13.12.2021

Stadsfullmäktige godkände i juni 2019 en ny byggnadsordning. I byggnadsordningen ingick bestämmelser om den maximala byggrätten på ett oplanerat strandområde bland annat så att byggnadernas sammanlagda våningsyta på byggplatsen fick vara högst sju procent av byggplatsens areal, men högst 300 kvadratmeter och våningsantalet högst 1½ (25 § i byggnadsordningen). I byggnadsordningen hade vidare anvisats ett område där en ändring av fritidsbostad till permanent bostad inte förutsätter undantagsbeslut eller avgörande om planeringsbehov före byggnadslovet (27 § i byggnadsordningen).

Förvaltningsdomstolen hade på besvär av NTM-centralen upphävt stadsfullmäktiges beslut att godkänna byggnadsordningen till ovan nämnda delar. Högsta förvaltningsdomstolen hade att på stadsstyrelsens besvär avgöra först om NTM-centralen hade rätt att hos förvaltningsdomstolen anföra besvär över beslutet att godkänna byggnadsordningen. Efter det skulle i ärendet tas ställning till om beslutet att godkänna byggnadsordningen var lagstridig till den del det hade upphävts i förvaltningsdomstolen.

Bestämmelserna om den maximala byggrätten på oplanerade strandområden gällde hela stadens område och därför även områden med, enligt den utredning som lämnats i ärendet, på riks- och landskapsnivå betydande värden för landskapet och den byggda kulturmiljön. På motsvarande sätt gällde byggnadsordningens bestämmelse om ändring av användningsändamålet delvis, enligt den avgränsning som var utmärkt i byggnadsordningens kartbilaga, även ovan nämnda värdefulla områden. Byggnadsordningens nämnda bestämmelser kunde därför anses ha inverkan på hur dessa värdefulla landskapsområden och byggda kulturmiljöer bevaras. Med ytterligare beaktande av storleken på det område som omfattades av bestämmelsen om ändring av användningsändamålet och de med bestämmelsen sammanhängande konsekvensbedömningarnas miljöskyddsliga betydelse, hörde ärendet till de ifrågavarande bestämmelsernas del till NTM-centralens behörighet. Förvaltningsdomstolen hade därför kunnat pröva besvären.

Bestämmelserna om omfattningen på byggandet på oplanerade strandområden gällde endast den maximala omfattningen för eventuellt byggande. Bestämmelserna gällde ytterligare ett område där undantagslov alltid förutsattes för att bygga ett nytt bostadshus om detaljplan eller generalplan med rättsverkan saknades och där behövliga bestämmelser och villkor kunde tas med i undantagsbeslutet. Byggnadsordningen möjliggjorde därför inte som sådan en större byggnadsmängd på oplanerade strandområden än vad som varit möjligt att tillåta på de strandområden som omfattades av planmässigt byggande med stöd av planläggning. Byggnadsordningens bestämmelser enligt 25 § kunde därför varken anses vara i strid med en jämlik behandling av markägarna eller minska det planeringsutrymme som ska ingå i planläggningen.

En byggnadsordningsbestämmelse som möjliggör en ändring av en fritidsbostad till permanent bostad utan undantagsbeslut eller avgörande om planeringsbehov kan gälla endast sådana områden där ändringen av användningsändamålet inte orsakar betydande skadliga miljö- eller andra konsekvenser. I bedömningen av om bestämmelsen kan leda till sådana förbjudna konsekvenser skulle man beakta å ena sidan den utredning som låg till grund för byggnadsordningen och å andra sidan bestämmelsens lokala tillämpningsområde och de villkor som måste uppfyllas för att bestämmelsen kan tillämpas.

Avgränsningen av det område där bestämmelsen gällde och konsekvensbedömningen i samband med bestämmelsen var baserade på en granskning enligt lönsamhetszoner för permanent boende som hade gjorts i samband med stranddetaljplanearbetet. I granskningen hade strandområden som är lönsamma för permanent boende definierats utgående från hur byabosättningen, vattenförsörjningen och bostadsbyggnadsloven placerade sig längs strandområdena samt tillgången till service och offentliga trafikmedel. Bestämmelsen kunde enligt dess villkor tillämpas endast på sådana redan bebyggda byggplatser där varken en detaljplan eller en generalplan med rättsverkan innehöll bestämmelser om användningsändamålet för en fritidsbostad. Tillämpningen av bestämmelsen begränsades ytterligare av villkor gällande byggplatsens minimiareal, vägförbindelse, bostadens tekniska egenskaper samt den utnyttjade byggrätten och byggnadernas avstånd från strandlinjen. Ett villkor för ändringen av användningssyftet var enligt bestämmelsen också att byggplatsen ansluts till det centraliserade avloppsnätet eller alternativt att avloppshanteringen uppfyllde kraven enligt byggnadsordningen och miljöskyddsbestämmelserna. I samband med bygglovsprocessen för att ändra användningsändamålet för en fritidsbostad kontrollerades i varje enskilt fall att villkoren var uppfyllda.

Med beaktande av den utredning som låg till grund för byggnadsordningens bestämmelse om ändring av användningsändamålet och villkoren enligt bestämmelsen om ändring av användningsändamålet, hade man när byggnadsordningen utarbetades i tillräckligt hög grad försäkrat sig om att bestämmelsen inte har betydande skadliga miljö- eller andra konsekvenser.

Stadsfullmäktiges beslut att godkänna byggnadsordningen var inte lagstridigt på de grunder NTM-centralen hade framfört i förvaltningsdomstolen. Förvaltningsdomstolens beslut upphävdes och beslutet att godkänna byggnadsordningen förblev i sin helhet i kraft.

Omröstning 4 - 1.

Markanvändnings- och bygglagen 14 §, 18 § 2 mom., 129 a §, 191 § 1 mom.

Lagen om närings-, trafik- och miljöcentralerna 3 § 1 mom. 9 punkten och 2 mom. 3 punkten

Kommunallagen 135 § 2 mom.

Ärendet har avgjorts av justitieråden Eija Siitari, Taina Pyysaari, Jaakko Autio, Robert Utter och Veronica Storträsk. Föredragande Petri Hellstén.