22.12.2023

1. Avtal eller samordnat förfarande

Marknadsdomstolen hade i sitt beslut ansett att A Ab:s vedertagna praxis varit att befatta sig med prissättningen hos alla de återförsäljare som i sin näthandel sålde A Ab:s produkter, under omständigheter som närmare framgår ur marknadsdomstolens beslut. Enligt marknadsdomstolens beslut uppfyllde förfarandet kännetecknen för avtal eller åtminstone samordnat förfarande.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg i likhet med marknadsdomstolen att det i ärendet hade framlagts tillräckliga bevis om att A Ab:s vedertagna praxis existerade. A Ab:s vedertagna praxis kunde ändå inte i sig anses innebära att det mellan A Ab skulle ha uppkommit ett avtal eller ett samordnat förfarande om minimiprissättning. Trots att A Ab med sin vedertagna praxis försökte begränsa konkurrensen eller praxisen hade denna effekt, var Konkurrens- och konsumentverket skyldigt visa att de i marknadsdomstolens beslut avsedda återförsäljarna åtminstone konkludent har accepterat att följa prissättningen enligt A Ab:s vedertagna praxis.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg på de grunder som närmare framgår ur beslutet att det i ärendet förblev obevisat att A Ab skulle ha haft ett avtal eller samordnat förfarande med alla de återförsäljare som i sin näthandel hade sålt de ifrågavarande produkterna. Det var trots allt visat att A Ab hade haft ett avtal eller samordnat förfarande med fyra återförsäljare som accepterat de uppmaningar och krav om nivån på minimipriser som A Ab riktat mot dem.

2. Förfarande och fakta som legat till grund för framställningen om påföljdsavgiften

Marknadsdomstolen ansåg i sitt beslut att huvudleveranserna i den av A Ab grundade näthandeln, där återförsäljarna överförde leveransen att handhas av A Ab, handlade om A Ab:s ensidiga förfarande och att det inte till denna del var fråga om avtal i strid med konkurrensbestämmelserna. Konkurrens- och konsumentverket ansåg i sina besvär till högsta förvaltningsdomstolen att huvudleveranserna inte varit ett ensidigt förfarande från A Ab:s sida och till stöd för detta framfört motiveringar som inte framförts i framställningen om påföljdsavgift.

Ur Konkurrens- och konsumentverkets framställning om påföljdsavgift ska framgå för vilken form av förfarande i strid med konkurrensbestämmelserna påföljdsavgiften yrkas och till vilken del verket anser att det företag som är föremål för framställningen om påföljdsavgift har förfarit i strid med konkurrensbestämmelserna. Ur framställningen om påföljdsavgift bör även framgå på vilka grunder verket anser att företaget handlat i strid med konkurrensreglerna. Framställningen måste innehålla relevanta fakta och de rättsliga slutsatser som verket gjort med stöd av fakta i ärendet.

I Konkurrens- och konsumentverkets framställning om påföljdsavgift hade inte konstaterats att huvudleveranserna enligt verket skulle vara ett förfarande där återförsäljarna uttryckligen deltar genom att motta beställningar eller som försäljare eller leverantörer och som i sig borde anses utgöra en sådan enligt konkurrensbestämmelserna förbjuden minimiprissättning om vilken det skulle ha bildats ett avtal eller ett samordnat förfarande mellan A Ab och återförsäljarna. Med beaktande av de grunder som hade framförts för framställningen om påföljdsavgift och vad som hade uttalats om fakta i anslutning till huvudleveranserna och den konkurrensrättsliga bedömningen, var det inte längre möjligt att i högsta förvaltningsdomstolen avgöra om huvudleveranserna borde bedömas som något annat än A Ab:s ensidiga förfarande.

3. Konkurrensbegränsande syfte

A Ab framförde att den näthandel som företaget hade grundat och näthandelns verksamhetsmodell hade syften som var konkurrensrättsligt godtagbara och i kundernas intresse och att den i näthandeln tillämpade enhetliga prissättningen inte hade ett konkurrensbegränsande syfte.

När man beaktade näthandelsavtalets klausul om bindande återförsäljarpriser och dess konkurrensbegränsande syfte samt A Ab:s handlande i sin helhet och näthandelsavtalets ekonomiska och rättsliga sammanhang framgick i ärendet inga sådana konkurrensfrämjande verkningar som gav skäl att betvivla minimiprissättningens skadliga inverkan på konkurrensen och som skulle räcka till att i helhetsbedömningen ifrågasätta förfarandets skadliga inverkan på konkurrensen. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att det var fråga om konkurrensbegränsande syfte och därför behövde Konkurrens- och konsumentverket inte bevisa existensen av konkurrensbegränsande verkningar.

Lagen om konkurrensbegränsningar (480/1992) 4 §

Konkurrenslagen 5 §, 12 §

Fördraget om europeiska unionens funktionssätt (FEUF) art. 101.1

EU-domstolens dom i målet C-211/22, Super Bock Bebidas (EU:C:2023:529)

EU-domstolens dom i målet C-306/20, Visma Enterprise (EU:C:2021:935)

EU-domstolens dom i målet C-450/19, Konkurrens- och konsumentverket (EU:C:2021:10)

EU-domstolens dom i målet C-228/18, Budapest Bank (EU:C:2020:265)

EU-domstolens dom i målet C-74/14, Eturas m.fl. (EU:C:2016:42)

EU-domstolens dom i målet C-609/13 P, Duravit ym. v. komissio (EU:C:2017:46)

EU-domstolens dom i de sammanslagna målen C-2/01 P och C-3/01 P, BAI och kommissionen v. Bayer (EU:C:2004:2)

EU-domstolens dom i målet 107/82, AEG v. kommissionen (EU:C:1983:293)

Ärendet har avgjorts av justitieråden Irma Telivuo, Hannele Ranta-Lassila, Anne Nenonen, Joni Heliskoski ja Toni Kaarresalo. Föredragande Jukka Koivusalo.