29.5.2020

Den vietnamesiske medborgaren A hade kommit till Finland som kvotflykting år 1990. I ärendet hade utretts att A hade skaffat visum till Vietnam och rest till Vietnam år 2015 för att besöka sin sjuka far och 11.-27.9.2016 till sin fars begravning. Migrationsverket ansåg att A i och med detta av fri vilja hade begagnat sig av den stats skydd där hen var medborgare. Migrationsverket ansåg vidare med hänvisning till landinformationen att de personliga och hemlandets allmänna förhållanden som rått då A blev flykting, hade upphört och att förändringen var väsentlig och varaktig. Enligt Migrationsverkets beslut hade i ärendet inte framkommit tvingande skäl för att A kunde vägra begagna sig av Vietnams skydd. På dessa grunder återkallade Migrationsverket A:s flyktingstatus.

Förvaltningsdomstolen avslog A:s besvär över Migrationsverkets beslut. Förvaltningsdomstolen konstaterade att A inte, trots att hen beretts tillfälle att göra så, hade framfört på vilka grunder hen fortfarande ansåg sig vara i behov av internationellt skydd i förhållande till Vietnam. Med vidare beaktande av den landinformation som framgick ur Migrationsverkets beslut om det allmänna säkerhetsläget i Vietnam, den långa tid som förflutit sedan A flytt och att ingen utredning fanns över att A hade haft svårigheter med att få visum eller resa till och vistas i Vietnam, ansåg förvaltningsdomstolen att det inte längre fanns någon risk för förföljelse för A i förhållande till hemlandet.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att 107 § i utlänningslagen grundar sig på art. 1.C i flyktingkonventionen. Paragrafen ska därför tolkas i enlighet med tolkningsrekommendationerna i UNHCR:s handbok. Enligt handboken är förteckningen i art. 1.C i flyktingkonventionen över grunderna för återkallande av flyktingstatus uttömmande och ska tolkas restriktivt.

Med beaktande av ovan nämnda rättsregler och tolkningsrekommendationer, orsakerna till A:s resor och det att A inte hade ansökt om vietnamesiskt pass utan under resorna använde sig av sitt resedokument för flykting och visum, ansåg högsta förvaltningsdomstolen att A inte på de grunder som framförts i Migrationsverkets beslut av fri vilja hade begagnat sig av den stats skydd där hen var medborgare.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade vidare att vid bedömningen av grunderna för återkallande av flyktingstatus ska vid sidan om en förändring i medborgarskapsstatens allmänna förhållanden även flyktingens individuella behov av skydd beaktas. I ärendet fanns ingen utredning över grunderna för A:s flyktingstatus att tillgå. Utredningsskyldigheten över att de grunder som lett till beviljande av flyktingstatus hade upphört, låg i första hand hos myndigheten. Eftersom det inte fanns någon utredning över de förhållanden som låg till grund för A:s flyktingstatus, förelåg heller ingen utredning över att de förhållanden som rådde då A blev flykting, skulle ha upphört.

Förvaltningsdomstolens och Migrationsverkets beslut upphävdes.

Konventionen angående flyktingar rättsliga ställning art. 1.C

Omarbetade skyddsgrundsdirektivet (2011/95/EU) art. 11 och art. 14.2

Utlänningslagen 107 §

Unionens domstols dom 2.3.2010 Salahadin Abdullah m.fl. (C-175/08, C-176/08, C-178/08 och C-179/08), EU:C:2010:105

Se HFD 2003:82

Ärendet har avgjorts av justitieråden Riitta Mutikainen, Kari Tornikoski, Taina Pyysaari, Pekka Aalto och Juha Lavapuro. Föredragande Petri Leinonen.