31.12.2020

Beslut som överklagas

Helsingfors förvaltningsdomstol 8.10.2019 nr 19/0648/5

Ärendets tidigare handläggning

Magistraten i Västra Finland har bett Migrationsverket bestämma A:s medborgarskapsstatus.

Migrationsverket har beslutat att A ska betraktas i Finland som medborgare i Irland.

Enligt motiveringen är A född på Irland inom äktenskapet till en kvinna med finskt medborgarskap och en man med sydafrikanskt medborgarskap.

A:s far B förlorade sitt finska medborgarskap den 13 februari 1968 när han fick sydafrikanskt medborgarskap på ansökan. Enligt Migrationsverkets kännedom om den irländska medborgarskapslagen och de utredningar som lagts fram har A fått irländskt medborgarskap vid födelsen på grund av sin födelseort.

Enligt den medborgarskapslag (401/1968) som gällde i Finland när A föddes fick ett barn fött inom äktenskapet moderns finska medborgarskap endast om barnet inte vid födelsen förvärvade medborgarskap i en främmande stat. Således har A inte fått finskt medborgarskap av sin mor vid födelsen, och hon har blivit felaktigt registrerad i befolkningsdatasystemet som finsk medborgare. Enligt Migrationsverkets uppgifter har hon inte heller senare förvärvat finskt medborgarskap.

Förvaltningsdomstolens avgörande

Helsingfors förvaltningsdomstol har med anledning av A:s besvär med sitt överklagade beslut upphävt Migrationsverkets beslut.

Förvaltningsdomstolen har angett följande skäl för sitt beslut:

Tillämpade lagrum

Enligt 3 § 1 mom. i medborgarskapslagen beslutar Migrationsverket om förvärv, behållande och förlust av finskt medborgarskap samt om bestämmande av medborgarskapsstatus enligt denna lag.

Enligt 36 § 1 mom. i medborgarskapslagen bestämmer Migrationsverket medborgarskapsstatus på begäran av en myndighet eller en part, om frågan är av betydelse med hänsyn till om finskt medborgarskap föreligger eller med tanke på en därtill hörande rättighet eller skyldighet, med hänsyn till om en anteckning i en myndighets personregister är korrekt eller med hänsyn till en utlännings vistelse i Finland eller av någon annan därmed jämförbar orsak.

Enligt 1 § 1 mom. i medborgarskapslagen (401/1968, upphävd genom medborgarskapslagen 359/2003) förvärvas finskt medborgarskap vid födelsen av: 1) barn i äktenskap, vars fader är finsk medborgare; 2) barn i äktenskap, vars moder är finsk medborgare, om ej barnet vid födelsen förvärvar medborgarskap i främmande stat; 3) barn utom äktenskap, vars moder är finsk medborgare; samt 4) annat barn, som föds i Finland, om ej barnet vid födelsen förvärvar medborgarskap i främmande stat.

Rättslig bedömning

A är född på Irland år 1972 inom äktenskapet till en mor med finskt medborgarskap och far med sydafrikanskt medborgarskap. Hennes far hade förlorat sitt ursprungliga finska medborgarskap år 1968 när han hade fått sydafrikanskt medborgarskap på ansökan.

Av handlingarna framgår att Finlands ambassad i Dublin 7.11.1973 har skickat till utrikesministeriet A:s födelseattest för överföring till registermyndigheten och registrering i befolkningsregistret. I remissen har det framförts att A i ambassaden hade antecknats i passet som hennes mor hade fått i Nykarleby 3.9.1969 och att A:s finskfödda far är medborgare i Sydafrika.

A har därefter antecknats i befolkningsregistret som finsk medborgare. Det är ostridigt att A har fått irländskt medborgarskap vid födelsen på grund av sin födelseort. Enligt 1 § 1 momentet i den då gällande medborgarskapslagen (401/1968) har hon således inte kunnat få finskt medborgarskap av sin far eller sin mor. Anteckningen i befolkningsregistret gällande A:s finska medborgarskap har sålunda varit felaktig. Till denna del är ärendet inte oklart.

A:s föräldrar har inte uttryckligt meddelat de finska myndigheterna att A har fått irländskt medborgarskap vid födelsen, vilket till sin del har påverkat den felaktiga anteckningen i befolkningsregistret. Enligt utredningen har de finska myndigheterna ändå haft kännedom om A:s födelseort, föräldrarnas äktenskap samt faderns medborgarskap.

