30.11.1984

KONSUMENTOMBUDSMANNENS YRKANDE

Konsumentombudsmannen har yrkat att KansallisOsakePankki med stöd av 3 kap. 1 och 2 § konsumentskyddslagen (KSL) vid vite förbjuds att i avtal mellan konsumenter och banken om kapital och sparräkning tillämpa ett villkor enligt vilket beloppet av den årliga räntan på konsumentens deposition minskas så att negativ ränta räknas för sådana medel som betalats in på kontot, som konsumenten lyfter från kontot före den dag då banken börjar räkna depositionsränta på sagda medel.

Banken bedriver mottagande av depositioner i stor skala från enskilda personer. På kapitalräkning och sparräkning betalas ränta enligt kontovillkoren. Räntan beräknas enligt bankens praxis för tiden mellan s.k. valuteringsdagar. Valuteringsdagen för medel som betalas in på konto är följande bankdag efter ankomstdagen. Valuteringsdagen för uttag från konto är den verkliga uttagsdagen. Om deponenten lyfter medel från kontot på ankomstdagen eller följande bankdag, beräknas negativ ränta på de uttagna medlen för tiden mellan den dag medlen lyfts och den dag från vilken banken börjar beräkna depositionsränta, d.v.s. följande dag efter valuteringsdagen. Den s.k. negativa räntan är för närvarande lika stor som depositionsräntan. Denna negativa ränta minskar den depositionsränta som betalas på kontot. Räntan på kontot beräknas i slutet av varje kalenderår. Ifall räntan är positiv gottskrivs kontot med räntebeloppet, men om räntan är negativ, inkasserar banken inte beloppet av deponenten. Av det förenämnda följer, att enligt detta system är den negativa räntans maximibelopp högst lika stor som depositionsräntan på varje konto.

I 3 kap. 1 § KSL förbjuds näringsidkare att vid utbud av konsumtionsnyttigheter använda ett avtalsvillkor som med beaktande av konsumtionsnyttighetens pris och övriga på saken verkande omständigheter måste anses oskäligt mot konsumenten.

Syftet med detta stadgande är att skydda konsumenten mot sådana avtalsvillkor som används av näringsidkare, vilka till sin karaktär är oskäliga mot konsumenten (Reg.prop. 8/1977 s. 36). Typiskt oskäligt mot konsumenten är ett avtalsvillkor som ensidigt gynnar näringsidkaren på konsumentens bekostnad eller rubbar parternas likställdhet.

Banken har i motböckerna för sina depositionskonton tagit in ett villkor rörande räntebetalning, enligt vilket "på de insatta medlen gottgörs ---- för tiden gällande --- räntan".

De vanligaste kontoformerna för penningdepositioner är bruksräkning, sparräkning och kapitalräkning. På alla dessa konton betalas för närvarande ränta enligt samma räntesats. Saldot som berättigar till ränta varierar enligt kontoform så, att för medel på bruksräkning betalas ränta enligt månadens lägsta saldo. För medel på kapital- och sparräkningar beräknas ränta enligt det dagliga saldot. För medel som deponerats på kontot beräknas ränta från valuteringsdag till valuteringsdag och valuteringsdagen för inbetalningar är första bankdagen efter ankomstdagen. Som en följd av detta system minskar en deponent som från något av de ovannämnda kontona lyfter medel samma dag då de anlänt, saldot på sitt konto med samma belopp samtidigt som den ränta som gottskrivs honom minskar. Detta trots att beloppet som finns på kontot är lika stort som det belopp som fanns där dagen före uttaget. Allra mest markant framgår detta missförhållande då det är fråga om ett s.k. lönekonto. En typisk löntagare använder sitt lönekonto så, att dess saldo dagen före lönedagen är mycket litet. På lönedagen deponerar hans arbetsgivare lönen för lönebetalningsperioden på kontot och kontohavaren lyfter det belopp han behöver för betalning av hyra och övriga räkningar eller överför en större del av sin lön genom kontoöverföring för betalning av räkningar. Om det belopp som lyfts överskrider det saldo som finns på kontot dagen före lönebetalningsdagen, beräknas en negativ ränta för de uttagna medlen. Denna ränta avdras från den ränta som tidigare räknats för kontomedlen. Banken överför sålunda en del av räntan på de deponerade medlen till sig själv utan vägande skäl.

