7.8.1990

A. AHLSTRÖM OSAKEYHTIÖS YRKANDE

Sökanden har yrkat att Ekovilla Oy med stöd av 1 och 2 § i lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet (OtillbFörfL) vid vite förbjuds att i näringsverksamhet marknadsföra cellullisolering

1. genom att hänvisa till avsaknad av dunstspärr, en konstruktion som andas och dessa omständigheters hälsobefrämjande inverkan eller att använda något annat motsvarande uttryck;

2. som en jämn och tät isolering eller genom att använda något annat motsvarande uttryck;

3. genom att låta bli att omnämna de skadeverkningar cellullens kemikalier eventuellt har samt låta bli att sätta ut sådana varningstecken användarna rimligtvis kan förutsätta;

4. som en "naturligt värmeisolering" eller genom att använda något annat uttryck som hänvisar till naturen eller en naturprodukt;

5. som en självblåsbar isolering;

6. som den bästa isoleringen eller genom att använda något motsvarande uttryck;

7. genom att påstå, att man med cirka 11 % mindre mängd cellull uppnår samma isoleringsförmåga som med andra blåsbara isoleringar eller genom att använda något annat motsvarande uttryck samt att i sammanhanget hänvisa till inbesparing av pengar utan en vederbörlig prisjämförelse;

8. genom att påstå att cellullen är den enda isoleringen med vilken man kan åstadkomma den indelande konstruktionen B 30 i övre botten eller genom att använda något annat motsvarande uttryck;

9. genom att osakligt ange värmeisoleringarnas luftgenomtränglighetsvärden i samband med sådana andra isoleringsvärden, i fråga om vilka redan beaktats isoleringens luftgenomtränglighetsvärde eller genom att i övrigt på ett osakligt sätt presentera isoleringarnas olika luftgenomtränglighetsvärden.

Sökanden har också yrkat att Ekovilla Oy förpliktas ersätta sökandens rättegångskostnader med 120 000 mark jämte 16 % årlig ränta från dagen för utslaget.

Ekovilla Oy är ett marknadsföringsbolag, vars uppgift är att ombesörja den riksomfattande marknadsföringen av cellull, såsom till exempel direktmarknadsföringen. Ekovilla Oy är sålunda ansvarig för all riksomfattande och lokal marknadsföring av cellull.

1. Cellull, som är tillverkat av rivet avfallspapper - närmast tidningspapper - marknadsförs bl.a. genom påståenden om att de möjliggör dunstspärrfria konstruktioner. I typgodkännandet för cellull förutsätts dock att undre sidan av isoleringen är fästad vid en tät yta. Med en tät yta avses just en dunstspärr. Genom att hänvisa till en dunstspärrfri konstruktion och motsvarande uttryck till exempel till en konstruktion som andas vilseleder Ekovilla Oy i sin marknadsföring konsumenterna och den övriga köpkretsen i fråga om typgodkännandet.

En dunstspärrfri konstruktion tillåter såväl att fuktigheten i innerluften som att orenheterna i luften sugs in i isoleringen. Orenheterna och fukten kan till exempel leda till att svampflora uppstår vilket i sin tur kan leda till att konstruktionerna murknar. Cellull innehåller visserligen olika kemikalier som skall hindra att svampflora uppstår. Dessa kemikalier "sköljs" dock med tiden in i isoleringen från dess ytlager, varför kemikaliernas effekt minskar vilket leder till att svampfloran ökar på lång sikt. Orenheterna i luften, vilka utan dunstspärr sugs in i isoleringen, kan också utgöra en delfaktor vid korrosionsfenomen i fråga om metaller mm. Man påstår också vilseledande att en dunstspärrfri konstruktion är mera hälsosam än andra konstruktioner.

2. Ekovilla Oy påstår i sin marknadsföring att "cellull tänger vid inblåsning in i de allra minsta håligheter och springor och bildar en jämn, tät isolering". Påståendet håller inte streck. För det första måste man blåsa cellull flere gånger eftersom det relativt snabbat sjunker ihop. För det andra är cellullen inte elastisk vilket leder till att det i samband med att den sjunker ihop uppstår sprickor, speciellt i närheten av balkar, rör och ledningar. I en normal byggnad förekommer alltid i något mån rörelse, skakningar mm., vilket förorsakar ihopsjunkande, vilket i sin tur leder till att sprickor uppstår. En följd av såväl ihopsjunkandet som uppsprickningen är att värmeisoleringsförmågan försämras.

I vissa fall kan den större täthet som uppstår då cellullen sjunker ihop innebära bättre värmeisoleringsförmåga, men detta gäller, om det överhuvudtaget gäller, enbart fram till en viss punkt. Även i typgodkännandet förutsätts en viss täthet.

Dessa omständigheter, som inverkar på värmeisoleringsförmågan, förs inte fram i Ekovilla Oy:s marknadsföring utan man påstår att cellullen bildar en jämn och tät isolering.

3. Cellullen påstås vara en trygg isolering. I broschyren "Cellull är en naturlig isolering" konstateras att det i cellull förekommer kemikalier, vars uppgift är att förhindra tillväxten av förmultningssvamp. I broschyren konstateras även att "fåglar och ekorrar använder inte cellull för sitt bobyggande och varken råttor eller övriga smådjur gräver sig in i cellullen."

I själva verket innehåller cellullen kemikalier som klassificeras som gift. Redan påståendet att fåglar och andra djur undviker cellullen vid bobyggandet visar att gifterna är farliga. Det har även hänt att äppelträd, som kommit i beröring med cellull, dött.

