19.6.1986

KONSUMETOMBUDSMANNENS YRKANDE

KO har med stöd av 3 kap. 1 och 2 § konsumentskyddslagen (KSL) yrkat, att STSfinans Ab (finansieringsbolaget) måtte förbjudas att i avtal med konsumenter om överlåtelse av kapitalvaror tillämpa de som paragraf 1, 14, 15 och 17 numrerade villkor för vilka närmare redogörs nedan eller med dem jämförbara villkor, då äganderätten till varan kvarstår hos finansieringsbolaget och konsumenten förbinder sig att i mer än en rat betala varans pris jämte kreditkostnader under en avtalsperiod som är kortare än den beräknade användningstiden för varan i fråga.

KO har avstått från sitt yrkande att förbudet måtte förstärkas med vite.

Enligt 1 § är avtalet tidsbundet och enligt 17 § är konsumenten skyldig att återställa nyttigheten till finansieringsbolaget efter det avtalet upphört. Enligt 14 § har finansieringsbolaget en större rätt att häva avtalet än säljaren vid avbetalningsköp och enligt 15 § har konsumenten större skadeståndsskyldighet om avtalet hävs än köparen vid avbetalningsköp.

De konsumenter som skaffar kapitalvaror har traditionellt finansierat sina inköp antingen genom kontant betalning, avbetalning eller kontokrediter. De affärer som har ingått avtal med STS-finans Ab och som säljer kapitalvaror har dock under ett par års tid erbjudit konsumenterna ett nytt sätt att finansiera sina anskaffningar av kapitalvaror. Konsumenten har efter att i affären ha gjort sitt val pekat ut en viss specificerad produkt och undertecknat ett avtal om den. I detta avtal, rubricerat som ett hyresavtal, antecknas bl.a. produktens kontantpris, hyresperiodens längd och det månatliga hyresbeloppet. Härefter har affären skickat det av kunden undertecknade avtalet till finansieringsbolaget, som enligt sitt avtal med affären köper nyttigheten i fråga av affären för att i sin tur hyra ut den till konsumenten. Avtalet har blivit bindande i och med att finsieringsbolaget har undertecknat det och sänt det till konsumenten, vilket kan ha tagit flera veckor. Här uppstår ett s.k. trepartsförhållande: den affär som levererar varan står i avtalsförhållande till finansieringsbolaget, till vilken den säljer nyttigheten, och finansieringsbolaget står i avtalsförhållande till konsumenten, till vilket det hyr ut nyttigheten, men mellan säljaren och konsumenten finns inget avtalsförhållande.

Det svarande finansieringsbolaget har med konsumenterna ingått sådana avtal som beskrivits ovan på en blankett med standardvillkor, där standardvillkoren godkänts av Suomen Rahoitusyhtiöiden Yhdistys. Blanketten har tagits i bruk våren 1985.

De ovan nämnda villkoren nr 1 och 17 i avtalet definierar avtalet som ett tidsbundet hyresavtal. De har följande lydelse:

1 § "Den egentliga hyresperioden är den tid som bestäms enligt punkt 8, räknad från den i punkt 16 nämnda förfallodagen för den första hyran.

Hyresavtalet förlängs efter den egentliga hyresperioden ett år i sänder, om inte hyrestagaren en (1) månad före hyresperiodens utgång har meddelat hyresgivaren att han inte önskar förlänga avtalet."

Under punkt 8 antecknas antalet hyresrater och intervallen mellan förfallodagarna, under punkt 16 antecknas förfallodagen för den första hyran.

17 § "Då avtalet upphört är hyrestagaren skyldig att på egen bekostnad leverera anläggningen till säljarens lager, eller högst motsvarande sträcka. Hyrestagaren är skyldig att då han återställer varan överlåta den i normalt skick med beaktande av användningstiden.

Om hyrestagaren underlåter sin skyldighet att återställa anläggningen eller om anläggningen vid återställandet inte är i normalt skick med beaktande av användningstiden, har hyresgivaren rätt att själv avhänta anläggningen och/eller återställa den i ovan nämnt skick på hyrestagarens bekostnad."

Villkoren 14 och 15 gäller hyresgivarens rätt att häva avtal och följderna härav. Dessa punkter har följande lydelse:

14 § "Hyresgivaren har rätt att häva avtalet omedelbart och att omhänderta anläggning, om a) hyran försenas med mer än tjugo (20) dagar, b) hyrestagaren inte sköter anläggningen enligt avtalet, c) hyrestagaren förbjuder hyresgivaren eller hans företrädare att kontrollera anläggningen, d) hyrestagaren träder i likvidation eller försätts i konkurs eller använder anläggningen för olagligt ändamål eller e) hyrestagaren på annat sätt väsentligt bryter mot bestämmelserna i detta avtal."

15 § "Om hyresavtalet hävs av de orsaker som nämns i 14 §, är hyrestagaren skyldig att till hyresgivaren utöver de redan till betalning förfallna hyresraterna och de obetalda hyresraterna erlägga - de kostnader som föranleds av återtagandet av den hyrda anläggningen, av försäljning eller ny uthyrning av den samt övriga kostnader som föranleds av att avtalet hävts, - de avgifter eller andra förpliktelser som, härrör av den hyrda anläggningen eller användningen av den, för vilka hyrestagaren enligt lag eller hyresavtalet är ansvarig och vilka hyresgivaren i egenskap av anläggningens ägare eller annars efter det hyresavtalet hävts blir tvungen att erlägga samt - ett skadeståndsbelopp som beräknas så att till de hyresrater för den egentliga hyresperioden som ännu inte förfallit till betalning då avtalet hävs läggs det nuvarande värdet av det restvärde som nämns i punkt 20, och från denna summa avdras det försäljningspris som hyresgivaren får då han säljer anläggningen eller det nuvarande värdet av de hyror som hyresgivaren får då han hyr ut anläggningen på nytt. De nuvarande värdena beräknas enligt en årlig ränta på 14 %."

Hyresgivaren ställer alltså ett visst specificerat föremål till hyrestagarens förfogande för en viss minimitid. Enligt avtalet förbinder sig hyrestagaren å sin sida att betala ett vederlag vars belopp är så beräknat att priset på den ifrågavarande nyttigheten blir helt betalt inom denna minimihyrestid. Härtill får hyresgivaren ränta på det kapital han placerat i föremålet samt ersättning för sina administrativa kostnader (i ansökan "kreditkostnader").

Det är här frågan om ett s.k. system med finansieringsleasing. Fenomenet är relativt nytt i Finland. De första finansieringsbolagen som sysslade med leasing grundades i Finland år 1965. Verksamheten omfattade till en början endast finansiering av investeringar och avtalsparterna var näringsidkare. Då leasingverksamheten utvidgades till bilar blev också enskilda konsumenter hyrestagare. Betydelsen av finansieringsleasing för konsumenterna har ytterligare betonats i och med att också andra kapitalvaror som används i hushållen på 1980-talet har blivit föremål för leasingverksamheten; närmast är det frågan om hushållsmaskiner och nöjeselektronikanläggningar.

