30.12.2021

X kommun hade som stöd för närståendevård av den 11-åriga A beviljat vårdararvode enligt de av kommunen fastställda kriterierna för beviljande av stöd för närståendevård enligt den lägre vårdgruppen. Frågan i högsta förvaltningsdomstolen gällde om kommunen hade kunnat avslå ansökan om att tillfälligt höja stödet för närståendevård enligt den högre vårdgruppen i en situation där A stannat hemma från skolan på grund av coronaviruspandemin.

Kommunen hade bedömt ändringen i vårdberoendet på nytt och konstaterat att poängen för vårdbehovet hade stigit något på grund av att A vårdades hemma på heltid. Barnet ansågs trots det inte uppfylla kriterierna för den högre vårdgruppen.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade i likhet med förvaltningsdomstolen att stödet för närståendevård är en lagstadgad anslagsbunden socialtjänst som kommunen har en allmän skyldighet att anordna. I ett enskilt fall beror beviljandet av stödet ändå på kommunens prövning. Domstolens uppgift är att utgående från kommunens kriterier för beviljande av stödet och den utredning som lämnats i det enskilda fallet säkerställa att beslutet även till denna del grundar sig på en sakenlig utövning av prövningsrätten.

Förvaltningsdomstolen hade bedömt A:s vårdberoende i ljuset av den utredning som lämnats och kriterierna i kommun X för beviljande av stöd för närståendevård, och konstaterat att det inte framgått att den kommunala myndigheten med de uppgifter som fanns till handa när beslutet fattades, skulle ha felbedömt hur bindande och krävande A:s vård var eller överstigit sin prövningsrätt. Högsta förvaltningsdomstolen bedömde ärendet från samma utgångspunkter som förvaltningsdomstolen och ändrade inte slutresultatet i förvaltningsdomstolens beslut.

Lagen om stöd för närståendevård 2 § 4 punkten, 3 §, 5 § 1 mom.

Socialvårdslagen 14 § 2 mom.

Se HFD 2018:136

Ärendet har avgjorts av justitieråden Anne E. Niemi, Petri Helander, Juha Lavapuro, Ari Wirén och Outi Siimes. Föredragande Eeva Mäenpää.