Fastän cellullen innehåller giftiga kemikalier förekommer inte på förpackningarna och inte heller i övrigt varningsmärken. Användarna av cellull borde erhålla tillräcklig information även om eventuella hälsorisker och -men, i synnerhet som cellullen även marknadsförs som självblåsbar.

4. Ekovilla Oy marknadsför cellullen som en naturlig isolering. Under rubriken "Cellull är en naturlig isolering" sägs bl.a.: "I fråga om sina grundegenskaper det traditionella sågspånet ... Naturligheten är dock den samma goda."

I samma stycke konstateras även att "cirka 80 % av cellullen utgörs av insamlingspapper och de övriga 20 % av icke flyktiga brandförhindrande kemikalier". Om man ännu beaktar att en förvånande stor del av insamlingspappret (tidningspappret) utgörs av trycksvärta och andra kemikalier är det skäligen ifrågasatt att påstå att cellullen är en naturlig isolering.

5. I broschyren "Cellull är den bästa blåsisoleringen" påstås att "Du kan nu även själv med maskin applicera små mängder förmånligt". I typgodkännandet förutsätts att en yrkesman applicerar cellullen.

Cellull säljs åt självblåsare i samma förpackningar som åt yrkesblåsare. Förpackningarna är inte försedda med varningstecken eller direktiv för trygg användning.

Konsumenterna får i svarandens marknadsföring inte heller information om att det typgodkända lambda n-värdet inte gäller då man blåser själv.

6. I en broschyr påstås att "Cellull är den bästa värmeisolering" utan att man anger på vilket sätt cellullen skulle vara bättre än annan blåsull. Enligt sökandens åsikt är inte cellullen den "bästa" blåsullen.

I svarandens broschyr "Cellull är en naturlig isolering" förekommer rubriken "Bäst av de blåsbara värmeisoleringarna". Under denna berättas om cellullens egenskaper. I sammanhanget berättas inte i vilket avseende cellullen skulle vara bättre än de andra blåsbara isoleringarna.

7. På den riksomfattande VVS-mässan i Jyväskylä i februari 1988 delades ut en broschyr benämnd "Cellullens fördelar". I broschyren påstås att cellullens isoleringsförmåga är cirka 11 % bättre än övriga isoleringars. I broschyren sägs bland annat: "För att uppnå samma isoleringsförmåga som övriga isoleringsmedel har behöver Du köpa cirka 11 % mindre mängd cellull!", "TÄNK VAD DU SPARAR!". Påståendet åskådliggörs med en bild, enligt vilken man för att uppnå samma isoleringsresultat endast behöver 6 tum cellull då man behöver 10 tum glasull.

För det första är påståendet matematisk felaktigt. Enligt talen 6 och 10 tum skulle man behöva cirka 40 % mindre mängd cellulosaisolering och inte bara 11 %.

För det andra är hela påståendet om inbesparing vilseledande utan prisjämförelse. En prisjämförelse torde i praktiken vara omöjlig eftersom åtminstone priset på cellull varierar i hög grad från ort till ort.

Påståendet "cirka 11 % mindre mängd" är vilseledande eftersom man inte i räkneoperationen beaktat det tilläggslager om cirka 20 % man måste applicera på grund av ihopsjunkandet. Sålunda konstateras till exempel i typgodkännandebesluten Nr 3039/533/86 och 2066/533/87 vilka gäller Värmeull och Cellull SV: Då man identifierar den blåsta (icke ihopsjunkna) isoleringstjockleken bör man beakta de för produkten specifika egenskapen att den sjunker ihop där den appliceras. Värmeisoleringen dimensioneras och dess värmemotstånd räknas i enlighet med den planerade (ihopsjunkna) isoleringstjockleken jämförd med vilken blåsisoleringstjockleken bör vara 20 % större."

Kalkylen, som baserar sig på att man beaktar de ihopsjunknings effekter som förutsätts i typgodkännandet och de i broschyren givna värmeledarvärdena utvisar att man i själva verket måste använda cirka 3 % mera cellull än blåsbar glasull. I broschyren har man helt uppenbart strävat till att påverka inköpsbesluten genom att vilseleda köparna. Påståendet om inbesparing är klart vilseledande.

8. I broschyren påstås följande i punkt 2: "Cellullen är den enda isolering med vilken man kan åstadkomma en B 30 lagrande konstruktion i övre botten". Detta påstående håller inte streck. B 30 konstruktioner kan åstadkommas även med övriga isoleringar. Då man talar om en B 30 konstruktion avser man konstruktionen som en helhet av vilken isoleringen endast utgör en del.

9. Med den tabell som förekommer i broschyren, ur vilken olika isoleringars värmeledarvärden och luftgenomträngningsvärden kan utläsas har man hos köparen velat skapa en felaktig bild av att cellullen och värmeullen skulle vara bättre än annan blåsull eftersom dylik ulls luftgenomträngningsvärden är betydligt lägre.

Luftgenomträngningsförmågan inverkar naturligtvis på värmeledandet och dess inverkan har beaktats då man räknat ut värmeledarvärdet. Det är sålunda vilseledande att räkna upp felaktiga luftgenomträngningsvärden som inte har någon inverkan i sak då man även räknar upp värmeledarvärdena. Meningen med isoleringen är att förhindra värmeavgång och inte att verka som lufthinder; för detta används dunstspärr. I marknadsföringen har man strävat till att ge en nedsättande bild av övriga isoleringar.

På motsvarande sätt förekommer under tabellen texten "OBSERVERA! De blåsbara mineralullarna har inte sådant isoleringsvärde som förutsätts i typgodkännandet i tjocklekar under 15 cm eftersom de till sin konstruktion är så glesa, dvs. deras LUFTGENOMTRÄNGNING ÄR AVSEVÄRD". Denna text är ägnad att ge en nedsättande bild av mineralullisoleringarna.