Statistikcentralen har färdigställt en utredning om konsumentkrediter. Denna utredning ger vid handen att det i slutet av år 1984 hade ingåtts ca 2 500 avtal om finansieringsleasing av konsumtionsvaror.

Parallellt med systemet med finansieringsleasing har det utvecklats en s.k. bruksleasing. Denna kännetecknas av hyresperioder som är kortare än vid finansieringsleasing, så att priset på det hyrda föremålet inte i sin helhet blir betalat under en avtalsperiod. Därtill ingår i leasinghyran en ersättning för service o.a. tjänster, för vilka hyresgivaren enligt avtalet svarar.

I KO:s ansökan avses med ordet "leasing" enbart finansieringsleasing, och inte bruksleasing.

Konsumenten kan alternativt till att leasa konsumtionsvaror hyra lösöre för lång tid på traditionellt sätt eller köpa dem på avbetalning. Ett leasingavtal kan på grundvalen av sin ordalydelse närmast jämställas med traditionell hyrning av lösöre. I många centrala avseenden avviker dock leasingsystemet från förhyrning av lösöre och har mera karaktären av avbetalningsköp. Vid leasing, som vid avbetalningsköp, gäller avtalet ett specificerat föremål, vars pris erläggs i mer än en rat och överlåtaren förbehåller sig äganderätten till föremålet i frågan under avtalsperioden.

3 kap. 1 § KSL förbjuder näringsidkare att vid utbud av konsumtionsnyttigheter använda avtalsvillkor som med beaktande av priset för konsumtionsnyttighet och övriga på saken verkande omständigheter bör anses som oskäligt mot konsumenterna. I regeringens proposition med förslag till konsumentskyddslagstiftning (reg.prop. nr 8/1977 rd.) konstateras, att "även ett sådant avtalsvillkor, som strider mot ett i annan lagstiftning än konsumenskyddslagstiftningen ingående tvingande stadgande eller som syftar till att kringgå ett sådant stadgande, bör anses oskäligt" (s. 36).

En på avtalets ordalydelse baserad formell tolkning är därför inte tillräcklig då avtalets karaktär bedöms. Man måste även beakta lagen om avbetalningsköp och särskilt lagens stadgande om dolt avbetalningsköp. Stadgandet i 1 § 2 mom. lagen om avbetalningsköp har följande lydelse:

"Såframt med avtalet åsyftas, att den, som fått godset till sig utgivet, skall bliva ägare därav, skola stadgandena i denna lag äga tillämpning, ändå att avtalet betecknas såsom hyres- eller annat sådant avtal eller betalningen såsom vederlag för godsets bruk och nyttjande."

Leasingavtalens juridiska karaktär måste alltså bedömas med beaktande av såväl avtalsparternas avsikt då avtalen ingicks som parternas ställning under och efter avtalsförhållandet.

Under den egentliga hyresperioden är leasingtagarens ställning i många avseenden identisk med avbetalningsköparens. De viktigaste gemensamma elementen är rätten att använda föremålet under avtalsperioden och skyldigheten att betala nyttighetens hela pris jämte kreditkostnader under avtalsperioden. Dessutom bär leasingtagaren, på samma sätt som avbetalningsköparen, av hävd de risker som är förknippade med ägarens ställning. Sålunda är det konsumenten som bär risken för att produkten skadas genom en olyckshändelse eller försämras. Dessutom är konsumenten skyldig att hålla produkten i skick.

I alla dessa avseenden avviker leasingtagarens ställning från tradiotionell hyrning av lösöre till leasingtagarens nackdel.

Leasingtagaren är i en sämre ställning än en avbetalningsköpare då avtalet hävs. Leasinggivaren har rätt att häva ett avtal omedelbart om leasingavtalet har brutits på något av det sätt som nämns i det. Leasingtagaren skyddas inte av några stadganden som motsvarar skyddsstadgandena i lagen om avbetalningsköp (2 och 11 §§). Den gottgörelse som leasingtagaren får då avtalet hävs beror helt på leasinggivarens/ den säljande affärens aktivitet och leasingtagaren har ingen möjlighet att få hjälp av någon myndighet så som är fallet vid avbetalningsköp (3 och 12 §).

Efter den egentliga avtalsperioden får den som köpt en vara på avbetalning full äganderätt till föremålet i fråga, dvs. han kan bestämma om det på ett juridiskt bindande sätt och han är också skyddad mot säljarens fordringsägare.

Leasingtagaren har inte i avtalsvillkoren givits någon rätt att ens efter den egentliga hyresperioden köpa föremålet,en s.k. köpoption. Han har dock rätt att förlänga hyresperioden så länge han vill, mot ett avsevärt lägre vederlag. Han bär också fortsättningsvis skaderisken och risken för naturlig förslitning.

Å andra sidan innebär avsaknaden av formell äganderätt att leasingtagaren inte fritt kan bestämma om föremålet. Han kan t.ex. inte sälja det. Vid arvsskifte och eventuell utmätning skall föremålet undantagas från hans övriga egendom.

Leasingtagaren är inte heller skyddad mot finansieringsbolagets fordringsägare. Om finansieringsbolaget går i konkurs måste leasingtagaren återställa det leasade föremålet till konkursboet.

Även om en leasingtagare inte får formell äganderätt till föremålet, kan denna omständighet inte nödvändigtvis anses vara avgörande vid en bedömning av hans ställning på grundvalen av avtalsvillkoren.

Äganderätten skall inte ses som ett statiskt begrepp. Beteckningen "äganderätt" uttrycker endast den helhet i frågan om ägarens juridiska ställning som byggs upp av olika moment och dess betydelse kommer till synes endast då man studerar dessa olika moment. Äganderätten kan karakteriseras som ett funktionsbegrepp och inte som ett substansbegrepp, från vilket man kan härleda vissa "berättiganden".

Den centrala betydelsen i äganderätten ligger i rätten att använda ett föremål. Ägaren kan dessutom på ett juridiskt bindande sätt bestämma om föremålet, föremålet kan ställas som säkerhet och ägaren är skyddad mot säljarens fordringsägare. Ägaren bär samtidigt risken för att föremålet blir slitet eller skadat.

I den finansieringsleasing som riktas till konsumenterna är leasingobjekten kapitalvaror. För deras del är det just nyttjanderätten som är av betydelse. Varorna kan däremot inte ställas till säkerhet för ett lån eller ses som investeringsobjekt, eftersom deras värde sjunker snabbt. Återförsäljningsvärdet är också lågt.

Vad beträffar det faktum att leasingtagaren inte är skyddad mot finansieringsbolagets fordringsägare, är risken inte stor åtminstone i fråga om hushållsmaskiner och nöjeselektronik. Finansieringsbolagens fordringsägare börjar knappast kräva att anläggningar som använts redan i flera års tid skall returneras till ett konkursbo.

Nyttjanderättens centrala betydelse vid konsumentleasing och leasingtagarens risker därvid leder till att leasingtagarens ställning nästan blir jämförbar med ägarens ställning. Leasingtagaren är dock i en definitivt sämre ställning än ägaren genom att han fortsättningsvis är skyldig att betala hyra för föremålet, trots att han under den egentliga hyresperioden har erlagt föremålets hela pris jämte kreditkostnader. Leasinggivaren kan i en sådan situation sägas ha en grundlös fördel över leasingtagaren. Det faktum att leasingtagaren inte kan bestämma om föremålet leder i praktiken till problemsituationer, om vilka mera nedan.