Av ovannämnda förklaring framgår tydligt, att deponentens ställning är en annan än bankens vid beräkning av valuteringsdagen för ränta på depositionskonto. Valuteringsdagen för medel som överförts till kontot är följande vardag efter överföringen. Räntan räknas från första bankdagen efter valuteringsdagen. För uttag från kontot är valuteringsdagen däremot uttagsdagen. Sålunda gynnar det avtalsvillkor som banken tillämpar i praktiken oskäligt banken och iakttar inte den liställdhet som har ställts som mål i regleringen av avtalsvillkor i KSL.

Situationen blir ännu svårare för deponenten på grund av att banken inte på något sätt upplyser dem om sättet att beräkna ränta. Deponenten har inte heller möjlighet att utan särskilda ansträngningar kontrollera hur räntan har beräknats. Det är till och med vanligt, att konsumenten överhuvudtaget inte erhåller någon ränta, trots att hans lön hela året löper via depositionskontot. Det kan till och med vara fråga om ganska betydande belopp, som visserligen för en kort tid, är deponerade på kontot. Vid bedömningen av villkorets skälighet bör man dessutom beakta att banken idkar betalningstjänstverksamhet. Enligt detta system kan deponenten ge banken i uppdrag att sköta om sina regelbundna betalningar. På basen av dylika uppdrag debiterar banken för deponentens räkning hans konto på vissa dagar. Inte heller i samband med uppgörandet av dylika uppdragsavtal informeras deponenten om sättet att beräkna ränta. Sålunda kan sådana betalningar som hyra månatligen anstränga deponentens konto med överskridningsränta.

Det ränteberäkningssätt som banken tillämpar kan inte anses vara rättvist för konsumenterna och det tar inte i tillräckligt hög grad hänsyn till deras intressen. Den praxis banken tillämpar strider därför mot stadgandet i 3 kap. 1 § KSL.

Den juridiska sidan av saken bör granskas också utgående från bankernas övervakningssystem. I affärsbankslagens 42b § stadgas: "En affärsbank skall i den omfattning bankinspektionen bestämmer tillställa denna de formulär som används vid avtal mellan banken och dess kunder. Såvida bankinspektionen anser att i formulär ingår oskäligt villkor, kan finansministeriet på framställning av bankinspektionen förbjuda användningen av dylikt villkor." Det avtalsvillkor som här behandlas finns inte med på bankens avtalsvillkorsformulär, varför bankinspektionen inte med stöd av nämnda stadgande kan framställa att det förbjuds.

I fråga om tillämpningen av KSL på bankernas mottagande av depositioner kan man hänvisa till avgörandet i målet KO mot Föreningsbanken i Finland Ab. I beslutet konstateras det följande: "Då en konsument deponerar medel på bankens depositionskonto, överlåter han för en viss tid nyttjanderätten till de deponerade medlen till banken. Genom att använda de deponerade medlen till utlåning får banken ekonomisk avkastning av denna nyttjanderätt. Som vederlag för den överlämnade nyttjanderätten får konsumenten olika slag av förmåner (depositionsränta, medlen finns i tryggt förvar, möjlighet att få lån osv.). Dessa förmåner utgör en konsumtionstjänst för de enskilda medborgarna som deponerar medel. Med beaktande av stadgandet också i 1 kap. 2 § KSL bör man på depositionsförhållanden tillämpa stadganden i 2 kap. KSL. Också med tanke på bankverksamhetens helhet och förhållandena mellan dess delfunktioner bör bankens inlåning som riktar sig mot konsumenterna anses vara i KSL avsedd konsumtionstjänst."