Luftgenomträngningsvärden förekommer inte i några direktiv eller krav. Normalt anges de inte.

EKOVILLA OY:S BEMÖTANDE

Svaranden har bestridit att dess marknadsföring skulle vara vilseledande eller otillbörlig och yrkat att ansökan förkastas. Svaranden har även yrkat att sökanden ålägges ersätta svarandens rättegångskostnader med 100 000 mark jämte 16 procent årlig ränta.

1. Cellull möjliggör dunstspärrfria konstruktioner. Celull förutsätter inte användning av ett diffusionstätt lager. Med den täta yta som avses i typgodkännandet avses lufttäthet och inte alls diffusionstäthet, vilket sökanden påstår.

I bilagorna till STF:s utlåtande har saken förtydligats genom exempel: "En något så när tät revetering på var sida (t.ex. betong, tegelrevetering, tät skiva, plastmembran, isoleringspapper eller annat dylikt hållfast fogat)" samt "C 4 värmeisoleringsdirektiv: Isoleringens båda sidor fästade vid en tät yta (t.ex. betong, tegelrevetering, tät skiva, plastmembran, isoleringspapper eller annat dylikt hållfast fogat)".

En plastmembran använd som dunstspärr är endast ett alternativ för "ett tätt konstruktionslager". Inte ens med hjälp av en plastdunstspärr åstadkommer man fullkomlig lufttäthet. Å andra sidan har lufttätheten i småhus, som saknar dunstspärr i snitt varit klart högre än i ett hus försett med dunstspärr.

Cellullen är ett hygroskopiskt material såsom till exempel trä. Den kan ta emot fukt och avge fukt utan att förorsaka isoleringen eller träkonstruktionerna skada. Sålunda saknade till exempel alla före början av 1950 talet byggda sågspånsisolerade egnahemshus dunstspärr. Man kände inte ens till plasten. Cellullens borföreningar är effektiva medel mot förmultning. Ett cellullhus "andas" med hela sitt hölje. De orenheter som kommer utifrån förorsakar inte problem för isoleringen. Man har undersökt sågspånsisoleringen i mycket gamla hus och konstaterat att de är helt rena och ljusa. I typgodkännandet för cellullens värmeledande förutsätts inte dunstspärr (av plast).

I fråga om korrosion kan man konstatera att den punktkorrosion som förekommer på metallen inne i mineralullen är betydligt farligare än den ytkorrosion som förekommer inne i cellullen.

2. Cellullen är ytterst finfördelad och tränger sig då man blåsar den in i de allra minsta håligheter och bildar en jämn och tät isolering. Då man jämför cellull med glasblåsull kan man klart se skillnaderna. Den ytterst låga luftgenomträngligheten är också ett bevis på täthet. Luftgenomträngligheten är betydligt lägre än hos glasblåsullen. Av nämnda skäl är cellullens värmeisoleringsförmåga den bästa hos de blåsbara isoleringarna. Lambda n = 0,041 W/mK.

Cirka 95 % av cellullen används i övre botten. Resten används i väggar och nedre botten. Typgodkännandet för cellull gäller enbart övre botten.

3. Cellullen är en tygg isolering att använda. Man har i undersökningar konstaterat att väggkonstruktioner som andas förbättrar luftens kvalitet så att den blir mera hälsosam för mänskor. Av cellullen utgörs cirka 80 % av tidningsinsamligspapper och 20 % av icke flyktiga brandsförhindrande och förmultningsförhindrande ämnen (ca. 10 % borsyra och ca. 10 % borax).

A. Ahlström Oy har nämnt att man i cellullen använder kemikalier som kan klassificeras som gift och har hänvisat till det meddelande beträffande användningssäkerhet i fråga om farliga ämnen Sai-Lab r.y. publicerat för sina medlemsaffärer. Enligt sagda meddelande är borsyra ett gift av II klass. Man bör observera att man i mineralull (glas- och cellull) som bindmedel använder fenol och formaldehyd, vilka vardera klassificeras som I klass gifter enligt Sai-Lab r.y.:s meddelanden om användningstrygghet.

I giftförteckningen i den av arbetarskyddsstyrelsen publicerade boken (Arbetarskyddsbestämmelser 3) "System för igenkänning och utmärkning av hälsovådliga ämnen förekommer inget omnämnande om borsyra eller om borax. Däremot klassificeras fenol och formalhehyd som giftiga ämnen.

Enligt STF:s undersökningsreferat är inte borsyrans salter under några som helst förhållanden eteriska. Borsyra används som konserveringsmedel förutom i fråga om cellull t.ex. i fråga om livsmedel. Likaså används borsyra i bl.a. "stjärtsalva" för barn, i gödsel och i naturen förekommer borsyra bl.a. i frö för sädersväxter. Borsyra och borföreningar, använda i cellullisolering, kan inte anses vara giftiga för mänskan.

Cellullen är den äldsta industriellt framställda isoleringen i världen. Tillverkningen av cellull inleddes år 1926 i Kanada och den beviljades patent år 1936. I Kanada och Förenta staterna har den redan i över 60 års tid använts som isolering i övre och nedre botten samt i hus väggar. Dess marknadsandel i Nordamerika är fortfarande betydande. I Förenta staterna verkar ännu i dag cirka 350 cellullfabriker och i Kanada cirka 60 cellullfabriker. Man har där inte uppställt några som helst hinder för användningen av cellull eller uttalat misstankar om att den skulle vara farlig för mänskors hälsa.

