23.12.2022

Ett bolag inlämnade för skatteperioden 6/2018 en mervärdeskattedeklaration. Enligt deklarationen var beloppet på den mervärdesskatt som berättigade till återbäring 111 395 euro. I bolagets första rättelsedeklaration uppgavs som belopp på den mervärdesskatt som berättigar till återbäring 1 813 359 euro. Bolaget fick inte återbäring utan Skatteförvaltningen bad bolaget om tilläggsutredning om den mervärdesskatt som skulle avdras. Bolaget inlämnade som en bilaga till sitt svar en annan rättelsedeklaration enligt vilken beloppet på den mervärdesskatt som berättigade till återbäring uppgavs vara 1 587 512 euro. Med den andra rättelsedeklarationen hade den skatt som berättigar till återbäring minskat med 225 847 euro jämfört med den första rättelsedeklarationen. Skatteförvaltningen fastställde som förseningsavgift för bolaget två procent av 225 847 euro.

Frågan gällde om bolaget kunde påföras förseningsavgift utgående från sin andra rättelsedeklaration i en situation där bolaget inte hade någon verklig mervärdesskatt att betala utan bolaget fortfarande var berättigat till återbäring av mervärdesskatt.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att särskilt med beaktande av det krav på exakthet som gäller bestämmelser om administrativa påföljder av sanktionstyp fanns det ingen grund att påföra bolaget en förseningsavgift enligt 36 § 2 mom. i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Förvaltningsdomstolens, skatterättelsenämndens och Skatteförvaltningens beslut upphävdes och den påförda förseningsavgiften undanröjdes.

Lag om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ 25 § 1 mom., 35 § 1 mom. och 2 mom. samt 36 § 2 mom.

Finlands grundlag 2 § 3 mom., 80 § 1 mom. och 81 § 1 mom.

Ärendet har avgjorts av justitieråden Irma Telivuo, Hannele Ranta-Lassila, Vesa-Pekka Nuotio, Joni Heliskoski och Tero Leskinen. Föredragande Marita Eeva.