I KSL:s förarbeten (Förslag till konsumentskyddslagstiftning, Justitieministeriets lagberedningsavdelningspublikation 12/1974; Regeringens förslag till konsumentskyddslagstiftning 8/1977) finns också stöd för uppfattningen att 3 kap. KSL kan tillämpas på de avtalsvillkor banken tillämpar. Enligt det förstnämnda förslaget skulle lagen inte i fråga om avtalsvillkorsregleringen ha gällt bank- eller försäkringsverksamhet (s. 142 - 143). Då förslaget jämförs med regleringens förslag kan man konstatera att den förenämnda begränsningen fattas från det slutliga lagförslaget. Under riksdagsbehandlingen begränsades lagens tillämpningsområde så att de lagstadgade försäkringarna och arbetstagarnas grupplivförsäkringar blir utanför tillämpningsområdet. Däremot har inget undantag i fråga om i tillämpningsområdet rörande banktjänster tagits med.

I regeringens proposition till ändring av vissa lagar som ingår i banklagstiftningen (32/1978 s. 15) motiveras stadgandet i § 42a som är avsett att fogas till banklagen på följande sätt: " I regeringens proposition till konsumentskyddslagstiftning (Reg.prop. 8/1977 rsd.) föreslås en noggrannare reglering av avtalsvillkoren mellan konsumenten och banken som fungerar som näringsidkare. Denna uppgift har i propositionen givits åt konsumentombudsmannen och marknadsdomstolen. Enligt förslaget ger dessutom konsumentklagonämnden rekommendationer om avgöranden i fråga om klagomål från konsumenterna. Konsumentskyddslagen skulle dock gälla endast en person, som anskaffar konsumtionsnyttigheter huvudsakligen för personligt bruk eller att användas i privat hushåll. Sålunda skulle regleringen eller konsumentklagonämndens rekommendation inte till alla delar gälla förhållandet mellan bank och samfund eller bank och fysisk person som fungerar som näringsidkare. Regeringen anser det vara viktigt, att även dylika avtal kan kontrolleras och regleras av bankinspektionen.

För att få med denna förbudsregel i banklagstiftningen föreslås det att till lagen om affärsbanker och lagen om hypoteksbanker fogas en ny 42a §, till sparbankslagen en ny 53a § och till lagen om andelsbanker en ny 45a §."

I regeringens proposition till ändring av KSL i fråga om bostadsköparens rättsskydd (Reg.prop. 215/1982 s. 6) nämns bl.a. följande:

"Enligt banklagstiftningen är det bankinspektionens sak att övervaka, att det i de formulär som används vid avtal mellan banken och dess kund inte ingår otillbörliga villkor. Om förslaget förverkligas skulle också konsumentombudsmannen få rätt att ingripa i dylika avtalsvillkor i fråga om bostadsköp. Det är emellertid skäl att notera, att en dylik dubbel övervakning redan existerar i fråga om formulär som banken använder vid andra avtal än de som gäller byte av bostad. Övervakningen är dessutom endast delvis dubbel, ty konsumentombudsmannen kontrollerar avtalsvillkorsskyddet endast i fråga om sådana bankkunder som är konsumenter medan bankinspektionen övervakar även den avtalspraxis som banken tillämpar med andra kunder. Konsumentombudsmannen övervakar dessutom även andra avtalsvillkor än sådana som förekommer i avtalsformulär. I praktiken uppkommer det uppenbarligen inga missförhållanden i övervakningen om myndigheterna samarbetar med varandra."

Lagstiftaren har sålunda avsett att övervakningen av bankerna hör till två myndigheter, vilkas befogenhet delvis går på varandra. Detta är ingalunda unikt utan en delvis dubbel befogenhet har givits åt KO och näringsstyrelsen i fråga om livsmedel, åt KO och social- och hälsovårdsministeriets försäkningsavdelning i fråga om försäkringar samt åt KO, medicinalstyrelsen och näringsstyrelsen i fråga om s.k. naturprodukter. I fråga om bankverksamheten begränsas naturligtvis KO:s beslutsrätt till förhållandet mellan konsument och bank.

Med stöd av det ovan sagda bör man anse att KSL kan tillämpas på den i ansökan avsedda saken.

KANSALLIS-OSAKE-PANKKIS BEMÖTANDE

Banken har framfört, att den i ansökan avsedda saken inte hör till marknadsdomstolens kompetens. Ifall målet trots allt prövas har banken yrkat att ansökan måtte förkastas.