Man har däremot redan en lång tid misstänkt att mineralull (glas- och bergull) förorsakar cancer. Åldrande byggnadsmaterial och konstruktioner avger orenheter. Mest benägna att avge orenheter är gamla värmeisoleringar. Isoleringarnas bindmedel avger bl.a. formaldehyd. Bindmedlen för glasull tillverkas just av formaldehyd och fenol, vardera första klassens gifter. Användarna av glasull borde erhålla tillräckligt med information om dessa hälsofaror. Glasullsförpackningarna borde vara försedda med varningsmärkningar.

4. A. Ahlström Oy påstår i sin ansökan att tidningspapper till 40 % skulle bestå av trycksvärta och andra kemikalier. Sanningen är att trycksvärtans andel av tidningen är under 1 %. Sålunda består tidningspappret till över 99 % av naturmaterial. Cellullen är en hygroskåpisk organisk värmeisolering i motsats till mineralullen, som är oorganisk.

Svaranden kan inte låta bli att ännu dra fram att eftersom man som tillverkningsmaterial för blåscellull använder rent tidningspapper bidrar detta dels till att minska samhällets avfallsbörda och dels är återanvändingen av ett redan använt material ekonomiskt med tanke på nationalhushållningen. Man bör ännu konstatera att den energimängd som används vid tillverkningen av cellull är endast cirka 10 % av den energimängd som åtgår vid tillverkningen av blåsbergull och glasull.

5. Broschyren "Cellull är den bästa blåsisoleringen" är uppgjord av Vaajakoskibolaget Lämpövilla Oy. Ekovilla Oy har inte planerat, tryckt och inte heller distribuerat ifrågavarande broschyr. Ekovilla Oy kan sålunda inte heller vara ansvarig för innehållet i ifrågavarande broschyr.

Ekovilla Oy ägs av 6 cellullfabriker och 13 självständiga cellullentreprenörer. Lämpövilla Oy har blivit Ekovilla Oy:s aktionär först 21.3.1988. Ekovilla Oy har som uppgift att ombesörja den riksomfattande annonseringen. Ekovilla Oy sköter med andra ord om riksomfattande annonsering, avsättnings- och informationsverksamhet, direktmarknadsföring och kontakter med riksmyndigheterna. Ekovilla Oy har inget försäljningsansvar och bolaget deltar inte i den regionala marknadsföringen.

Landet är indelat i 13 försäljnings- och entreprenörsregioner. De helt självständiga entreprenörerna ansvarar själv för försäljningen och marknadsföringen inom sin egen region. De har förutom sitt eget försäljningsnät lokal annonsering, försäljningsbefrämjande material, till exempel broschyrer, såsom Lämpövilla Oy i detta fall.

Det föreligger inget officiellt hinder för att en egnahemshusbyggare själv applicerar cellullen genom att blåsa själv. Då man använder cellull i eller själv blåser cellull i småhus för utsätts inte en typgodkänd produkt. I samband med en "gör det själv" applicering kan man givetvits inte hänvisa till typgodkännandet för cellull. Så har inte heller skett i Lämpövilla Oy:s broschyr.

I svarandens egna marknadsföringsmaterial har nämnts att det typgodkända värmeledarvärdet för cellull inte är i kraft vid självapplicering av cellull.

6. Reklambladet "Cellull är den bästa blåsisoleringen", som nämnts i punkt 5, är Lämpövilla Oy:s broschyr. Hänvisande till det ovan anförda anser svaranden att den inte har någonting att göra med ifrågavarande broschyr.

Rubriken "bäst av blåsbara värmeisoleringar" i svarandens broschyr ansluter sig enbart till cellullens isoleringsförmåga. Lambda n värdet hos cellullen är bättre än för annan blåsulls del.

7. Bladet "Cellullens förmåner" är ursprungligen sammanställd av Lämpövilla Oy. Ekovilla Oy friskriver sig helt från ifrågavarande broschyr. På de broschyrer som Ekovilla Oy planerat och tryckt förekommer Ekovillalogon och kontaktuppgifter.

Enligt uppgift av Lämpövilla Oy har ifrågavarande reklamblad dragits ur bruk redan i slutet av år 1986. Reklambladet är också föråldrat, åtminstone i fråga om lambda n sedan 7.5.1987 då cellullens värmeisoleringsförmåga förbättrades. Enligt miljöministeriets typgodkännanden var lambda n för cellull 0,041 W/mK och de motsvarande lambda n värdena för A. Ahlström Oy:s och Oy Partek Ab:s blåsull 0,050 W/mK. Då behövdes alltså 22 % mera av konkurrenternas blåsull (A. Ahlström Oy) för att uppnå samma värmeisoleringsförmåga som cellullen besitter.

8. och 9. Sökandens yrkanden grundar sig till dessa delar på Lämpövilla Oy:s broschyr, som redan 1986 dragits ur bruk. Svaranden har ingenting att skaffa med denna broschyr. Svaranden ansvarar inte för sådana uttryck som förekommer i broschyren.

KONSUMENTOMBUDSMANNENS (KO) STÄLLNINGSTAGANDE

KO har av svaranden inbegärt utredning i fråga om vissa punkter i ansökan. Med anledning av svarandens utredning har KO meddelat svaranden följande:

"Enligt Er utredning har Ni låtit undersöka lufttätheten hos småhus som saknar dunstspärr. I detta sammanhang har det konstaterats att lufttätheten i dylika hus varit klart högre än i fråga om ett hus med dunstspärr. Ni har å andra sidan meddelat att den plastmembran som används som dunstspärr bara är ett alternativt tätt konstruktionslager. Ni är alltså enligt Er utredning inte färdiga att rekommendera att det "täta" konstruktionslagret helt lämnas bort. I Er marknadsföring har dock inte preciserats att man med att lämna bort dunstspärren avser att plasten ersätts med något annat tätt konstruktionslager. Ert marknadsföringsmaterial och Er utredning säger inte klart ut om Ni rekommenderar att man helt avstår från dunstspärr eller att man skall ersätta plasten med något annat material. Jag behandlar nedan saken med beaktande av bägge alternativen.