Enligt befolkningsregistret har A varit finsk medborgare sedan sin födelse. Det har inte heller kommit fram att hon skulle ha förlorat sitt finska medborgarskap då hon fyllde 22 år. Av utredningen framställd av A framgår att hon har haft finskt pass åtminstone från 28.9.1992 till 8.9.2002 och hon har framfört att hon har fått meddelanden om rösträtt i finska val, vilket Migrationsverket inte har bestridit.

Medborgarskapsstatus som fastslagits i befolkningsregistret anses i princip vara offentligt tillförlitlig. I sitt utlåtande har Migrationsverket framfört att en person i medborgarskapsärenden har en mer markerad skyldighet att meddela om de förändringar som skett i hans eller hennes medborgarskapsuppgifter till magistraterna och att på så sätt se till att hans eller hennes personuppgifter är uppdaterade eftersom magistraterna inte får dessa uppgifter automatiskt av ett främmande lands myndigheter. A har antecknats som finsk medborgare på grund av sin mors finska medborgarskap, eftersom myndigheterna inte hade information om att A förvärvat medborgarskap i någon annan stat.

Förvaltningsdomstolen konstaterar att A har varit antecknad som finsk medborgare i befolkningsregistret i 46 år före Migrationsverkets beslut angående bestämmande av medborgarskapsstatus. På grund av den tid som har förflutit har hennes status som finsk medborgare blivit etablerad. Fast det inte i bakgrunden har funnits något gynnande förvaltningsbeslut om medborgarskap, måste detta anses ha rättslig betydelse. Den medborgarskapsstatus som fastslagits i befolkningsregistret har blivit vedertagen, vilket med tiden har lett till att även det rättsliga skyddet för medborgarskapets beständighet har stärkts. Under dessa omständigheter är det berättigat att förvänta sig att medborgarskapsstatusen är oföränderlig.

Eftersom A allt sedan 1970-talet har betraktats som finsk medborgare av finska myndigheter borde Migrationsverket inte ha avgjort ärendet enbart utgående från de bestämmelser som var i kraft vid tiden av A:s födelse. Ärendet måste avgöras i enlighet med principerna om god förvaltning och skyddet för berättigade förväntningar. Detta innebär en avvägning mellan det allmänna bästa som eftersträvas genom beslutet och de olägenheter som en ändring av medborgarskapsstatusen medför den enskilda personen.

Finskt medborgarskap har varit en del av A:s identitet i hela hennes liv. Att förlora medborgarskapet i detta skede kan anses ha en betydande negativ inverkan på henne. Migrationsverkets beslut angående bestämmande av medborgarskapsstatus kan inte anses ha tjänat något sådant viktigt intresse för det allmänna bästa eller myndigheternas verksamhet, vilket skulle berättiga fråntagandet av medborgarskapsstatusen efter tiotals år.

Med beaktande av de olika synpunkterna i ärendet har A:s medborgarskapsstatus inte kunnat bestämmas enbart som irländsk medborgare utan hon måste anses vara också finsk medborgare. Under dessa omständigheter och med beaktande av principerna som förts fram i högsta förvaltningsdomstolens beslut 2016:179 måste Migrationsverkets beslut upphävas.

Ärendet har avgjorts av förvaltningsdomstolens ledamöter Jaana Moilanen, Jonna Konstari och Elena Feldman, som även har föredragit ärendet.

Handläggning i högsta förvaltningsdomstolen

Migrationsverket har ansökt om besvärstillstånd över förvaltningsdomstolens beslut och i sina besvär yrkat att förvaltningsdomstolens beslut upphävs och Migrationsverkets beslut sätts i kraft.

Som stöd för sina yrkanden har Migrationsverket framfört bland annat följande:

Ärendet är ostridigt till sina fakta och de lagrum som ska tillämpas. Högsta förvaltningsdomstolens beslut behövs till den del ärendet gäller tillämpningen av principen om skydd för berättigade förväntningar enligt 6 § i förvaltningslagen. Principen om skydd för berättigade förväntningar har i förvaltningsdomstolens beslut tillämpats på ett sätt som försvagar enhetligheten och förutsägbarheten i myndighetens beslutsfattande och rättskyddet för klienterna inom förvaltningen.

A har vid sin födelse enligt födelseorten förvärvat irländskt medborgarskap. Hon har enligt dåvarande medborgarskapslag (401/1968) inte kunnat förvärva finskt medborgarskap av någondera av sina föräldrar. A har felaktigt antecknats som finsk medborgare i befolkningsregistret för att de finska myndigheterna inte blivit underrättade om hennes irländska medborgarskap.

