13.1.2021

Finlands viltcentral hade i sin tillståndsprövning enligt jaktlagen i enlighet med sina instruktioner tillämpat den så kallade minimiskytteregeln då ansökan om jaktlicens gällde hjortdjur och i jaktområdet ingick över 1 000 hektar statens marker. Enligt minimiskytteregeln beviljas jaktlicens i huvudregel endast åt jaktlag med minst tio jägare i förteckningen över skyttar som inte jagar annanstans och minst sex av dem inte har andra möjligheter till älgjakt.

Enligt A hade sex av medlemmarna i jaktlaget inte andra möjligheter att jaga älg. En av dessa jaktlagsmedlemmar var B. B var medlem i jaktföreningen X som hade jaktlicens för hjortdjur för samma jaktperiod. Förutom de krav som ställs i lagen var genomförd värnplikt en förutsättning för att bli medlem i jaktföreningen. B som var kvinna, uppfyllde inte detta extra krav. Förvaltningsdomstolen hade på besvär av A ansett att A:s ansökan om jaktlicens uppfyllde minimiskyttekravet.

Högsta förvaltningsdomstolen hade att på viltcentralens besvär ta ställning till om centralen kunnat avslå A:s ansökan om jaktlicens på den grunden att det för B:s del åberopade hindret inte var lagligt och att skytteförteckningen inte i detta fall uppfyllde minimiskyttekravet.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att Finlands viltcentral, när den handhar offentliga förvaltningsuppgifter som till exempel beviljande av jaktlicenser för hjortdjur, är skyldig att enligt 5 § i diskrimineringslagen främja likabehandling i sin verksamhet och enligt 4 § i jämställdhetslagen främja jämställdheten mellan kvinnor och män. Som en följd av dessa lagstadgade förpliktelser fick Finlands viltcentral i sin verksamhet som myndighet inte basera sina beslut på något sådant faktum som ens indirekt innebär att diskriminering som förbjudits enligt diskrimineringslagen eller jämställdhetslagen tillåts.

Jaktföreningen X:s praxis, som försatte föreningens medlemmar i olika ställning sinsemellan beroende på om de genomfört värnplikt eller inte, innebar förbjuden diskriminering enligt 8 § i diskrimineringslagen. I ärendet hade inte framförts något godtagbart syfte med avseende på de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna som hade berättigat särbehandlingen.

Nämnda praxis i jaktföreningen X var också ägnad att faktiskt hindra föreningens kvinnliga medlemmar att delta i jakten på hjortdjur, eftersom kvinnor i Finland inte har värnplikt och för att de flesta kvinnor inte har genomfört frivillig värnplikt. Att uppställa genomförd värnplikt som en förutsättning för att få delta i jakten på hjortdjur stred därför mot diskrimineringsförbudet i 7 § i jämställdhetslagen genom att kravet indirekt enligt 1 och 3 momentet i paragrafen diskriminerade på grund av kön utan ett godtagbart syfte.

Förvaltningsdomstolen hade med hänsyn till detta inte med åberopande av jaktföreningen X jaktlags diskriminerande praxis kunnat anse att B inte hade någon annan möjlighet till jakt. Ärendet skulle inte bedömas annorlunda trots att B till följd av den nämnda diskriminerande praxisen eventuellt i verkligheten inte hade möjlighet att jaga inom jaktföreningen X. Eftersom det i A:s älgjaktlag därför inte enligt minimiskytteprincipen fanns minst sex jägare som inte hade andra möjlighet att jaga hjortdjur, hade Finlands viltcentral kunnat avslå A:s ansökan.

Högsta förvaltningsdomstolen upphävde och undanröjde förvaltningsdomstolens beslut. Finlands viltcentrals beslut förblev i kraft.

Finlands grundlag 6 § 2 mom. och 22 §

Diskrimineringslagen 5 §, 8 § och 11 §

Lagen om jämställdhet mellan män och kvinnor 4 § samt 7 § 1 och 3 mom.

Jaktlagen 26 § 2 mom.

Jaktförordningen 6 § (170/2011) 3 mom.

Ärendet har avgjorts av justitieråden Riitta Mutikainen, Taina Pyysaari, Monica Gullans, Pekka Aalto och Juha Lavapuro. Föredragande Petri Leinonen.