Såsom konstaterats i Ert marknadsföringsmaterial förorsakar ett bortlämnande av dunstspärren att luft i princip kommer åt att fritt strömma även inifrån ut. Om luftkonditioneringslösningen inte hindrar detta kan det uppstå fuktskador. Det är viktigt att luftkonditionerinsarrangemangen är sådana att luften behärskat går där man önskar. Det material Ni tillställt mig utreder inte på ett övertygande sätt att de okontrollerade luftströmningarna inte skulle förorsaka fuktskador i konstruktionerna då en dunstspärr saknas. Endast om i marknadsföringen ges klara direktiv om hur luftkonditioneringen skall anordnas kan man tala om att lämna bort dunstspärren. I annat fall bör marknadsföringen anses strida mot konsumentskyddslagen 2 kapitel 1 § 2 moment eftersom den saknar uppgifter som är viktiga med hänsyn till konsumentens ekonomiska trygghet. Då Ni planerar Er framtida marknadsföring förutsätter jag att Ni, då Ni rekommenderar att man lämnar bort dunstspärren, berättar om vikten av riktiga luftkonditioneringsarrangeman. Om Ni i själva verket velat berätta om möjligheten att ersätta plasten med ett annat tätt lager borde man i framtiden fästa speciell uppmärksamhet vid reklambudskapets klarhet i detta avseende.

Ni har i Er utredning angivit att Ni inte ansvarar för de reklampåståenden som ingår i de av de lokala entreprenörerna uppgjorda broschyrerna. På basen av Ert svar anser jag dock att Ni som ett företag som centralt handlar den riksomfattande annonseringen är förpliktad att åt underentrepernörerna ge råd och direktiv för att försäkra att marknadsföringen är korrekt. Eftersom Ni enligt Ert eget svar centralt handhar kontakterna med bland annat riksmyndigheterna anser jag det befogat att Ni informerar underentreprenörerna om konsumentombudsmannens synpunkter och de krav konsumentskyddslagen uppställer för marknadsföring. Av denna orsak uppmanar jag Er att informera underentreprenörerna om de synpunkter jag i mitt brev av 25.3.1988 framlagt om sparpåståenden samt förutsättningarna för användningen av ordet bäst.

Vad som ankommer på den omständigheten att konsumenten själv skulle kunna handha appliceringen anser jag med stöd av konsumentskyddslagen 2 kapitel 1 § 2 moment motiverat att man senast vid försäljningstillfället meddelar en konsument som själv ombesörjer isolerandet de krav som bör uppfyllas för att appliceringen skall ske i vederbörlig ordning. Detta innebär till exempel att man bör meddela om att ihopsjunkningen bör beaktas.

Till den del Ni i Er marknadsföring har hänvisat till att cellullen är en naturlig värmeisolering anser jag inte att Ert marknadsföringspåstående i detta skede förorsakar tilläggsåtgärder.

Eftersom Er marknadsföring enligt det ovan sagda stridit mot konsumentskyddslagen 2 kapitel 1 § 2 moment och eftersom det för att säkra en vederbörlig marknadsföring är nödvändigt att tillställa underleverantörerna tillräcklig information om marknadsföringsstadgandena i konsumentskyddslagen förutsätter jag att Ni senast 6.6.1988 tillställer konsumentombudsmannens byrå en bekräftelse om att

1. Ni, då Ni i framtiden hänvisar till dunstspärrfritt byggande, berättar om vikten av vederbörlig luftkonditionering eller förtydligar marknadsföringsmaterialet genom att berätta om möjligheten att byta ut plasten mot något annat tätt lager;

2. Ni för mitt påseende skickar ett meddelande avsett för underentreprenörerna, i vilket man tar upp frågan om användningen av spar- och superlativpåståenden samt frågan om förutsättningarna för rekommendation av självapplicering.

Då jag fått ovan nämnda utredningar anser jag att behandlingen av ärendet med stöd av konsumentskyddslagen upphört."

I det omnämnda KO:s brev av 25.3.1988 har om sparpåståenden och förutsättningarna för användningen av ordet bäst nämnts bl.a. följande:

"Då påståenden om inbesparingar framställs borde marknadsföraren se till att sparpåståendena är sanna och att man åt konsumenten berättar hur mycket som sparas in och jämfört med vad."

"Konsumentombudsmannen har år 1982 konstaterat att det viktigaste urvalskriteriet ur konsumentens synvinkel är lambda n värdet och att man, då skillnaderna är jämförelsevis små, inte kan använda uttrycket 'bäst'."

Svaranden har tillsänt konsumentombudsmannen de utredningar han inbegärt. Saken har inte givit anledning till ytterligare åtgärder från KO:s sida.

BEVISNING

I ärendet har som av sökanden åberopade vittnen hörts med. o. kir. dr Heikki Ilmari Saarni och produktutvecklingschefen vid A. Ahlström Eristeet Oy Juha Tapani Ryyppö samt som av svaranden åberopat vittne forskaren vid STF Raija Kristina Saarela.

