18.12.2023

Frågan var om förvaltningsdomstolen hade kunnat avstå från att ordna muntlig förhandling för att bedöma tillämpning av uteslutandeklausulen.

Enligt Migrationsverket hade ändringssökanden en välgrundad fruktan för förföljelse i sitt hemland enligt 87 § 1 mom. i utlänningslagen. Migrationsverket ansåg ändå att ändringssökanden gjorts sig skyldig till ett annat grovt brott än ett politiskt brott enligt 87 § 2 mom. i utlänningslagen och beviljade varken asyl eller uppehållstillstånd med stöd av 52 § i utlänningslagen. Ändringssökanden beviljades tillfälligt uppehållstillstånd för ett år. Enligt Migrationsverkets beslut har ändringssökanden i sitt hemland skjutit sin kusin för att denne beväpnad hade trängt in i ändringssökandens och hens familjs hem och skjutit mot ändringssökanden.

Ändringssökanden yrkade på muntlig förhandling i förvaltningsdomstolen. Ändringssökanden ansåg att hens rättskydd förutsätter att hen själv åt förvaltningsdomstolen får berätta om hur skottintermezzot framskred och om händelserna. Endast så kunde man sluta sig till om det varit fråga om en nödvärns- eller tvångssituation. Förvaltningsdomstolen avslog ändringssökandens yrkande om muntlig förhandling och besvären över Migrationsverkets beslut.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att staten har bevisbördan när man tillämpar uteslutningsklausulen. Migrationsverket har bevisbördan över att ändringssökanden gjort sig skyldig till eller att det fanns grundad anledning misstänka att hen gjort ett annat grovt brott än politiskt brott. I förvaltningsdomstolen var det frågan om huruvida Migrationsverket hade tillräckliga bevis och om utredning av ärendet. Förvaltningsdomstolens tolkning av händelserna och ändringssökandens egen uppfattning om händelseförloppet och omständigheterna skiljde sig från varandra. Det relevanta för slutresultatet i beslutet var förvaltningsdomstolens bedömning av om det under skottintermezzot förekommit förmildrande omständigheter eller sådana berättigande eller förlåtande omständigheter som helt undanröjde ansvaret.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg under dessa omständigheter att förvaltningsdomstolen för att utreda ärendet borda ha ordnat muntlig förhandling för att höra ändringssökanden. Utredningen av ärendet i förvaltningsdomstolen var följaktligen inte tillräcklig. Förvaltningsdomstolens beslut upphävdes och ärendet återförvisades till förvaltningsdomstolen för muntlig förhandling och för att efter det avgöras på nytt.

Omröstning 4 — 1 om att bevilja besvärstillstånd och behovet att ordna muntlig förhandling.

Finlands grundlag 21 § 1 mom.

Lagen om rättegång i förvaltningsärenden 37 § 1 mom., 57 § 1 och 2 mom.

Utlänningslagen 87 § 1 och 2 mom.

Konventionen angående flyktingars rättsliga ställning (FördrS 77/1968) art. 1.F

Skyddsgrundsdirektivet (2011/95/EU) art. 12.2 — 3

Ärendet har avgjorts av Eija Siitari, Mika Seppälä, Tuomas Kuokkanen, Taina Pyysaari och Robert Utter. Föredragande Niina Ristolainen.