29.11.2000

Konsumentombudsmannen mot Yhtyneet Kuvalehdet Oy (bolaget). Bolaget hade marknadsfört tidningsprenumerationer bl.a. per telefon och genom beställningskuponger som skulle sändas per post. När konsumenten hade prenumererat på en tidning hade han fakturerats på så sätt att han fått en räkning som innehöll två betalningsblanketter. Om konsumenten använde den ena blanketten, betalade han prenumerationen. Om han använde den andra blanketten, ! förutom att han betalade prenumerationen ! prenumererade han på tidningen även för en tidsperiod som började efter att den avtalade prenumerationstiden löpt ut. Betalningsblanketten var tredelad på så sätt att den ena giroblanketten fanns på den övre delen av blanketten och den andra på den nedre delen och mellan dem fanns information om giroblanketterna. Konsumenterna betalade sina räkningar ofta genom att använda t.ex. en banks betalningstjänst eller genom att själva betala räkningen t.ex. genom användning av en dataterminal, telefon eller en banks betalningsautomat. När den giroblankett med vilken konsumenten kom att bli bunden till en fortsatt prenumeration satt i räkningens nedre del, kunde konsumenten oförmärkt komma att ta referensnumret eller streckkoden på denna giroblankett, även om hans avsikt hade varit att betala endast den prenumeration som han gjort. Eftersom giroblanketterna hade sett likadana ut på så sätt att informationen om mottagaren, betalaren, förfallodagen och räkningens markbelopp hade varit desamma, hade konsumenten även för betalningstjänsten eller kassan oförmärkt kunnat välja den giroblankett genom vilken han blev bunden av en fortsatt prenumeration. Bolagets erbjudande i räkningen i fråga om en fortsatt prenumeration hade i sig presenterats klart. Erbjudandet hade innehållit den information som var nödvändig med tanke på beställningen, såsom perioden för och priset på den erbjudna prenumerationen. Även betydelsen av de båda giroblanketterna i räkningen hade i sig presenterats klart. Av blanketten framgick att konsumenten med den ena giroblanketten kunde betala enbart räkningen i fråga och med den andra beställa tidningen även för en tid som började efter den prenumerationstid som räkningen gällde. Räkningen hade dock utformats så att konsumenten av misstag kunde komma att använda den giroblankett med vilken han mot sin vilja blev bunden av ett nytt avtal med bolaget. Bolagets marknadsföringsmetod, där konsumenten hade sänts ett erbjudande i formen av en räkning om en ny prenumeration, hade varit otillbörlig med hänsyn till konsumenterna. KSL 2 kap. 1 § och 7 §