Saarni: Ordet hälsosamt är svårt att definiera. Det som befrämjar hälsan är hälsosamt. Enligt vittnets åsikt är även det som upprätthåller hälsan och bibehåller hälsotillståndet hälsosamt. Borsyra och borax irriterar kraftigt slemhinnorna och andningsvägarna. Då man blåser in cellulosaisolering borde man använda andningsskydd. Cellulosaisolering avger inte ämnen som är skadliga för hälsan.

Saarela: Borsyra och borax kan komma ut i rumsluften som materialdamm i appliceringsskedet. Efter appliceringen kommer ämnena inte ut i rumsluften om konstruktionerna gjorts på rätt sätt.

Ryyppö: Vittnet skaffade blåsbar cellull från en fabrik och applicerade den själv tillsammans med en annan person med en blåsanordning som lånats från fabriken. Den person som verkat som hjälpkarl åt vittnet använde inte andningsskydd under blåsningen. Dagen efter blåsningen hade hjälpkarlen huvudvärk, snuva, täppt näsa och ont i halsen. Vittnet använde andningsskydd och han upplevde inte motsvarande besvär med anledning av blåsandet. På fabriken varnade man inte för dylika skadeverkningar och man uppmanade inte heller vittnet att använda skyddsanordningar.

MOTIVERINGARNA FÖR MARKNADSDOMSTOLENS AVGÖRANDE

Ekovilla Oy är ett bolag som idkar riksomfattande marknadsföring av cellulosaisolering och som ägs av näringsidkare som tillverkar och marknadsför cellulosaisolering. Ekovilla Oy marknadsför den cellulosaisolering dess ägare tillverkar.

Ekovilla Oy har marknadsfört nämnda produkter med hjälp av broschyrer och marknadsföringspublikationer utformade som tidningar. Den marknadsföring som ansökan berör har skett åren 1986 - 1988.

Sökanden har grundat sina yrkanden 5 - 6 delvis och sina yrkanden 7 - 9 i sin helhet på Lämpövilla Oy:s broschyrer "Cellull är den bästa blåsisolerinen" och "Cellullens fördelar".

Marknadsdomstolen anser att Ekovilla Oy i egenskap av över hela riket verkande marknadsföringsbolag för cellulosaisolering är förpliktat att ge råd och direktiv angående marknadsföringen åt de näringsidkare som hör till Ekovilla Oy:s organisation som ägare. Då nämnda näringsidkare t.ex. i sin egen marknadsföring använder Ekovilla Oy:s kommersiella kännetecken är Ekovilla Oy ansvarigt även för denna marknadsföring.

Lämpövilla Oy är grundat år 1984. Enligt den företedda utredningen har Lämpövilla Oy år 1986 inlett den riksomfattande marknadsföringen av sina produkter tillsammans med Ekovilla Oy. Lämpövilla Oy har blivit aktieägare i Ekovilla Oy år 1988. Innan Lämpövilla Oy blev aktieägare i Ekovilla Oy har förstnämnda bolag närmast varit i konkurrentställning i förhållande till Ekovilla Oy och dess aktieägare.

Lämpövilla Oy har planerat och sammanställt nämnda broschyrer redan innan år 1986 uteslutande med tanke på sin egen marknadsföring. Broschyrerna har sammanställts innan Lämpövilla Oy blivit Ekovilla Oy:s aktieägare och innan Lämpövilla Oy inlett sin riksomfattande marknadsföringar av cellulosaisolering tillsammans med Ekovilla Oy. Ekovilla Oy har inte kunnat ingripa mot det konkurrerande Lämpövilla Oy:s broschyrer. Ekovilla Oy har inte i sin marknadsföring använt Lämpövilla Oy:s broschyrer och inte heller godkänt användningen av dem.

På ovan anförda grunder anser marknadsdomstolen att Ekovilla Oy inte är ansvarigt för Lämpövilla Oy:s nämnda broschyrer. De yrkanden som framställts i punkterna 5 - 9 i ansökan kan inte till den del de baserar sig på Lämpövilla Oy:s ifrågavarande marknadsföring prövas som riktade mot Ekovilla Oy.

1. Ekovilla Oy har i artikeln "Det är bra att bo i ett dunstspärrfritt småhus" i den som en tidning utformade marknadsföringsbroschyren "Cellullnytt" anfört bl.a. följande: "I anskaffningsskedet utgör valet av värmeisolering ett viktigt delbeslut. Beslutet är av vikt såväl på kort som på lång sikt. För ett småhus har en isolering som andas, dvs släpper igenom luft och fukt, visat sig vara en god lösning. Den kräver inte en tät dunstspärr som skydd för höljet. Kvaliteten på rumsluften och fuktjämnvikten är mera hälsosamma för mänskan." Artikeln fortsätter på broschyrens baksida där bl.a. följande konstateras: På grund av isoleringens hygroskopiskhet, dvs. bindnings- och avgivningsförmågan i fråga om luftens fuktighet kan man åstadkomma att värmeisoleringen i ett småhus andas. På så sätt möjliggör man att ersättande luft kommer in genom väggkonstruktionen. Ett småhus behöver inte en icke luftgenomtränglig dunstspärr på höljets inre sida för att förhindra fuktskador. Nackdelarna med att bygga tätt uppstår inte. Innerluftens kvalitet bibehålls bättre och hemmet blir mera hälsosamt att bo i."

