Finnisol ry och Paroc Oy Ab mot SPU-Systems Oy. I svarandens marknadsföring hade med hänvisning till vissa undersökningar angetts att ett småhus, som isolerats med andra isoleringsmaterial med motsvarande isoleringsförmåga, förbrukade 46 % och en hallbyggnad 100 % mer uppvärmningsenergi än en byggnad som isolerats med SPU-isoleringsmaterial. Resultaten av de undersökningar som svaranden nämnt kunde delvis anses stöda de marknadsföringspåståenden som svaranden angett. Till följd av reservationerna i undersökningarna kunde undersökningarna inte anses utgöra ett tillräckliga bevis på att de exakta procentsatser som svaranden angett i sin marknadsföring allmänt skulle ha hållit streck. I sin marknadsföring hade svaranden inte nämnt dessa omständigheter som påverkade tillförlitligheten av undersökningarna. De uttryck som svaranden hade använt hade varit ägnade att ge en överdriven bild av skillnaderna i fråga om förbrukningen av uppvärmningsenergin i de byggnader som isolerats med svarandens produkter respektive med mineralull. Till denna del hade svarandens marknadsföring stridit mot god affärssed.
De sakkunnigutlåtanden som svaranden hänvisat till kunde inte anses utgöra tillräckligt bevis på att ett ökat utrymme på tio kvadratmeter allmänt kunde fås i en tio meter lång byggnad med en konstruktion där svarandens produkt hade använts jämfört med en byggnad som isolerats med sökandens produkt. Även om en användning av svarandens isoleringsmaterial ofta ledde till en tunnare takkonstruktion än då isolering bestående av mineralull användes, hade emellertid en alltför generaliserande bild i svarandens marknadsföring getts om vilken tjocklek en konstruktion med den isolering som svaranden marknadsförde skulle ha jämfört med en konstruktion med den isolering som sökanden marknadsförde för att samma värmeisoleringsförmåga skulle erhållas. Svaranden hade inte presenterat tillförlitliga bevis för omfattningen av det ökade utrymme som kunde fås med sina egna produkter jämfört med det ökade utrymme som kunde fås med sökandens produkter. Genom att i sin marknadsföring ange konstruktionerna bestående av konkurrerande produkter som överdrivet tjocka och genom att jämföra tjockleken av konstruktionerna bestående av isolering av mineralull med tjockleken av konstruktionerna bestående av den egna produkten och det ökade utrymme i en bostad som fås med den egna produkten med det ökade utrymme som fås med isolering av mineralull, hade svaranden i sin marknadsföring förfarit i strid med god affärssed.
I svarandens tidningsannonser hade uttrycket "maailman paras" (världens bästa) använts som rubrik, som samtidigt hade innehållit uttrycket "jopa 100.000 mk:n extrahyöty" (en extra nytta på t.o.m. 100.000 mk). I en annan annons hade uttrycket "jopa 50.000 mk:n extrahyöty" (en extra nytta på t.o.m. 50.000 mk) använts. Det hade visats att utrymmet med en konstruktion som bestod av svarandens isoleringsmaterial ökade en aning mera än med en konstruktion som bestod av sökandens isoleringsmaterial. Inverkan på priset av det ökade utrymme som erhölls med isoleringen blev emellertid i de flesta fallen klart mindre än vad svaranden hade anfört i sin marknadsföring. De påståenden som svaranden framfört om det ökade tillägget i fråga om försäljningspriset hade varit klart överdrivna. Även om uttrycket "världens bästa" inte i sig kunde anses vara ett uttryck som kunde jämställas med ett faktapåstående och om vars sanningsenlighet borde läggas fram bevis, hade det likväl, framfört i detta sammanhang, varit ägnat att ge den bilden av svarandens isoleringsmaterial att det var bättre än andra isoleringsmaterial. Genom att i sin marknadsföring ange överdrivna påståenden om att en isolering av ett vindsutrymme med polyuretanisolering ökade bostadens gängse marknadsvärde jämfört med att isoleringen skedde med mineralull i konstruktionerna, och genom att i detta sammanhang använda uttrycket "världens bästa", hade svaranden i sin näringsverksamhet förfarit i strid med god affärssed.
I sin marknadsföring hade svaranden angett en kostnadsjämförelse, som gällde isolering av ett kallt vindsutrymme med svarandens produkt och med isolering av mineralull. I det andra jämförelsematerialet hade det material och de konstruktioner som avsågs i jämförelsen inte specificerats, utan resultatet av jämförelsen hade presenterats enbart till markbelopp. Denna jämförelse hade inte varit individualiserad. Genom att i sin marknadsföring använda en jämförelse där kostnaderna för isolering bestående av mineralull hade jämförts med kostnaderna för isolering med svarandens produkt, utan att konstruktionerna och de material som behövdes vid isoleringen skulle ha individualiserats, hade svaranden i sin marknadsföring förfarit i strid med god affärssed.

OtillbFörfL 1 § och 6 §