23.11.2022

Frågan gällde huruvida staden hade uppfyllt sin skyldighet enligt lagen att utreda om A, som på grund av väsentlig och långvarig försämring av arbetsförmågan hade sagts upp från sin tjänst, hade kunnat placeras i ett annat tjänsteförhållande i stället för att sägas upp.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att arbetsgivarens utredningsskyldighet trots lagens ordalydelse gäller förutom uppgifter i ett tjänsteförhållande även arbetsavtalsbaserade uppgifter. Arbetsgivaren är följaktligen skyldig att erbjuda en tjänsteinnehavare, som på grund av arbetsoförmåga hotas av uppsägning, i princip vilket som helst annat arbete som passar personen med tanke på hens utbildning, yrkeskunskap eller erfarenhet och för vilket hen är lämplig. Arbetsgivaren är ändå inte skyldig att erbjuda ett arbete som tjänsteinnehavaren till exempel inte på grund av sin hälsa skulle klara av. Vid behov ska tjänsteinnehavarens arbetsförmåga i förhållande till ett erbjudet arbete utredas på lämpligt sätt, till exempel genom arbetsförsök. Ytterligare kan arbetsgivaren förutsättas att i rimlig grad anpassa arbetsuppgifterna eller arbetsförhållandena så att personen klarar av det åt hen erbjudna arbetet.

Utgående från den utredning som lämnats om A:s arbetsförmåga och den ifrågavarande arbetsuppgiften var det inte uppenbart att A inte skulle klara av arbetet. Hens förmåga att sköta arbetet hade inte utretts genom arbetsförsök eller på något annat lämpligt sätt. Med ytterligare beaktande av att A under det hörande som ordnats i samband med uppsägningen hade uttalat sitt intresse för arbetsuppgiften, och hens långa tid i tjänsten, kunde staden inte anses ha uppfyllt sin skyldighet utreda om A kunde placeras i ett annat arbets- eller tjänsteförhållande.

Omröstning 4 — 1

Lagen om tjänsteinnehavare i kommuner och välfärdsområden (304/2003) 35 § 1, 2 och 4 mom.

Ärendet har avgjorts av justitieråden Outi Suviranta, Petri Helander, Monica Gullans, Juha Lavapuro och Ari Wirén. Föredragande Kaisa Pärssinen-Knight.