I broschyren "Cellull är en naturlig värmeisolering" förekommer rubriken "Möjliggör dunstspärrfria konstruktioner". Under rubriken förekommer bl.a. följande text: "Cellullens funktighet anpassar sig i enlighet med innerluftens fuktighet på samma sätt som trä. På grund av denna egenskap att "andas" är det möjligt att bygga Cellullisolerade stockhus utan dunstspärr. - - Man har konstaterat ett klart samband mellan innerluftens kvalitet och hälsa." "I tidningen "Cellullnytt" har i artikelform förekommit skriften "Stock och cellull bildrar en naturlig konstruktionslösning, i vilken funnits rubriken "En dunstspärrfri cellullkonstruktion". Samma rubrik har också förekommit i broschyren "Cellull är en naturlig värmeisolering".

Då värmeisolering appliceras i en byggnad placeras oftast en tät yta på isoleringslagrets inre sida för att innerluftens fuktighet inte skall samlas i konstruktionen.

Ur värmeisoleringsdirektiven i inrikesministeriets bestämmelsesamling för finskt byggande framgår det att åtminstone isoleringens ena sida bör vara fästad med tät fog vid en tät yta, enligt direktiven till exempel betong, tegelrevetering, tät skiva, plastmembran och isoleringspapper. Enligt ett utlåtande från STF:s laboratorium för VVS-teknik får man inte utan grund lämna bort det täta lagret från konstruktionerna och byggnadshöljet.

Ur de undersökningar som presenterats i ärendet framgår det att man som ett dylikt tätt lager oftast använder plastmembran. I till exempel uncersökningen "Behovet av dunstspärr i träväggar" utförd av STF:s byggnadstekniska laboratorium, används om membranen benämningen "dunstspärr" och tillsammans med denna benämning uttrycket "fuktspärr" vilket avser detsamma.

I ärendet har presenterats sådana undersökningar som utförts med dunstspärrfria konstruktioner. I till exempel ovan nämnda undersökning av STF:s byggnadstekniska laboratorium har man undersökt "huruvida en yttervägg av trä kan byggas utan att man applicerar en plastmembran (dunstspärr) i konstruktionen". Plastmembranen har i undersökningen ersatts med en spånskiva eller tjärpapper.

I de undersökningar som presenterats i ärendet har konstaterats att ytterväggen i ett småhus av trä kan göras utan en plastmembran använd som "dunstspärr" under vissa förutsättningar. Plastmembranen skall härvid i allmänhet ersättas med något annat godkänt "tätt" konstruktionslager, till exempel med byggnadsskiva eller -papper. Den "dunstspärrfria" konstruktionen bör vara mycket lufttät. Eftersom fuktbelastningen på en dylik konstruktion under vintern är större än på en konstruktion som utförts med plastmembran bör man genom en tillräcklig vädring se till att konstruktionen torkar. Luftkonditioneringssystemet i byggnaden bör helst ha ett svagt undertryck för att hindra luftströmningar utåt. Eftersom en "dunstspärrfri" konstruktion i högre grad än vanligt kan bli föremål för byggnadsfel bör man även fästa en större uppmärksamhet än vanligt vid kvaliteten på byggandet.

De undersökta "dunstspärrfria" byggnaderna och konstruktionerna har i undersökningarna konstaterats väl hålla luft. Den fukt som samlas i konstruktionerna har man däremot konstaterat vara i stånd att åstadkomma problem såvida man inte tillsett att det förekommer en tillräcklig vädring och luftkonditionering och såvida man inte i övrigt byggt noggrannt.

Marknadsdomstolen anser att uttrycket "dunstspärrfri", som svaranden använt i sin marknadsföring, kan vara svårt att förstå för andra än yrkesmännen inom branschen. Fastän man kan anse att uttrycket i praktiken hänvisar till uttryckligen en konstruktion som gjorts utan plastmembran kan man med uttrycket förstå även annat.

Man har i undersökningarna konstaterat att en fuktigare innerluft under den kalla årstiden, då innerluften i allmänhet är torrare, är en positiv omständighet med tanke på hälsan. Ur de undersökningar som presenterats i ärendet framgår det att det är möjligt att förverkliga en "dunstspärrfri" konstruktion under vissa förutsättningar så att den ersättande luften i luftkonditioneringen i någon mån även kan ledas genom byggnadens yttre hölje in i de inre utrymmena. En dylik konstruktion har konstaterats ha en fuktreglerande effekt. Det är svårare än vanligt att förverkliga en dylik konstruktion. Ur svarandens marknadsföring framgår inte att konstruktionen har fuktutjämnande egenskaper endast under vissa byggandemässiga förutsättningar.

Svaranden har i sin marknadsföring använt uttrycket "dunstspärrfri" utan att individualisera vad som avses med uttrycket. Svaranden har i samma sammanhang hänvisat till att konstruktionen andas och till dess hälsosamhet. Svaranden har inte visat att sådana konstruktioner som utförts utan plastmembran i praktiken skulle andas mera och vara mera hälsosamma än sådana konstruktioner som utförts med plastmembran. Svaranden har i sin marknadsföring förfarit i strid mot god affärssed.

2. I Ekovilla Oy:s marknadsföringspublikation "Cellullnytt" har i artikeln "Stock och cellull bildar en naturlig konstruktionslösning" bl.a. nämnts följande: "Cellull tränger vid inblåsning in i de allra minsta håligheter och springor och bildar en jämn, tät isolering."

Cellull är en typgodkänd produkt. Blåst på det sätt typgodkännandet förutsätter bildar den produkt svaranden marknadsför en jämn, tät isolering. Uttrycket "tät och jämn" har i svarandens marknadsföring framlagts i allmän form. Svaranden har inte i sin marknadsföring använt uttrycket "jämn och tät" i strid mot god affärssed och inte heller otillbörligt med hänsyn till sökanden.

3. Enligt den företedda utredningen består cellulosaisolering till cirka 80 % av ämnen som härstammar från träfiber. Av isoleringen består cirka 20 % av borsyra och borax som använts som brand- och förmultningsskydd.