Frågan om huruvida avtalsparterna då leasingavtalet ingicks verkligen har avsett att överföra äganderätten är av central betydelse då leasingavtalens karaktär bedöms.

I de leasingavtal som finansieringsbolagen använder ingår inget villkor om leasingtagarens rätt att efter hyresperiodens slut lösa in föremålet. Enligt bestämmelsen i 17 § är hyrestagaren skyldig att leverera anläggningen till säljarens lager på egen bekostnad efter avtalets utgång. Frågan om huruvida avsikt att överföra äganderätten har förelegat kan dock inte avgöras enbart utgående från avtalets ordalydelse. För att klarlägga avtalets verkliga mål och syfte måste följande frågor besvaras:

1. Erbjuder leasingsystemet konsumenterna förmåner i jämförelse med andra motsvarande system (t.ex. avbetalningsköp).

2. Hur har leasingavtalen marknadsförts, m.a.o. vilken information har legat till grund för konsumenternas beslut att ingå leasingavtal.

3. Har leasingsystemet i praktiken inneburit att konsumenten har fått verklig äganderätt till föremålet i fråga.

Leasingsystemet gör det möjligt för konsumenten att få förfoga över olika kapitalvaror mot ett helt litet "startkapital". Konsumenten får samma förmån om han utnyttjar avbetalningsköp eller kontokredit, vartill kommer att han efter att ha uppfyllt sina avtalsenliga skyldigheter har obestridlig äganderätt till föremålen i fråga. De övriga faktorer som i den juridiska litteraturen har nämnts som fördelar med leasingsystemet, såsom beskattnings-, bokförings- och krediteringsskäl, kan ha betydelse för näringsidkare, men inte för de vanliga konsumenterna.

Påståendet att leasingsystemet passar bäst för de konsumenter som inte vill binda sig vid vissa anläggningar, märken el.dyl. är inte nödvändigtvis heller riktigt. I leasingsystemet är konsumenten bunden vid ett avtal för en viss tid, i allmänhet tre år. Han har ingen möjlighet att t.ex. friföga sig från ett dyrt avtal och i en sådan situation få gottgörelse för de återstående kreditkostnaderna.

I leasingsystemet har konsumenten inte rätt att vid betalningsdröjsmål åberopa s.k. sociala skäl, vilket är fallet vid avbetalningsköp, och om avtalet hävs har han inte skydd av det uppgörelsestadgande som ingår i lagen om avbetalningsköp. Det faktum att dessa bestämmelser som har skapats för att skydda avbetalningsköparna saknas i leasingsystemet kan på sätt och vis ses som en "fördel" för näringsidkarna.

I detta sammanhang bör avseende även fästas vid statsrådets beslut om kreditvillkor (977/78), vilket i fråga om vissa anläggningar som används i hushållen innehåller bestämmelser både om minsta kontantandel och om längsta tillåtna betalningstid. Leasingsystemet gör det möjligt att kringgå även dessa bestämmelser. T.ex. Tapio Takki nämner i sin bok "Irtaimen esineen vuokrasta ja leasingista" som en fördel med leasingsystemet att leasing inte begränsas av det ovan nämnda beslutet om kreditvillkor (s. 259).

KO:s byrå har fått motta flera anmälningar om marknadsföringen av leasingprodukter. Av dessa framgår, att produkter som hyrs ut enligt leasingprincipen i stor utsträckning har marknadsförts på ett sätt som låter förstå att det är frågan om köp av produkterna. En affär för hushållsmaskiner som står i avtalsförhallande till det svarande finansieringsbolaget har gjort reklam för leasingsystemet t.ex. på följande sätt: "Vi säljer ett begränsat parti TV-apparater, videobandspelare och stereoanläggningar till utförsäljningspris". I annonsen nämns för de olika produkterna den månatliga avgiften med tillägget "för alla produkter avtal med jämnstora rater utan handpenning". Leasingprodukter har annonserats också i form av kupongerbjudanden, t.ex. "mot denna kupong en Fisher färg-TV 20", 129 mk/mån utan handpenning". I dessa annonser nämns inte att produkten enligt avtalsvillkoren inte kommer att tillhöra konsumenten. Som ett exempel på detta marknadsföringssätt kan ytterligare nämnas en annons som utöver de ovan nämnda påståendena hävdar "tre års produktsäkerhet". Det nämns ingenstans att det är frågan om en hyra som mot avgift kan utökas med ett avgiftsbelagt serviceavtal.

Konsumenter har både skriftligen och per telefon amält att de inte alltid ens då avtalet ingåtts har förstått att det är frågan om ett hyresavtal. I många fall har konsumenterna på grundvalen av reklamen och den information de fått i affären trott att ordet "leasing" bara innebär ett nytt finansieringsarrangemang. Sitt misstag har konsumenterna insett först när finansieringsbolaget har återsänt avtalsblanketterna till dem.

Det svarande finansieringsbolaget kan inte ha varit ovetande om detta slag av marknadsföring. Finansieringsbolaget och affären för hushållsmaskiner har ett klart gemensamt intresse: att öka omsättningen. Därför måste den ovan beskrivna marknadsföringen ses som ett bevis för att finansieringsbolaget redan då det ingick leasingavtalen konkludent har godkänt syftet att överföra äganderätten och konsumenterna för sin del har väntat sig det på basen av marknadsföringsmaterialet.

Att föremålet återgår till finansieringsbolaget på det sätt som avses i leasingavtalet kan inte anses vara gängse sätt att avsluta ett avtalsförhållande. Det finns flera orsaker till detta.

I de förhandlingar om systemet med finansieringsleasing som förts vid KO:s hyrå har finansieringsbolagens företrädare själva också medgett, att det inte är i bolagets intresse att ta tillbaka föremålen. Detta beror på att objekten för konsumtionsleasingen är massprodukter av relativt ringa värde. Även om den affär som ursprungligen sålt föremålet enligt sitt avtal med finansieringsbolaget är skyldig att köpa tillbaka anläggningarna av finansieringsbolaget om avtalet hävs (s.k. återköpssystem), returneras produkterna i praktiken inte i någon större utsträckning. Värdet av de ifrågavarande produkterna sjunker snabbt då de används och är relativt lågt redan efter grundperioden. Om hyrestagaren underlåter att återställa ett sådant föremål blir kostnaderna för avhämtning och för indrivning av tillgodohavandena oproportionellt höga i förhållande till föremålets värde. Även i detta avseende skiljer sig leasing av konsumtionsvaror från leasing av investeringsvaror, där man kan beräkna att leasingobjekten är färre, men i stället avsevärt dyrare. Det faktum att det ovan nämnda återköpssystemet har skapats just med tanke på investeringsvarorna framgår av tabellerna för beräkning av återköpsvärdena i avtalet mellan den säljande affären och finansieringsbolaget.