Vid beredningen av KSL rådde en uppfattning, enligt vilken lagens stadganden i fråga om avtalsregleringen inte skulle tillämpas på bank- eller försäkringsverksamheten (Förslag till konsumentskyddslagstiftning, Justitieministeriets lagberedningsavdelnings publikation 12/1974, s. 142 - 143). I regeringens proposition om konsumentskyddslagstiftning (Reg.prop. 8/1977) och den lag som stiftades på basen av propositionen finns ingen dylik begränsning.

Dagen innan KSL trädde i kraft, 31.8.1978 stadfästes ett antal lagar, med vilka banklagstiftningen förändrades. Den 42b § som fogades till lagen om affärsbanker innebär att övervakningen av skäligheten hos avtalsvillkor mellan banken och dess kunder har fastställts till bankinspektionens uppgift. Om bankinspektionen anser att ett avtalsvillkor är oskäligt, kan finansiministeriet på framställning av bankinspektionen förbjuda användningen av dylikt villkor.

Av förarbetet till ändringarna av banklagarna framgår, att man med lagändringen uttryckligen har avsett att överföra övervakningen av avtalsvillkorens skälighet från KO:s och marknadsdomstolens befogenhet till den myndighet som också i övrigt övervakar bankerna. Detta framgår ur regeringens proposition (Reg.prop. 32/1978) vars allmänna motiveringar (s. 5) har följande innehåll: "En effektivering av konsumenternas rättsskydd har under den senaste tiden ansetts vara ett viktigt samhällsekonomiskt mål. Enligt regeringens åsikt är det skäl att förstärka kundens skydd också i bankverksamheten. Kundens skydd bör byggas upp så att det inte skadar deponenternas ställning. Skyddet måste huvudsakligen utvecklas inom ramen för den allmänna kontrollen av banker."

Redan i det betänkande från 1976 som förberedde en ändring av lagen (66/1976) konstateras samma sak (s. 18 - 19): "Enligt kommitt‚ns uppfattning kan man inte fordra att de allmänna konsumentskyddsmyndigheterna skall besitta den sakkännedom som behövs bl.a. vid avgörandet om en viss avtalspraxis strider mot god banksed eller är oskälig i fråga om bankkundens ställning. Vid bedömningen av bankkundens ställning bör man också beakta bankens behov av att trygga deponenternas intressen. Detta fäster man i banklagstiftningen och bankövervakningen stor uppmärksamhet vid, vilket också begränsar möjligheterna att förstärka t.ex. bankens kreditkunds avtalsrättsliga ställning på bankens bekostnad."

Affärsbanklagens 42b är en specialbestämmelse rörande affärsbankverksamheten och den har företräde med hänsyn till KSL såsom allmän lag. I fråga om avtalsregleringen tillämpas således inte KSL på bankverksamheten. Så undviks den dubbelkontroll, som skulle uppkomma på grund av att skäligheten av bankens avtalsvillkor bedöms av både bankinspektionen som kontrollerar bankerna och KO som tillvaratar konsumentens intressen.

Bankinspektionen och finansministeriet har meddelat att de i befogenhetsfrågan intar den ståndpunkten, att bedömningen om skäligheten av avtalsvillkor mellan banken och kunderna tillhör uteslutande dessa myndigheter. Bankinspektionen har också i praktiken ansett sig ha begogenhet att behandla en fråga som är likadan som den i KO:s ansökan. Detta ställningstagande framgår också ur överdirektör Jussi Linnamos artikel om bankkonkurrens och konsumentskyddet för bankens kund (Liiketaloudellinen Aikakauskirja, nov. 1980) där Linnamo (s. 215) skriver: "Bankinspektionen har vidare ansett att granskningen av villkoren för övriga rättsförhållanden mellan kontohavaren och banken som avser godkännandet av kontona tillhör bankinspektionen, varvid man särskilt har sett till att banken inte alltför lätt kan befria sig från återbetalningsskyldigheten eller skadeersättningen. Detta hör väsentligt till deponentskyddet."