Den produkt svaranden marknadsför är en typgodkänd produkt. Man har inte visat att de produkter svaranden marknadsför skulle vara till skada eller förfång för människors hälsa.

Svaranden har i sin marknadsföring inte behövt berätta om de brand- och förmultningsskyddsämnen som ingår i cellulosaisolering. Svarandens marknadsföring har inte till denna del stridit mot god affärssed eller varit otillbörlig med hänsyn till sökanden.

4. I publikationen "Cellullnytt" har förekommit en artikel, som innehållit bl.a. rubriken "Stock och cellull bildar en naturlig konstruktionslösning". Svaranden har också publicerat broschyren "Cellull är en naturlig isolering", i vilken nämnts bl.a. följande:

"Av cellullen utgörs cirka 80 % av insamlingspapper och resterande 20 % av icke flyktiga brandskyddskemikalier. I fråga om sina grundegenskaper motsvarar cellullen det traditionella sågspånet. Den finfördelade uppbyggnaden och de fördelar blåsbarheten innebär har i väsentlig grad ökat värmeisoleringsförmågan i förhållande till sågspånet och kemikalierna har från cellullen avlägsnat sågspånets brandbenägenhet. Naturligheten är dock den samma goda."

Den cellulosaisolering svaranden marknadsför tillverkas industriellt av insamligspapper. Det som råmaterial använda insamlingspappret är till största delen tidningspapper, i vilket andelen övriga ämnen än cellulosa är under 1 %.

Uttrycket "naturlig" har flere olika betydelser. Svaranden har använt uttrycket "naturlig" allmänt utan att ge en exakt bild av produkten eller dess egenskaper. Om man dessutom beaktar bl.a. råmaterialet för cellulosaisolering kan man inte anse att svaranden i sin marknadsföring använt uttrycket "naturlig" i strid mot god affärssed och inte heller otillbörligt med hänsyn till sökanden.

5. Svaranden har publicerat broschyren "Cellull, Nu kan Du även själv aplicera Cellull". I broschyren har nämnts att det värmeledarvärde lambda n som typgodkänts för cellullen inte gäller då man själv applicerar. Svaranden har uppgett att den tillsammans med nämnda broschyr delat ut "Bruksguide för cellullblåsare", vars rubrik är "Så här isolerar Du själv med Cellull".

Det är tillåtet att även själv applicera cellull. Det typgodkända lambda n värmeledarvärdet för isoleringen är härvid inte i kraft. Nämnda omständighet omnämns i svarandens broschyr.

Enligt den i ärendet företedda utredningen avger cellulosaisolering vid appliceringen damm som innehåller borsyra och borax, vilket kan irritera människors andningsorgan. Den som applicerar isoleringen borde av denna orsak medan appliceringen pågår använda andninsskydd.

Genom att inte senast vid köptillfället uppmana sådana personer som själv applicerar cellulosaisolering att använda andningsskydd vid appliceringen av isoleringen, har svaranden i sin marknadsföring förfarit i strid mot god affärssed.

6. I svarandens broschyr "Cellull är en naturlig isolering förekommer rubriken "Bäst av de blåsbara värmeisoleringarna."

Uttryck som beskriver att en vara är bäst anknyter till jämförande reklam. I motiveringarna till avgörandena 1988:8 och 9 har marknadsdomstolen uttalat bland annat följande: "I jämförande reklam accentueras kravet på att de omständigheter som framförs är sanna; Man bör kunna visa att de presenterade uppgifterna är ostridiga fakta. Den jämförelse som presenteras i marknadsföringen bör ge en korrekt helhetsbild av objekten för jämförelsen."

Den cellulosaisolering svaranden marknadsför har vid marknadsföringstidpunkten haft en något bättre värmeisoleringsförmåga än de konkurrerande blåsbara värmeisoleringarna. Med nämnda allmänna uttryck om att vara bättre kan man dock förstå att man även i andra avseenden skulle vara bättre än konkurrenterna. Svaranden har inte visat att den cellulosaisolering den marknadsför allmänt taget skulle vara den bästa blåsbara värmeisoleringen på marknaden.

Svaranden har genom att använda uttrycket "bäst av de blåsbara värmeisoleringarna" förfarit i strid mot god affärssed.

MARKNADSDOMSTOLENS AVGÖRANDE

Till den del yrkandena gäller Lämpövilla Oy:s marknadsföring lämnas de utan prövning.

Marknadsdomstolen har prövat saken till övriga delar och finner med stöd av OtillbFörfL 2 och 6 § riktigt vid ett vite av tvåhundratusen (200 000) mark förbjuda Ekovilla Oy att i sin marknadsföring

1. använda uttrycket "dunstspärrfri" utan att individualisera vad som avses med uttrycket och att i samband med "dunstspärrfriheten" obevisat hänvisa till att konstruktionen andas och är hälsosam,

2. senast vid köptillfället underlåta att berätta att den som själv applicerar cellulosaisolering vid applicerandet bör använda andningsskydd och

3. använda uttrycket "bäst av de blåsbara värmeisoleringarna".

Förbuden skall iakttas från 1.1.1991.

Ekovilla Oy ålägges ersätta A. Ahlström Osakeyhtiös rättegångskostnader med skäliga befunna sextiotusen (60 000) mark jämte 16 procent ränta från den dag detta utslag delges.

Yrkandena förkastas i övrigt.

Närvarande: Huttunen, ordförande, Valkonen, viceordförande, Tala, Aaltonen, Jääsalo, Maijala, Mustonen, Ollikainen och Pohtola