Det är inter förenligt med finansieringsbolagens övriga uppgifter att se till att produkterna returneras och de säljande företagen är knappast intresserade av att ta emot stora mängder begagnade anläggningar, för vilka marknaden är rätt begränsad.

De ovan beskrivna omständigheterna, vilka på sätt och vis är "inbygga" i konsumtionsleasingsystemet, har till följd att äganderätten faktiskt övergår till leasingtagaren, trots att det inte förutsätts i avtalsvillkoren.

Det finns också fall då man uttryckligen kommit överens om hur äganderätten skall övergå. I en del av dessa fall har det varit möjligt att efter den egentliga avtalsperioden lösa in anläggningen till ett nominellt pris, ibland så litet som 10 mark. I många avtal har på blanketten som återstående värde antecknats 0 %. Av finansieringsbolagets brev till konsumentklagonämnden framgår det att en sådan anteckning innebär att finansieringsbolaget efter den egentliga leasingperioden inte längre har krav på avtalet. Å andra sidan kan det faktum att i avtalet som restvärde har antecknats 15 - 20 %, inte ses som ett uttryck för att det är frågan om en hyra. En sådan anteckning kan med fog betraktas som fiktiv. Leasingsystemets kreditkostnader skulle nämligen bli oskäligt höga, om restvärdet var verkligt. Som exempel har nedan granskats ett leasingavtal mellan finansieringsbolaget och en konsument om en bil, där bilens restvärde har uppgivits till 15 %. På grundvalen av detta avtal kan man räkna ut att om man från bilens kontantpris verkligen drar av det ovan nämnda restvärdet kommer kreditkostnaderna (leasinghyrorna under avtalsperioden - kontantpriset) under en avtalsperiod på tre år att utgöra mer än hälften av det finansierade beloppet (finansierat belopp = kontantpriset restvärdet).

Om det finansierade beloppet beräknas motsvara bilens totala kontantpris blir kreditkostnaderna för tre år en knapp tredjedel av bilens kontantvärde, vilket är betydligt närmare de kreditkostnader som uppbärs vid avbetalningsköp.

I det nu aktuella fallet har leasingavtalet hävts och finansieringsbolaget har återfört avtalet till den säljande affären, som å sin sida genom en indrivningsbyrå har sökt sina skadeståndsfordringar enligt avtalet vid Helsingfors rådstuvurätt. I den framlagda skadeståndsberäkningen har inte intagits något restvärde, även om så borde ske enligt avtalsvillkoren. Den ifrågavarande indrivningsbyråns jurist har per telefon bekräftat för KO:s byrå att något restvärde inte heller i andra motsvarande fall har medtagits.

Till stöd för påståendet att det är frågan om ett fiktivt och inte ett reellt restvärde kan ytterligare nämnas, att vid förhandlingarna vid KO:s byrå har företrädarna för finansieringsbolagen ansett att systemet med finansieringsleasing till sina sammanlagda kostnader kan vara ett för konsumenterna förmånligare finansieringssätt än avbetalningsköp. Inte heller då påstod någon att konsumenten inte måste betala nyttighetens hela pris jämte kreditkostnader under avtalsperioden.

Ansökan gäller sådana avtal om finansieringsleasing där konsumenten under avtalsperioden i verkligheten betalar nyttighetens pris samt kreditkostnaderna. Ansökan gäller således inte sådana situationer där avtalen om finansieringsleasing upptar ett reellt restvärde, dvs. där konsumenten inte behöver finansiera avtalet i fråga om restvärdet. I dessa fall är hela uppläggningen enligt leasingavtalen förmånligare för konsumenten och inte heller äganderätten torde efter den egentliga avtalsperioden övergå utan vederlag eller endast mot en nominell ersättning, ef

tersom finansiären/försäljaren har ett verkligt intresse i nyttigheterna.

Finansieringsbolaget har således även i de fall då ett restvärde har antecknats i avtalet fått fullt pris för föremålet och dessutom har det fått sina kreditkostnader täckta under den egentliga leasingperioden. Föremålet har under den egentliga leasingperioden fungerat som realsäkerhet, vilket vid leasing på samma sätt som vid avbetalningsköp är syftet med att äganderätten kvarhålls.

Den juridiska situationen kan länge förbli oklar även då äganderätten i verkligheten har övergått. 13 § i leasingavtalets villkor förpliktar visserligen säljaren att på lämpligt sätt märka anläggningen som hyresgivarens egendom. Sådana märken kan dock lätt försvinna då anläggningen används i flera års tid. Då kan anläggningen inte särskiljas från leasingtagarens övriga egendom. Eftersom innehav av lös egendom skapar en ägandepresumtion kan det uppstå svåra situationer t.ex. vid arvsskifte och vid utmätning.

Oklarheter i fråga om äganderätten kan leda till problem också i andra situationer. Om leasingtagaren t.ex. under en lång tid har underlåtit att betala hyrorna efter den egentliga leasingperiodens utgång och finansieringsbolaget inte har reagerat, uppfattar leasingtagaren sig lätt som föremålets ägare. Han kan t.ex. sälja det. Då kan han anses ha gjort sig skyldig till ett brott, eftersom han vid försäljningen har hemlighållit att föremålets egentliga ägare är finansieringsbolaget.

Det oklara läget är också oskäligt för en samvetsgrann leasingtagare: han kan under flera års tid betala hyra för ett föremål i vilket finansieringsbolaget inte längre har något intresse. En hyrestagare som försummar sina avgifter ådrar sig däremot inga negativa följder.

Leasingtagarens och avbetalningsköparens ställning påminner redan enligt avtalsvillkoren om varandra på många centrala punkter, både under den egentliga avtalsperioden och efter den. Man kan säga att leasingtagarens ställning kan jämställas med avbetalningsköparens trots att han efter leasingperioden inte får formell äganderätt till nyttigheten.

Uppgifterna om praxis inom STS-finans Ab visar att leasing också i verkligheten leder till en överföring av äganderätten. Det är inte frågan om något slumpmässigt fenomen, utan det följer av karaktären av de föremål som är objekt för konsumtionsleasing.

Enligt standardvillkoren för leasing är det dock frågan om ett tidsbundet hyresförhållande, där konsumenten är skyldig att återställa nyttigheten till finansieringsbolaget då avtalet upphör, även efter den egentliga leasingperioden. De skriftliga villkoren strider därmed mot den verkliga situationen. Sålunda verkar det verkliga syftet med villkoren vara ett försök att hindra att stadgandena i lagen om avbetalningsköp och i beslutet om kreditvillkor tillämpas vid konsumentleasing.

Därför måste det anses vara oskäligt för konsumenten att finansieringsbolaget i avtalen med konsumenterna tar in sådana villkor om tidsbundenhet och skyldighet att återställa nyttigheten som ingår i 1 och 17 § eller därmed jämförbara villkor, vilka har till följd att konsumentens verkliga

rättigheter och ställning inte framgår av det skriftliga avtalet.