Det av banken tillämpade ränteberäkningssättet har överenskommits i ränteavtalet mellan alla banker och iakttas av alla banker. Det är därför oskäligt om man kan förbjuda en av de banker som underlyder bankinspektionens kontroll att fortsätta med en allmänt överenskommen praxis. Även lagstiftaren har avsett, att dylika förbud avgörs av de myndigheter som besluter om den allmänna övervakningen av bankerna.

KO har i sin ansökan ansett att bankinspektionen inte har kunnat förbjuda det förfarande som ansökan avser, eftersom denna avtalspraxis inte har antecknats i bankens avtalsvillkorsformulär. Bankinspektionen känner väl till bankens ränteberäkningspraxis och har godkänt den. Rätten hos en myndighet som upprätthåller allmän kontroll att blanda sig i frågan beror naturligtvis inte på hur myndigheten har fått kännedom om den.

KO påstår att lagstiftaren har avsett att "övervakningen av bankerna tillhör två myndigheter, vilkas befogenhet delvis går på varandra". Detta påstående härleder han från regeringens proposition (Reg. prop. 32/1978 s. 15). Den av KO lånade punkten i propositionen har emellertid skrivits som en motivering för stiftandet av § 42a och inte 42b i lagen om affärsbanker. Sagda § a avser utlåning. I motiveringen till § 42b i lagen om affärsbanker som har betydelse för den kompetensfråga som nu är aktuell konstateras att denna paragraf skall givas för att kunden i stället för långsam, dyr och endast enstaka fall omfattande underrättsbehandling skall kunna få ett avtalsvillkors skälighet prövat också hos bankinspektionen (Reg.prop. 32/1978 s. 15, reglering av bankernas standardavtal).

På grund av det ovan framförda bör man anse att bedömningen om skäligheten hos avtal mellan banken och dess kund inte hör till KO:s eller marknadsdomstolens befogenhet. Ärendet är dessutom för närvarande anhängigt vid bankinspektionen.

Marknadsdomstolen borde därför avvisa KO:s ansökan på grund av bristande befogenhet och därför att saken redan anhänginggjorts hos en annan myndighet. Marknadsdomstolen borde fatta ett särskilt beslut om att inte behandla ärendet. För den händelse, att marknadsdomstolen trots allt skulle pröva målet, önskar banken framföra följanden.

Bankens ränteberäkningsförfarande baserar sig på en banktariff som har fastställts av bankdelegationen och som bl.a. innehåller priserna på de expeditionsavgifter, kostnader och arvoden som bankerna debiterar för sina tjänster. Banktariffen följs av alla affärsbanker, spar- och andelsbanker som fungerar i vårt land. Banktariffen är avsedd endast för bankernas tjänstemän. Den överlämnas inte till allmänheten. Kunden kan stifta bekantskap med den i banken om han ber om det.

Enligt banktariffen är valuteringsdagen den dag, varifrån räntan beräknas. I fråga om depositioner är valuteringsdagen följande bankdag efter insättningen. För en insättningen som kommer från ett annat av bankens kontor eller en annan penninginrättning är valuteringsdagen emellertid ankomstdagen. Om en insättning från ett annat kontor eller en annan penninginrättning hinner fram samma dag som den avsänts, är valuteringsdagen följande bankdag.

I fråga om löneutbetalning är valuteringsdagen följande bankdag efter lönedagen. Samma valuteringsregel tillämpas också på andra återkommande betalningar. Då insättningen baserar sig på utlandstransaktioner är valuteringsdagen följande bankdag efter insättningen. Vid överföringar av medel från en kunds konto i en utländsk bank vid köp av valuta eller vid överföring av medel från ett utländskt utlåningskonto i en inhemsk bank till samma kunds förfogande kan man emellertid särskilt komma överens om valuteringsdagen. Vid uttag är valuteringsdagen den dag uttaget sker. Ränta erläggs för dagarna mellan valuteringsdagar utan att någondera av valuteringsdagarna medräknas.

Banken beräknar två slags ränta på kapitalräkningar: kreditränta (5,25 % per år) och debetränta (16 % per år). Den förenämnda avser ränta på de deponerade medlen och den senare ränta för överskridning av kontot.

