30.10.2023

Finlands viltcentral hade med stöd av 41 a § 3 mom. i jaktlagen beviljat dispens för jakt på 18 björnar i Kajanaland i stamvårdande syfte. Enligt viltcentralens beslut var syftet med dispensen i enlighet med principen om bärkraftigt nyttjande en adaptiv förvaltning av björnbeståndet genom att upprätthålla den finska björnjaktskulturen. Högsta förvaltningsdomstolen hade att på en naturskyddsförenings besvär avgöra om grunderna för beviljande av dispens hade uppfyllts.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att enbart det att den stamvårdande jakten inte de facto skulle ha någon negativ inverkan på artens skyddsnivå inte har någon betydelse. Alla förutsättningarna för beviljande av dispens måste uppfyllas.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att det i sig är klart att ett alltför tätt björnbestånd orsakar sådana problem som i praktiken endast kan lösas på sätt som orsakar åtminstone någon skada för björnbeståndet. Med beaktande av detta är det inte uteslutet att anse det vara ett godtagbart syfte för dispensgrunden enligt art. 16.1e i habitatdirektivet att med bibehållen gynnsam bevarandestatus kontrollerat minska på björnarnas antal för att lindra de sociala problem som orsakas av att björnbeståndet blir tätare. Undantag som grundar sig på art. 16.1 i habitatdirektivet kan dock endast tillämpas konkret och i enskilda fall och enbart om det exempelvis finns ett särskilt regionalt problem eller en situation som måste åtgärdas. Dispensen måste dessutom grunda sig på en tillräcklig utredning om de nämnda konsekvenserna specifikt för det område som ansökan om dispens gäller.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att varken stamvårdande jakt på en i habitatdirektivet strikt skyddad art i sig eller bevarandet av jaktkulturen, kan utgöra ett sådant godtagbart syfte för dispens från det strikta skyddet, som är en förutsättning för tillämpningen av 41 a § 3 mom. i jaktlagen, tolkad i ljuset av art. 16.1 i habitatdirektivet. Av Finlands viltcentrals beslut framgick inte klart och exakt vilka godkända syften enligt habitatdirektivet man eftersträvade med den stamvårdande jakten på björn på det ansökta området. Dispensbeslutet var följaktligen lagstridigt.

Jaktlagen 37 § 3 mom., 41 § 1 mom. och 41 a § 1 och 3 mom.

Statsrådets förordning (452/2013) om dispens enligt jaktlagen 3 § och 4 §

Jord- och skogsbruksministeriets förordning (520/2022) om jakt på brunbjörn som sker med stöd av dispens och en regional kvot under jaktåret 2022 — 2023 1 §

Rådets direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (habitatdirektivet) art. 12.1, art. 16.1. e och Bilaga IV a

EU-domstolens dom 10.10.2019, Luonnonsuojeluyhdistys Tapiola (C-674/17, ECLI:EU:C:2019:851)

Se HFD 2017:182, HFD 2020:27, HFD 2020:28, HFD 2022:48 och HFD 2023:100

Ärendet har avgjorts av president Kari Kuusiniemi samt justitieråden Mika Seppälä, Kari Tornikoski, Tuomas Kuokkanen och Joni Heliskoski. Föredragande Satu Sundberg.