Det har inte bevisats att leasingsystemet för konsumenten medför särskilda fördelar i jämförelse med avbetalningsköp. Vid konsumtionsleasing betalar konsumenten på samma sätt som vid avbetalningsköp under avtalsperioden föremålets fulla pris jämte kreditkostnader och bär de risker för föremålet som traditionellt är förknippade med ägarens ställning. På samma sätt kan leasingtagaren efter den egentliga leasingperioden anses vara i samma ställning som den som köpt en vara på avbetalning och har fått full åganderätt till föremålet, redan enligt avtalsvillkoren. Eftersom leasingsystemet dessutom i praktiken leder till att äganderätten överförs, borde det inte vara möjligt att i avtalen ta in villkor som till konsumentens nackdel avviker från stadgandena i lagen om avbetalningsköp.

Standardvillkoren för leasing är, vad beträffar 14 § om hävande av avtalet och 15 § om följderna av hävning, oskäliga för konsumenten, eftersom de för honom är strängare än stadgandena i lagen om avbetalningsköp om hävande av avtal och uppgörelse.

Därför bör STS-finans Ab inte tillåtas att i avtal med konsumenterna ta in ovan nämnda eller därmed jämförbara villkor om att avtalet är tidsbundet, om skyldighet att återställa nyttigheten, om hävande av avtalet och följderna av hävning, eftersom dessa villkor dels inte motsvarar den verkliga situationen och dels till konsumentens nackdel avviker från tvingande lagstiftning.

Behovet av konsumentskydd poängteras av leasingsystemets outtalade strävan att kringgå den tvingande lagstiftning som skyddar konsumenten.

På KO:s initiativ fördes hösten 1984 och våren 1985 förhandlingar mellan KO:s byrå och Suomen Rahoitusyhtiöiden Yhdistys. Vid dessa förhandlingar strävade man att utreda de villkor som används i systemet med finansieringsleasing och systemets lämplighet för konsumentförhållandena. En företrädare för STS-finans Ab deltog i förhandligarna.

Vid den sista förhandlingen 15.3.1985 konstaterades att avtalets juridiska karaktär måste utredas i marknadsdomstolen. Vid samma tillfälle meddelade företrädaren för STS-finans Ab att finansieringsbolaget tills vidare hade upphört med systemet med finansieringsleasing i konsumentförhållandena för hushållsmaskinernas och nöjeselektronikens del.

KO skickade sitt utkast till ansökan till marknadsdomstolen för kommentarer till STS-finans Ab 23.8.1985. STS-finans Ab har inte kommenterat ansökan inom den utsatta tiden.

STS-FINANS AB:S BEMÖTANDE

Svaranden ingår inte längre sådana avtal om finansieringsleasing som avses i ansökan. Sålunda har överenskommelse nåtts med KO och skäl att ta upp frågan för behandling i marknadsdomstolen föreligger inte.

KO:s ansökan gäller leasingavtal med konsumenterna där de huvudsakliga objekten har varit nöjeselektronik och hushållsmaskiner. Bolaget meddelade i ett brev av 18.9.1985 KO att det helt upphört med finansieringsleasing av nöjeselektronik, hushållsmaskiner och därmed jämförbara produkter till personer i konsumentställning. För närvarande ingås leasingavtal med konsumenter endast i fråga om bilar. Svaranden har helt slutat med att ingå sådana leasingavtal under vilkas giltighetstid konsumenten i verkligheten betalar nyttighetens pris samt kreditkostnaderna.

KO vill att marknadsdomstolen skall behandla saken även till de delar som STS-finans Ab har meddelat att bolaget inte längre använder de villkor som enligt yrkandet bör förbjudas. Av den lagstiftning som finns till skydd för konsumenten får man det intrycket att KO främst skall sträva till en lösning i godo med näringsidkaren och om detta inte lyckas kan domstolen behandla saken. Detta framgår också av 6 § lagen om kosnumentombudsmannen. Också i lagen om marknadsdomstolen finns en bestämmelse om att man vid beredningen särskilt skall sträva till att särskilja de omtvistade frågorna från dem som måste betraktas som ostridiga i saken.

Marknadsdomstolens utslag torde kunna gälla enbart framtida avtalsbeteende. Ärendet bör inte i marknadsdomstolen behandlas utgående från sådana villkor som svaranden inte längre använder i sina konsumentförhållanden. För den händelse att saken trots allt behandlas i marknadsdomstolen, har svaranden bemött KO:s ansökan till följande delar.

I ansökan påstås att restvärdet är ett fiktivt begrepp, även då som restvärde i avtalet har antecknats 15 - 20 %. Den beräkning som används för att motivera att restvärdet är fiktivt är inte överensstämmande med verkligheten. Restvärdet ingår i verkligheten i den skadeståndsberäkning som görs då avtalet hävs. Då finansieringskostnaderna beräknas vid billeasing utgår man från bilens kontantpris. T.ex. för en bil som kostar 70 000 mark blir finansieringskostnaderna i ett treårsavtal med ett restvärde om 20 % följande:

Månatlig rat 2 194 x 36,- = 78 984,

Restvärdet, som återbetalas efter 3 år, är 14 000,-. Dessa belopp utgör totalt 92 984 mark. Detta är det belopp som finansiären enligt avtalet skall få.

Bilens försäljningspris är 70 000 mark och finansieringskostnaderna 22 984,-.

I detta exempel var finansieringskostnaderna för tre år 32,8 % av bilens försäljningspris. Om restvärdet inte beaktas blir finansieringsbolagets avkastning av avtalet avsevärt mindre. Genom ett avtal om finansieringsleasing av en bil får leasingtagaren bilen till sitt förfogande för avtalsperioden. Under avtalsperioden betalar han inte bilens pris jämte alla finansieringskostnader, utan restvärdet har för finansiären en viktig funktion, vilket också det ovanstående exemplet visar.

Då ett avtal om finansieringsleasing har sagts upp på grund av leasingtagarens betalningstörningar, har restvärdet och återstående hyror som ännu inte förfallit till betalning diskonterats till minst 14 % enligt avtalet, men t.ex. i det fall som nämns i KO:s ansökan till 21 % fram till uppsägningsögonblicket. Restvärdet ingår i återköpspriset.

I KO:s ansökan har till stöd för tanken på ett fiktivt restvärde också framförts ett konstaterande av finansieringsbolagets företrädare, att leasingsystemet i fråga om de sammanlagda kostnaderna kan vara ett förmånligare finansieringssätt än ett avbetalningsköp. Vid dessa förhandlingar behandlades endast leasingavtal för nöjeselektronik och hushållsmaskiner.

Vid finansieringsleasing av bilar köper finansiären bilen och blir alltså ägare till den. Vid denna finansieringsform står bilen genom äganderätten som säkerhet, på samma sätt som villkoret om kvarhållen äganderätt vid avbetalningsköp. Den mest avgörande skillnaden mellan avbetalningsköp och finansieringsleasing är att vid avbetalningsköp blir köparen ägare till bilen, medan finansieringsleasing innebär att "leasaren" inte blir ägare. Syftet med avtalet är att leasingtagaren får förfoga över bilen.