Banken beräknar i sitt ADB-system inte ränta på saldot, utan på kontohändelser, insättningar och uttag. Den ränta som beräknas på insättningar ökar kundens kreditränte- och minskar bankens debeträntefordran. Den ränta som beräknas på uttag minskar däremot kundens kreditränte- och ökar bankens debeträntefordran. Beräkning av debetränta förutsätter emellertid att kontot överskrids. Om kontot inte har överskridits beräknas ingen debetränta. Debetränta beräknas inte, om inte överskridningen är verklig. Bankens ADB-system följer i fråga om kontot med såväl det s.k. valuteringsdagssaldot som det verkliga saldot. På sådana "kontoöverskridningar" som valuteringsdagssaldot visar beräknas ingen debetränta.

Valuteringsdagens betydelse för ränteberäkningen är, att på grund av skillnaden i valuteringsdagar mellan en insättning och ett uttag som görs samma dag finns det färre räntedagar som påverkar räntan på insättningen än de som påverkar uttaget. Om dagen efter kontohändelsen är en bankdag, är denna skillnad två bankdagar så att den ränta som räknas på uttaget, med vilken räntebeloppet minskas beräknas för en så mycket längre tid.

Den depositionsränta som kontot gottskrivs med (krediträntan) får man genom att i årets slut sammanslå räntorna på insättningar och uttag. Om detta belopp är negativt uppbär banken inte detta belopp av kunden eller från kapitalet på hans konto. Skillnaden överförs inte heller till följande år, utan banken avskriver den vid årets slut. Härvid gottskrivs inte heller kontot med någon depositionsränta. På samma sätt räknar banken också ihop debeträntorna för insättningar och uttag. Om beloppet visar att banken har en fordran på basen av verkliga kontoöverskridningar, uppbär banken denna fordran av kunden eller från kapitalet på hans konto.

Kontovillkorens omnämnande av räntebetalning är otvivelaktigt vagt. Dess innehåll har dikterats av ändåmålsenlighet. En detaljerad utredning om ränteberäkningsmetoden skulle göra villkoren oskäligt omfattande och ta fram ett villkor på andra viktigare villkors bekostnad. Banken förklarar emellertid ränteberäkningsförfarandet för kunder som så önskar.

Vid uppskattningen av valuteringsförfarandets skälighet får man inte beakta enbart det, att valuteringsdagen för insättningar och uttag bestäms på olika sätt. Valuteringsförfarandet hänför sig både i fråga om kunden och banken till ett vidsträcktare sammanhang, som bör beaktas vid bedömningen av skäligheten.

Viktigt med tanke på bankens affärsverksamhet är, att banken inte ännu på transaktionsdagen får någon klar bild av den penningtrafik som löper genom kontona, och därför inte genast kan styra de deponerade medlen till sin kreditgivning. Detta är möjligt först senare, tidigast följande bankdag efter insättningen.

Bankens affärsverksamhet baserar sig på att banken placerar de medel som erhållits av deponenterna produktivt och med så liten risk som möjligt. För att uppnå ett optimalt resultat vid fördelningen av främmande medel på kreditmarknaden behöver banken tid för beslutsfattandet. Denna tid får banken bl.a. genom en ränteberäkning som baserar sig på valuteringsdagpraxis, genom att betala ränta på de medel den erhållit först i det skede, då banken har fått en helhetsbild av den penningvolym som anskaffats via olika enheter. Valuteringsdagsförfarandet bör också betraktas som ett sätt att täcka kostnaderna för banktjänsterna. Vid förmedlingen av medel är det fråga om att snabbt och tryggt överföra medlen till rätt ställe, och inte att medlen skall avkasta ränta.

För kundens del är förfarandet med valuteringsdagarna en del av depositionsförhållandet mellan banken och honom, som en prisfaktor i detta förhållande. Med en minskning av räntebeloppet "betalar" kunden t.ex. för trygg förvaring av sina medel, för kostnadsfri användning av depositionskontot, för den motbok han fått och för kontoutdragen sina förbättrade kreditmöjligheter samt för möjligheten att som bankens kund få experthjälp i otaliga ekonomiska frågor som hör till bankverksamheten. Vid uppskattningen av ett villkor i depositionsavtalet, skäligheten av det kontovillkor som möjliggör en ränteberäkning enligt valuteringsdagar, i ljuset av depositionsavtalets totala inverkan och uttryckligen så att man frågar om ett depositionsavtal som ingår i ett dylikt avtal till sin helhetsinverkan är oskäligt ur kundens synvinkel, kan man inte komma till något annat än ett nekande svar. Varken depositionsavtalet i sin helhet eller det kontovillkor som möjliggör ett ränteberäkningsförfarande i enlighet med valuteringsdagspraxis är oskäliga för kunden.

