15.12.2021

C A/S som indirekt ägdes av kapitalplacerarna A och B köpte år 2005 hela aktiestocken i det börsnoterade D A/S. D A/S:s dotterbolag E A/S grundade i juli 2008 H AB. E A/S överlät 25.8.2008 åt H AB cirka 83,8 procent av F Ab:s aktier som apport och sålde återstående cirka 16,2 procent av aktierna så att köpesumman förblev skuld. E A/S tecknade 26.8.2008 nya aktier i G Ab och betalade aktiernas teckningsvärde som apport och överlät 56 procent av aktierna i H AB. G Ab köpte 27.8.2008 återstående 44 procent av aktierna i H AB. E A/S hade beviljat G Ab ett lån motsvarande köpesumman och bolaget hade årligen avdragit lånets räntekostnader i sin beskattning. Aktieöverlåtelserna år 2008 framställdes som en del av företagsköpet 2005 och ett avtal med finansiärerna om att lånen skulle refinansieras och flyttas möjligast nära det operativa bolaget.

I och med aktieöverlåtelserna år 2008 hade E A/S:s direkta ägarförhållande i F Ab ändrats till indirekt. Ändringen av ägarstrukturen hade genomförts inom en kort tid som en serie aktieöverlåtelser. Med hjälp av aktieöverlåtelserna hade nya skuldförhållanden bildats i koncernen. Syftet var att genom dem flytta räntebelastningen från E A/S till G Ab motsvarande den summa som motsvarade köpesumman på aktierna i H AB. När aktieöverlåtelserna betraktades som en helhet var syftet med dem att i form av ränteavdrag erhålla skatteförmån. Aktieöverlåtelserna motsvarade därför inte sakens egentliga natur eller syftemål, och de var till sin natur konstgjorda.

Enligt EU-domstolens stadgade rättspraxis är nationella åtgärder som begränsar rätten till ränteavdrag inte i strid med etableringsfriheten enligt artikel 49 FEUF ifall åtgärderna endast ingriper i uppenbart konstgjorda arrangemang. EU-domstolens dom i målet C-484/19, Lexel, kan inte anses ha ändrat på denna rättspraxis. På dessa grunder och med hänvisning till de ifrågavarande aktieöverlåtelsernas konstgjorda natur ansåg högsta förvaltningsdomstolen att skattemyndigheterna med stöd av 28 § i lagen om beskattningsförfarande kunde neka G Ab avdrag för de samlade räntekostnaderna utan att det i förevarande situation stred mot artikel 49 FEUF. Att neka avdraget för räntekostnader stred inte heller mot diskrimineringsförbudet i det Nordiska skatteavtalet.

Lagen om beskattning av inkomst av näringsverksamhet 7 § 1 mom. och 18 § 1 mom. 2 punkten

Lagen om beskattningsförfarande 28 §, 32 § 3 mom. (1079/2005) och 56 § 1 mom. (520/2010) och 4 mom. (1079/2005)

Fördraget om Europeiska Unionens Funktionssätt artikel 49

EU-domstolens domar i målen C-196/04, Cadbury Schweppes ja Cadbury Schweppes Overseas (EU:C:2006:544), C-524/04, Test Claimants in the Thin Cap Group Litigation (EU:C:2007:161), C-126/10, Foggia - SGPS (EU:C:2011:718), C-6/16, Eqiom och Enka (EU:C:2017:641), C-116/16, T Danmark, samt C-117/16, Y Denmark (EU:C:2019:135) och C-484/19, Lexel (EU:C2021:34)

Nordiska skatteavtalet artikel 9 och artikel 27.3

Jmfr. HFD 2021:179

Ärendet har avgjorts av justitieråden Irma Telivuo, Leena Äärilä, Vesa-Pekka Nuotio, Joni Heliskoski och Toni Kaarresalo. Föredragande Jarkko Kyllönen.