Avtalet innehåller klara villkor för den uppgörelse som skall ske vid avtalsperiodens slut. Enligt villkoren returnerar kunden bilen till bilfirman, som uppskattar bilens dåvarande pris. Om det pris bilfirman fastställer för den returnerade bilen understiger det överenskomna restvärdet måste kunden betala skillnaden till finansieringsbolaget. Om däremot bilens gängse pris överstiger restvärdet återbetalas skillnaden till kunden. En prövning av huruvida avtalen om finansieringsleasing av bilar är skäliga för konsumenten måste även beakta uppgörelsen i slutet av avtalsperioden.

Ta som exempel det tidigare nämnda avtalet, genom vilket dispositionsrätten till en bil som kostar 70 000 mark förvärvas för tre år. Då utgör leasingtagarens månatliga avgifter för tre år sammanlagt 78 984 mark då restvärdet är 14 000 mark. Bilens försäljningspris efter tre år enligt uppgift från bilfirman ca 40 000 mark, om bilen har varit i normalt bruk. Härvid återbetalas till leasingtagaren 26 000 mark, varvid leasingavgiften för tre år blir sammanlagt 52 984 mark och månadsavgiften 1 472 mark. Kunden får i tre år förfoga över en bil som kostar 70 000 mark till en finansieringskostnad av 1 472 mark i månaden.

Då svaranden ingår ett konsumtionsleasingavtal för en bil förutsätts det att person i konsumentställning behöver bilen i sitt arbete. Han kan då täcka sina bilkostnader antingen så att han av arbetsgivaren får ersättning för användningen av bilen eller så att han i beskattningen kan göra avdrag för resekostnader enligt användningen av den egna bilen. Det kan inte vara åndamålsenligt att i dessa fall förbjuda leasingalternativet för personer i konsumentställning. En person som idkar näring i form av en enskild firma är i en ställning som inte särskilt mycket avviker från en handelsresande som är i konsumentställning. Det är bakvämt om billeasing blir möjlig för den som fungerar som firma men inte för en handelsresande.

För konsumenten är det inte alltid viktigt att han äger eller att han kommer att bli ägare till den kapitalvara han använder. En person i konsumentställning kan önska förfoga över en bil som är större och dyrare och har bättre köregenskaper och är i bättre skick än vad hans ekonomiska omständigheter annars skulle tillåta, på grund av att han i sitt arbete måste köra mycket. T.ex. för en person som kör 50 000 km i året blir den fysiska prestationsförmågan utsatt för större prövningar om han måste köra en liten bil eller en bil i dåligt skick. Det är också en fråga om säkerhet. I ett sådant fall är lesing ett beaktansvärt alternativ.

I ansökan har man kommit till den slutsatsen, att de villkor som gäller avtalens tidsbundenhet och skyldigheten att återställa nyttigheten är oskäliga för konsumenten därför att konsumentens verkliga rättigheter och ställning inte framgår av det skriftliga avtalet.

Denna slutsats har man kommit till genom att utom det egentliga avtalet beakta den säljande affärens reklam och övriga information till konsumenterna. Om reklamen kan anses vara vilseledande kan KO vidta åtgärder för att korrigera den. Finansieringsbolaget är inte skyldigt att ingripa i andra näringsidkares reklam och ännu mindre är det ansvarigt för den.

Villkoren om tidsbundenhet och skyldighet att återställa varan är en väsentlig del av leasingavtalet. Utan den är leasingavtalet inte vad det är avsett att vara. Leasingverksamheten har klara vedertagna principer och innehållet i avtalen har vunnit praktisk hävd under närmare tjugo år.

Syftet med ett leasingavtal är att leasingtagaren får förfoga över en nyttighet under en viss avtalad tid varefter den återställs, varför villkoren i leasingavtalen med konsumenterna helt motsvarar verkligheten. Det är otänkbart att det för konsumenten inte skulle vara klart att det är frågan om leasing, då han ingår ett leasingavtal. Man kan inte ifrågasätta beslutsförmågan hos en person i konsumentställning om han har saklig information om den sak han skall besluta. Konsumentens ställning blir inte bättre av att man ger honom färre alternativ och begränsar hans valmöjligheter då han skaffar kapitalvaror. I många fall är leasing ett lämpligt och ekonomiskt alternativ.

De oklarheter i fråga om äganderätten som framförs i ansökan kommer inte fram åtminstone vid billeasing. Bilarna registreras, vilket innebär att ägoförhållandena framgår också av registret. Sådana oklarheter i fråga om äganderätten som enligt ansökan uppstår t.ex. vid arvsskifte och utmätning efter avtalsperioden förekommer inte i verkligheten.

Ett leasingavtal är en egen avtalstyp med egna klara syften. Det är omöjligt att klassificera detta avtal under någon tidigare typ av avtal, t.ex. under hyrning eller köp av lösöre. T.ex. lagstiftningen om hyrning av lösöre härstammar från 1700-talet, varför de normer som i äldre rättspraxis har utformats på grundvalen av den inte nödvändigtvis som sådana kan tillämpas på avtal på 1980-talet.

Avtalen om finansieringsleasing är avtal som uppstått ur dagens praktiska behov och som utvecklats enligt principen om avtalsfrihet. Avtalsfriheten begränsas av den lagstiftning som skapats för att skydda konsumenten. Den skyddar en sådan avtalspart som har för avsikt att genom avtal skaffa konsumtionsförnödenheter för personligt bruk eller för använding i ett privat hushåll. Härvid är det naturligtvis den myndighet som övervakar förverkligandet av konsumentskyddet som skall undersöka huruvida villkoren i ett leasingavtal är sådana att avtalet är skäligt för konsumenten. Däremot hör det knappast till den nyss nämnda myndighetens befogenheter att klassificera avtalen under någon typ av avtal, att bedöma huruvida det är frågan om leasing- eller avbetalningsköp eller vilka medel som används d.v.s. huruvida försäljning får ske genom avbetalning, kontokredit, leasing osv.

Om de villkor som gäller avtalets tidsbundenhet och skyldigheten att återställa varan förbjuds bland leasingavtalens standardvillkor i avtal med konsumenter, innebär det i sak att konsumtionsleasing förbjuds. Om man vill förbjuda denna verksamhet kan det endast ske genom lagstiftning. Ett ingripande i dylika frågor kräver lagstiftning, vilket utvisas av de föreslagna ändringarna i konsumentskyddslagen (reg.prop.nr. 88/1985 rd.). Där förbjuds klart och entydigt t.ex. användning en av växlar som betalning för konsumtionsvaror och användningen av tratta för att driva in av konsumentkrediter.

Fall som gäller brott mot eller kringgående av lagen om avbetalningsköp är åter sådana frågor som skall avgöras genom normalt domstolsförfarande. Marknadsdomstolen kan knappast bedöma avtalens rättsliga karaktär.

Vid billeasing är det inte frågan om att kringgå avbetalningsköp utan om ett alternativ genom vilket konsumenten kan få tillgång till en bil. Detsamma gäller övrig leasingverksamhet.

MOTIVERING FÖR MARKNADSDOMSTOLENS AVGÖRANDE

Marknadsdomstolen har först prövat STS-finans Ab:s invändning att det inte föreligger skäl att behandla KO:s ansökan vid marknadsdomstolen eftersom STS-finans Ab inte längre använder de finansieringsavtal som avses i ansökan.