Ifall ett dylikt förbud emellertid mot bankens uppfattning skulle meddelas, borde banken få en övergångsperiod fram till slutet av år 1986 för att få tid att göra ändringar i ADB-systemet.

FÖRFARANDET I MARKNADSDOMSTOLEN

Marknadsdomstolen har vid sitt sammanträde 3.9.1984 förkastat bankens yrkande om fattande av ett särskilt beslut om marknadsdomstolens befogenhet innan det huvudsakliga målet behandlas.

MOTIVERINGAR FÖR MARKNADSDOMSTOLENS AVGÖRANDE

Kansallis-Osake-Pankki erbjuder konsumenterna depositioner av medel på spar- och kapitalräkningar.

Banken har framfört att prövningen av depositionsförhållandet inte hör till KO:s och marknadsdomstolens befogenhet, eftersom ett depositionskonto inte är en sådan konsumtionsnyttighet som avses i KSL. Behandlingen av ärendet förhindras enligt banken också av det att bankinspektionen i egenskap av specialmyndighet övervakar bankens verksamhet och ärendet redan är anhängigt där.

Enligt 1 kap. 1 § KSL avser KSL utbud, försäljning och annan marknadsföring av konsumtionsnyttigheter från näringsidkare till konsumenter.

Enligt 1 kap. 3 § KSL avses i lagen med konsumtionsnyttigheter sådana varor och tjänster som erbjuds eller i väsentlig omfattning användes för enskild konsumtion. Enligt 1 kap. 1 §:s 2 mom. KSL avser KSL inte lagstadgade försäkringar eller arbetstagares grupplivförsäkring eller motsvarande av kommunala pensionsanstalten beviljad förmån.

Marknadsdomstolen har i sitt beslut 1980:13 ansett att bankens inlåning som riktar sig mot konsumenter bör anses vara i KSL avsedd konsumtionstjänst. På depositionsförhållande mellan banken och konsumenterna tillämpades stadgandet om reglering av marknadsföring i 2 kap. KSL.

Stadgandena i 2 kap. KSL omfattar reglering av marknadsföringen och 3 kap. avtalsvillkor som används i marknadsföringen av konsumtionsnyttigheter. Det i 1 kap. fastställda begreppet konsumtionsnyttighet är detsamma som i 2 och 3 kap.

I regeringens proposition till konsumentskyddslagstiftning (8/1977) framfördes det i motiveringen till kapitlet om avtalsvillkor följande: "På konsumtenttjänsternas område förbereds flera regleringar som även gäller villkor vid tjänster. Då upplysningar om innehållet i dessa regleringar inte föreligger och tidtabellen för förverkligandet av dem inte kan förutses, har det ansetts att regleringen av avtalsvillkor i detta skede borde omfatta samtliga avtalsvillkor vid utbud och försäljning av konsumtionsvaror och konsumenttjänster. Senare kan tillämpningsområdet för stadgandena i kapitlet begränsas i den mån konsumentskyddet utvecklas genom speciallagstiftning."

KSL:s eller dess 3 kapitels tillämpningsområde har inte begränsats efter stiftandet av KSL. Sålunda bör stadgandena i 3 kap. KSL tillämpas också på avtalsförhållandet mellan bank och konsumenter.

Bankinspektionen övervakar i egenskap av specialmyndighet bankernas verksamhet. Som specialmyndighet i fråga om KSL fungerar KO. Att ärendet eventuellt på grund av annan lagstiftning är anhängigt vid annan myndighet, hindrar inte att ärendet med stöd av KSL prövas vid marknadsdomstolen.

