18.12.2023

De till samma familj hörande syriska medborgarna hade ansökte om internationellt skydd i Finland. Migrationsverket avvisade ansökan utan prövning och fattade ett beslut om att asylsökandena överförs till Danmark enligt ansvarsbestämningsförordningen (Dublin III-förordningen).

Asylsökandena anförde klagomål hos FN:s kommitté för barnets rättigheter. Kommittén bad Finland att avstå från verkställigheten av avlägsnandet ur landet, varför Migrationsverket informerade Danmark om att överföringen avbryts. Förvaltningsdomstolen ansåg att det inte fanns skäl att förbjuda verkställigheten. Förvaltningsdomstolen upphävde Migrationsverkets beslut och återförsände ärendet till verket för ny behandling eftersom den i ansvarsbestämningsförordningen avsedda tidsfristen om sex månader för överföringen hade förflutit medan ärendet behandlades i förvaltningsdomstolen och ansvaret för ansökans behandling flyttats över på Finland.

Högsta förvaltningsdomstolen hade att på Migrationsverkets besvär avgöra om den begäran om att avstå från verkställigheten som kommittén för barnets rättigheter framställde har en suspensiv effekt på tidsfristen för överföring enligt ansvarsbestämningsförordningen. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att den suspensiva effekten sammanhänger uttryckligen med ett i art. 27.1 i ansvarsbestämningsförordningen avsett överklagande av beslutet om överföring. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg därmed att ett individuellt klagomål eller en provisorisk åtgärd till följd av ett individuellt klagomål inte är ett sådant i ansvarsbestämningsförordningen avsett överklagande som riktar sig till överföringsbeslutet som har suspensiv verkan.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg också att kommitténs utlåtanden enligt art. 11 i det fakultativa protokollet till konventionen om barnets rättigheter inte är bindande enligt internationell rätt men att konventionsstaterna på ett lämpligt sätt ska beakta utlåtandena. Trots att de provisoriska åtgärder kommittén framställer inte därför automatiskt innebär att verkställigheten av ett nationellt beslut avbryts eller suspenderas ska de bland ärendets övriga fakta och omständigheter tas i beaktande på ett lämpligt sätt i bedömningen av behovet att förbjuda verkställigheten.

Högsta förvaltningsdomstolen avslog Migrationsverkets besvär. Slutresultatet i förvaltningsdomstolens beslut ändrades inte.

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (omarbetning, Dublin III-förordningen) art. 27.1 och 3 c, art. 29.1 och 2

Utlänningslagen 103 § 2 punkten, 198 b § 1 mom., 199 § 4 mom. och 201 § 4 och 6 mom.

Fakultativa protokollet om ett klagomålsförfarande till konventionen om barnets rättigheter (FördS 4 — 5/2016) art. 5.1, art. 6.1, art. 7.1 e och art. 11.1

EU-domstolens domar i målen C-19/08 Petrosian (ECLI:EU:C:2009:41), C-60/16 Khir Amayry (ECLI:EU:C:2017:675) och C-338/21 S.S., N.Z. ja S.S. (ECLI:EU:C:2023:269)

Ärendet har avgjorts av justitieråden Eija Siitari, Kari Tornikoski, Tuomas Kuokkanen, Taina Pyysaari och Jaakko Autio. Föredragande Hilla Viljamaa.