I regeringens proposition till riksdagen med förslag till konsumentskyddslagstiftning (reg.prop.nr 8/1977 rd.) sägs i den detaljerade motiveringen till 2 kap. 7 §: "Enligt stadgandet skall förbudet förstärkas med vite, om inte detta av särskilt skäl är onödigt. Ett exempel på tillfälle där utsättandet av vite inte är av nöden vore att näringsidkaren på förhand meddelat, att han går med på KO:s krav, men KO:s anser det viktigt att få ett prejudikat och av detta skäl drar saken inför marknadsdomstolen." Marknadsdomstolen har bl.a. i sitt utslag 1984:5 meddelat ett marknadsföringsförbud vilket inte förstärkts med vite, trots att den svarande näringsidkaren redan innan ansökan om förbudet inlämnades frivilligt hade meddelat KO at han avstår från den marknadsföring som var föremål för yrkandet på förbud.

På ovan nämnda grunder anser marknadsdomstolen, att det faktum att en näringsidkare upphör med ett visst förfarande, inte hindrar en prövning av lagenligheten i ett tidigare använt förfarande som nämns i KSL, även om näringsidkaren godkänner KO:s ståndpunkt. Därför förkastar marknadsdomstolen STS-finans Ab:s invändning att KO:s yrkande inte kunde behandlas i marknadsdomstolen.

STS-finans Ab har till och med september 1985 finansierat marknadsföringen av vissa konsumtionsförnödenheter, såsom nöjeselektronikanläggningar, hushållsmaskiner och bilar till konsumenterna genom s.k. indirekt finansieringsleasing.

Vid indirekt finansieringsleasing är det den affär som säljer konsumtionsnyttighererna som också sköter marknadsföringen av dessa nyttigheter till konsumenterna, och konsumenten förhandlar med affären om köpet av nyttigheten. Vid förhandlingarna fyller man i en standardavtalsblankett, kallat ett hyresavtal, som konsumenten sedan undertecknar. Affären skickar avtalet till STS-finans Ab för godkännande. Sedan finansieringsbolaget godkänt avtalet ingår det ett avtal med affären, varigenom det på grundvalen av det anbud som affären gjort och konsumenten i egenskap av hyrestagare har godkänt, köper den konsumtionsnyttighet som avses i avtalet och hyr ut den åt konsumenten. Finansieringsbolaget återsänder ett exemplar av hyresavtalet till konsumenten och betalar nyttighetens pris till affären.

Vid marknadsföringen till konsumenterna av de nyttigheter som finansieras av STS-finans Ab och som överlåts genom de leasingavtal som avses i ansökan har bl.a. använts uttrycken "VI SÄLJER ETT BEGRÄNSAT PARTI TV-APPARATER, VIDEOBANDSPELARE, STEREOANLÄGGNINGAR" utan omnämnande av att det var frågan om finansieringsleasing.

De muntliga förhandlingarna i samband med anskaffning av en konsumtionsnyttighet förs mellan affären och konsumenten. Affärerna har gett skriftliga intyg på att konsumenten har rätt att lösa in nyttigheten efter avtalsperioden eller så snart hela hyran erlagts till slut. I de hyresavtal mellan STS-finans Ab och konsumenten som gäller videobandspelare och TV-apparater och som KO påtalat har i kolumnen "resterande rat" eller "restvärde" antecknats 0 %.

Vid vanlig hyrning av lösöre har hyresvederlaget dimensionerats som en ersättning för användningen. Enligt hyresavtalet mellan STS-finans Ab och konsumenten erlägger konsumenten till finansieringsbolaget både nyttighetens pris och finansieringskostnaderna. Detta är inte typiskt för ett hyresavtal.

Vid sedvanlig hyrning av lösöre är det hyresgivaren som bär ansvaret om den hyrda nyttigheten skadas eller förstörs genom en olyckshändelse. Hyresgivaren ansvarar också för att nyttigheten förblir i användbart skick under hyresperioden, oberoende av naturlig förslitning. Vid sedvanlig hyrning av lösöre hör det också till hyresgivarens skyldigheter att reparera sådana fel och brister som inte beror av hyrestagarens skyldighet att sköta om nyttigheten. I alla dessa avseenden lägger hyresavtalen mellan STS-finans Ab och konsumenten ansvaret på konsumenten. I dessa avtal har konsumenten ålagts en mera omfattande undersökningsskyldighet än vid hyrning av lösöre. Det är svårt för konsumenten att bedöma den juridiska betydelsen av de ovan nämnda villkoren i avtalet.

På ovan nämnda grunder anser marknadsdomstolen, att konsumenten på grundvalen av marknadsföringen, sin egen betalningsandel och avtalsvillkoren har rätt att förmoda, att äganderätten till den hyrda nyttigheten kommer att övergå till honom vid avtalsperiodens utgång. Därför måste det hyresavtal mellan STS-finans Ab och konsumenten som avses i ansökan bedömas utgående från de rättsliga regler som gäller vid köp av lösöre. Sålunda är de villkor som hänvisar till ett tidsbundet hyresavtal eller som förpliktar konsumenten att återställa nyttigheten vid avtalsperiodens utgång oskäliga för konsumenten.

Leasingavtalets 1 och 17 § har följande lydelse:

Den egentliga hyresperioden är den tid som bestäms enligt punkt 8, räknad från den i punkt 16 nämnda förfallodagen för den första hyran.

Hyresavtalet förlängs efter den egentliga hyresperioden ett år i sänder, om inte hyrestagaren en (1) månad före hyresperiodens utgång har meddelat hyresgivaren att han inte önskar förlänga avtalet." (1 §)

Då avtalet upphört är hyrestagaren skyldig att på egen bekostnad leverera anläggningen till säljarens lager, eller högst motsvarande sträcka. Hyrestagaren är skyldig att då han återställer varan överlåta den i normalt skick med beaktande av användningstiden.

Om hyrstagaren underlåter sin skyldighet att återställa anläggningen eller om anläggningen vid återställandet inte är i normalt skick med beaktande av användningstiden, har hyresgivaren rätt att själv avhämta anläggningen och/eller återställa den i ovan nämnt skick på hyrestagarens bekostnad." (17 §)

Dessa avtalsvillkor innebär att avtalet är tidsbundet och att konsumenten är skyldig att återställa nyttigheten då avtalet upphör. Avtalsvillkoren är därför enligt vad som ovan konstaterats oskäliga för konsumenten.

Det finns flera likheter mellan de avtal om finansieringsleasing som avses i ansökan och de avtal om avbetalningsköp som används vid köp av lösöre.

Enligt vardera typen av avtal skall konsumenten i flera rater erlägga nyttighetens pris med tillägg av finansieringskostnaderna. I båda fallen kvarstår äganderätten under avtalsperioden hos affären eller finansieringsbolaget och avtalet gäller ett specificerat föremål, vars pris erläggs i mer än en rat. Risken av en skada vid t.ex. en olyckshändelse faller på avbetalningsköparen respektive hyrestagaren.