På basen av det ovan nämnda förkastar marknadsdomstolen Kansallis-Osake-Pankkis invändning om processhinder.

Vid prövningen av ärendet på basen av KSL konstaterar marknadsdomstolen, att det i de "bankböcker", motböckerna för spar- och kapitalräkningar, som ges deponenterna, finns ett villkor rörande räntan. I motböckerna för sparräkning står det följande: "----- 2) På de insatta medlen gottgörs den --- för tiden gällande sparräkningsräntan." I motböckerna för kapitalräkningar är motsvarande villkor följande: "----2) På de insatta medlen gottgörs den - - - för tiden gällande kapitalräkningsräntan."

Banken beräknar ränta på spar- och kapitalräkning englig ett s.k. valuteringsdagssystem. Bankens ränteberäkningsförfarande baserar sig på villkoren i banktariffen. Det är således fråga om ett sådant avtalsvillkor mellan banken och konsumenterna som avses i 3 kap. KSL.

Enligt banktariffen erläggs ränta på spar- och kapitalräkning för dagarna mellan valuteringsdagarna, utan att någondera av valuteringsdagarna medräknas. Valuteringsdagen för insättningar är följande bankdag efter insättningen. Valuteringsdagen för uttag är den verkliga uttagsdagen. Ränteberäkningsförfarandet enligt valuteringsdagar förklaras inte för konsumenten i kontovillkoren eller i annat skriftligt material som banken delar ut åt konsumenterna. Enligt bankens uppgift har kunderna emellertid om de så önskar möjlighet att taga del av tariffen på bankens kontor.

Banken beräknar i sitt ADB-system ränta på kontohändelser, insättningar och uttag. Räntans storlek är 5,25 procent. På insättnigar börjar man beräkna ränta fr.o.m. dagen efter första bankdagen efter ankomstdagen. Ett ränteberäkningsförfarande som baserar sig på valuteringsdagar leder till att om ett uttag sker samma dag som medel kommer in på kontot eller följande bankdag, beräknas räntan banken till godo. Denna ränta minskar den ränta som i övrigt gottskrivs kontot.

Ränteberäkningssättet enligt valuteringsdagssystemet som tillämpas av banken kan leda till att konsumenten (borgenären i depositionsförhållandet) om han lyfter medel från kontot före den dag då ränta börjar löpa för sagda medel, blir tvungen att till banken (gäldenären i depositionsförhållandet) betala gottgörelse i form av ränta. Ett dylikt villkor i den ränteberäkning som tillämpas av banken bör anses vara oskäligt för konsumenterna som är deponenter.

MARKNADSDOMSTOLENS AVGÖRANDE

Marknadsdomstolen finner med stöd av 3 kap. 1 och 2 § KSL rättvist att vid vite av 500 000 mark förbjuda Kansallis-Osake-Pankki att i avtal om spar- och kapitalräkningar mellan banken och konsumenterna tillämpa ett villkor enligt vilket den årliga depositionsräntan på konsumentens deposition minskas så att banken gottskrivs ränta för de medel som kommit in på kontot och som konsumenten tager ut före den dag, från och med vilken ränta börjar löpa på sagda medel.

Förbudet bör iakttagas fr.o.m. 1.1.1986.

Närvarande: Huttunen, ordförande, Valkonen, viceordförande, Wilhelmsson, Aaltonen, Laurila, Maijala, Ojala, Ollikainen och Tammilehto

Avgörande efter omröstning

Ledamoten Laurila, i vars utlåtande ledamoten Maijala instämde, framförde:

Eftersom bankens inlåningsverksamhet juridiskt utgör ett gäldsförhållande mellan banken och konsumenten, i vilket banken är gäldenär och konsumenten borgenär, kan inlåning inte anses vara en konsumtionstjänst. Sålunda kan inte konsumentskyddslagen eller lagen om marknadsdomstolen tillämpas på detta låneförhållande. Därför avvisar jag konsumentombudsmannens förbudsyrkande såsom på lag ogrundat.

På basen 23 kap. 5 § rättegångsbalken meddelar jag att jag i huvudfrågan är av samma åsikt som marknadsdomstolens övriga ledamöter.