9.4.2025

Kommunfullmäktige hade godkänt en delgeneralplan för att genomföra ett gruvprojekt. I delgeneralplanen angavs områdesreservationer för den planerade gruvverksamheten och den infrastruktur som behövdes. Ytterligare ingick i planen bestämmelser för att lindra olägenheterna.

Frågan gällde om delgeneralplanen var baserad på tillräcklig utredning för att bedöma konsekvenserna för bosättningen i närområdet.

Den godkända delgeneralplanen möjliggjorde placeringen av ett stort dagbrott i närheten av existerande bebyggelse. Enligt delgeneralplanens planlösning skyddades den närliggande bosättningen för miljökonsekvenser orsakade av dagbrottet med en skyddsvall som skulle byggas mellanbosättningen och dagbrottet. Skyddsvallen skulle komma att vara synnerligen nära bosättning som låg utanför planområdet. I MKB-förfarandet hade miljökonsekvenserna för den närliggande bosättningen bedömts med en väsentligt annorlunda skyddslösning som utgångspunkt.

Ur de utredningar som hade gjorts för planen framgick inte att man med skyddsvallens placering hade strävat efter att samordna gruvverksamheten med markanvändningen utanför planområdet. I utredningsmaterialet ingick inte heller någon helhetsbedömning av de olika av brytningen för den närliggande bosättningen orsakade olägenheternas kumulativa effekt. Ytterligare ingick betydande osäkerhetsfaktorer i de utredningar som beaktade skyddsvallen och som var tillgängliga när planen godkändes. Förutsättningarna för att bedöma planlösningens nämnda konsekvenser försämrades ytterligare av att ett område med mycket bosättning i den omedelbara närheten av skyddsvallen hade lämnats utanför planområdet.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att man avseende de olägenheter som orsakas närbebyggelsen inte utgående från de utredningar som hade gjorts för delgeneralplanen i tillräckligt hög grad kunde försäkra sig om att planlösningen uppfyllde de krav på en trygg och sund livsmiljö som gäller för en generalplan. Planlösningen var på grund av detta lagstridig. Med beaktande av gruvprojektets storleksklass och osäkerhetsfaktorerna gällande de olägenheter som orsakas närbebyggelsen och hur de skulle förhindras utgjorde endast det, att planbestämmelserna innehöll förbud mot olägenheter som överskrider miljöbestämmelserna och att orsaka fara, ingen grund för att avgöra ärendet annorlunda.

Markanvändnings- och bygglagen 9 § och 39 §

Se och jmf. HFD 2018:10 och HFD 2023:87

Ärendet har avgjorts av justitieråden Riitta Mutikainen, Mika Seppälä, Kari Tornikoski, Jaakko Autio och Joni Heliskoski. Föredragande Hanna-Maria Schiestl.