På grund av de ovan nämnda likheterna är de i ansökan avsedda hyresavtalen mellan STS-finans Ab och konsumenten jämförbara med den avtalstyp som avses i lagen om avbetalningsköp. Stadgandena i lagen om avbetalningsköp är tvingande lagstiftning och ett villkor i ett avtal om avbetalningsköp, enligt vilket köparen avstår från sina lagenliga rättigheter, är ogiltigt. Marknadsdomstolen anser att de villkor i de leasingavtal som avses i ansökan, enligt vilka hyrestagarens rättigheter blir mera begränsade än genom motsvarande villkor som regleras av lagen om avbetalningsköp, är oskäliga mot konsumenten.

I de leasingavtal som avses i ansökan ingår i 14 § punkt a följande villkor som gäller betalningsdröjsmål:

"Hyresgivaren har rätt att häva avtalet ommedelbart och att omhänderta anläggning, om

a) hyran försenas med mer än tjugo (20) dagar,"

Om betalningsdröjsmål stadgas i 2 § lagen om avbetalningsköp:

"Underlåter köparen att fullgöra sin betalningsskyldighet, äger säljaren icke på grund därav rätt att taga godset åter, utkräva post, som eljest ej vore förfallen, eller göra annan i avtalet stadgad särskild påföljd gällande, med mindre det obetalda beloppet varit oguldet minst fjorton dagar utöver förfallodagen och fortfarande är obetalt samt detta belopp uppgår till minst en tiondel eller, om däri ingå två eller flera poster, minst en tjugondel av avbetalningspriset eller utgör hela återstoden av säljarens fordran.

Säljaren äger ej, ändå att den i 1 mom. angivna fristen utgått, rätt att göra däri avsedd påföljd gällande, om detta skulle vara obilligt med hänsyn till att dröjsmålet berott på att köparen till följd av sjukdom eller arbetslöshet eller av annan särskild orsak huvudsakligen utan egen skuld råkat i betalningssvårigheter och köparen, innan godset återtages, erlägger det obetalda beloppet jämte ränta samt ersätter de kostnader, som föranlett av dröjsmålet."

Enligt ifrågavarande avtalsvillkor har finansieringsbolaget på grund av konsumentens betalningsdröjsmål en större rätt att häva avtalet än enligt lagen om avbetalningsköp. Marknadsdomstolen anser, att ett sådant villkor i leasingavtalet är oskäligt mot konsumenten.

I de leasingavtal som avses i ansökan ingår som 15 § följande villkor om skadestånd:

"Om hyresavtalet hävs av de orsaker som nämns i 14 §, är hyrestagaren skyldig att till hyresgivaren utöver de redan till betalning förfallna hyresraterna och de obetalda hyresraterna erlägga

- de kostnader som föranleds av återtagandet av den hyrda anläggningen, av försäljning eller ny uthyrning av den samt övriga kostnader som föranleds av att avtalet hävts,

- de avgifter eller andra förpliktelser som härrör av den hyrda anläggningen eller användningen av den, för vilka hyrestagaren enligt lag eller hyresavtalet är ansvarig och vilka hyresgivaren i egenskap av anläggningens ägare eller annars efter det hyresavtalet hävts blir tvungen att erlägga samt

- ett skadeståndsbelopp som beräknas så att till de hyresrater för den egentliga hyresperioden som ännu inte förfallit till betalning då avtalet hävs läggs det nuvarande värdet av det restvärde som nämns i punkt 20, och från denna summa avdras det försäljningspris som hyresgivaren får då han säljer anläggningen eller det nuvarande värdet av de hyror som hyresgivaren får då han hyr ut anläggningen på nytt. De nuvarande värdena beräknas enligt en årlig ränta på 14 %."

I lagen om avbetalningsköp regleras en situation då ett avtal hävs i 3 § 1 och 2 mom., vilka har följande lydelse:

"Vill säljaren taga godset åter skall vid uppgörelse mellan honom och köparen värdet av godset, då det återtages, räknas köparen till godo. Godsets värde beräknas efter vard säljaren kan antagas utvinna genom att ombesörja dess försäljning på lämpligt sätt, och skall vid värderingen hänsyn tagas till omständigheter, som äro ägnade att höja värdet i säljarens hand, såsom att han kan ånyo sälja godset i egen rörelse efter att, om det skadats, åter hava ställt det i skick.

Vid uppgörelsen skall säljaren räknas till godo:

1) oguldna poster, vilka enligt avtalet hava förfallit till betalning, då godset återtages;

2) så stor del av övriga oguldna poster, som kontantpriset utgör i förhållande till avbetalningspriset;

3) ränta och gottgörelse för försäkringspremie, som säljaren har att fordra och som icke ingå i avbetalningspriset;

4) kostnad, som säljaren åsamkas genom godsets återtagande; samt

5) i fall köparens rätt till godset är beroende av att han ersätter säljaren för reparation eller annan åtgärd beträffande godset, fordran på sådan ersättning."

Då ett avsett leasingavtal hävs sker ingen uppgörelse där konsumenten får räkna sig till godo föremålets värde då det återtas. Enligt lagen om avbetalningsköp räknas inte om varan återtas säljaren till godo kostnaderna för försäljning eller uthyrning av anläggningen eller övriga kostnader som åsamkas honom av hävningen av avtalet. Enligt denna lag räknas inte heller säljaren till godo andra skyldigheter än gottgörelse för försäkringspremier. Därtill ålägger leasingavtalets villkor om skadeståndsskyldighet konsumenten en större skadeståndsskyldighet än lagen om avbetalningsköp och det är oklart och lämnas rum för tolkning. Marknadsdomstolen anser, att detta villkor i leasingavtalet är oskäligt mot konsumenten.

KO har avstått från sitt yrkande om att förbudet måtte förstärkas med vite. STS-finans Ab har upphört att i fråga om andra varor än bilar använda de avtalsvillkor som avses i ansökan. Därför behöver förbudet inte förstärkas med vite.

MARKNADSDOMSTOLENS AVGÖRANDE

Marknadsdomstolen finner riktigt att med stöd av KSL 3 kap. 1 coh 2 § förbjuda STS-finans Ab att i avtal med konsumenter om överlåtelse av kapitalvaror, enligt vilka äganderätten till varan kvarstår hos finansieringsbolaget och konsumenten förbinder sig att i flera än en rat erlägga varans pris jämte kreditkostnader under en avtalsperiod som är kortare än den beräknade användningstiden för ifrågavarande vara, tillämpa avtalsvillkor enligt vilka

a) avtalet är ett tidsbundet hyresavtal och fortsätter även efter den egentliga hyresperioden, om inte hyrestagaren säger upp det inom en viss tid,

b) hyrestagaren är skyldig att efter avtalets utgång återställa anläggningen,

c) hyresgivaren på grund av konsumentens betalningsdröjsmål har större rätt att häva avtalet än säljaren vid avbetalningsköp,

d) hyrestagarens skadeståndsskyldighet då avtalet hävs är större än köparens vid avbetalningsköp.

Förbuden skall iakttagas omedelbart.

Yrkandena förkastas i övrigt.

Närvarande: Huttunen, ordförande, Valkonen, viceordförande, Wilhelmsson, Maijala, Mustonen, Mäkinen, Ollikainen, Pallari och Tammilehto.