Förvaltningsdomstolen har som sin slutsats konstaterat att Migrationsverket inte har framfört någon sådan grund för den finska staten eller det finska samhället som skulle berättiga en retroaktiv ändring av ändringssökandens vedertagna rättsställning som finsk medborgare. Enligt Migrationsverket kan föremålet för skyddet för berättigade förväntningar inte vara att bibehålla ett sådant rättsläge som aldrig har uppstått.

En anteckning i befolkningsregistret kan trots registrets offentliga tillförlitlighet vara felaktig. En privatperson ska i sådana fall kunna lita på att myndigheten korrigerar registeranteckningen så att den motsvarar de verkliga omständigheterna och riktiga fakta. Också myndigheterna måste i sitt beslutsfattande kunna lita på att registeranteckningarna är riktiga. En persons medborgarskapsstatus ska vid behov kunna bestämmas för att korrigera felaktiga uppgifter och säkerställa befolkningsregistrets offentliga tillförlitlighet.

Förvaltningsdomstolen har samma dag avgjort A:s barns och brors ärenden, men på annat sätt än hennes ärende. Det avgörande skälet till att A:s besvär har godkänts var den felaktiga befolkningsregisteranteckningen. A:s ställning som finsk medborgare har genom åren ansetts ha blivit vedertagen men hennes barn har trots detta inte ansetts ha förvärvat finskt medborgarskap genom sin mor. Betraktade som en helhet ter sig de beslut som gäller familjen inkonsekventa och slumpmässiga. En dylik tillämpning av principen om skydd för berättigade förväntningar är problematisk med tanke på jämlikheten och rättsskyddet för klienterna inom förvaltningen.

A har avgett svaromål.

Migrationsverket har avgett ett genmäle som skickats till A för kännedom.

Högsta förvaltningsdomstolens avgörande

Högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd och prövar ärendet. Förvaltningsdomstolens beslut upphävs och Migrationsverkets beslut sätts i kraft.

Beslutsskäl

Tillämpade rättsregler

Enligt 5 § i Finlands grundlag får ett barn finskt medborgarskap vid födelsen och genom föräldrarnas medborgarskap enligt vad som närmare bestäms genom lag. Enligt grunder som bestäms i lag kan medborgarskap också beviljas efter anmälan eller på ansökan.

Enligt 3 § 1 mom. i medborgarskapslagen beslutar Migrationsverket om förvärv, behållande och förlust av finskt medborgarskap samt om bestämmande av medborgarskapsstatus enligt denna lag.

Enligt 36 § 1 mom. i medborgarskapslagen bestämmer Migrationsverket medborgarskapsstatus på begäran av en myndighet eller en part, om frågan är av betydelse med hänsyn till om finskt medborgarskap föreligger eller med tanke på en därtill hörande rättighet eller skyldighet, med hänsyn till om en anteckning i en myndighets personregister är korrekt eller med hänsyn till en utlännings vistelse i Finland eller av någon annan därmed jämförbar orsak.

Enligt 6 § i förvaltningslagen ska myndigheterna bemöta dem som uträttar ärenden hos förvaltningen jämlikt och använda sina befogenheter enbart för syften som är godtagbara enligt lag. Myndigheternas åtgärder ska vara opartiska och stå i rätt proportion till sitt syfte. Åtgärderna ska skydda förväntningar som är berättigade enligt rättsordningen.

Rättspraxis

Högsta förvaltningsdomstolen har år 2016 gett två årsboksbeslut angående bestämmande av medborgarskapsstatus. I dessa prejudikat har behandlats betydelsen av de i 6 § i förvaltningslagen bestämda principerna i beslutsfattandet.

HFD 2016:178: En person med egyptiskt medborgarskap hade år 1971 på ansökan beviljats finskt medborgarskap. Han hade år 1997 på nytt erhållit egyptiskt medborgarskap. Migrationsverket omdefinierade år 2003 på eget initiativ hans medborgarskapsstatus och ansåg att han i Finland skulle anses vara egyptisk medborgare eftersom han enligt år 1968 års medborgarskapslag hade mist sitt finska medborgarskap år 1997. Med hänvisning till den tid som förflutit ansåg högsta förvaltningsdomstolen att ärendet inte kunde avgöras enbart med stöd av de stadganden som varit i kraft år 1997. Ärendet skulle också prövas i enlighet med principerna om god förvaltningssed och skydd för berättigade förväntningar. Å ena skulle det allmänna bästa som uppnåddes genom beslutet beaktas och å andra sidan den olägenhet som en omdefiniering av medborgarskapsstatusen medförde för vederbörande. Då de omständigheter som lett till beslutet beaktades, kunde det inte anses lagenligt att till vederbörandes förfång förändra det rättsläge som varit gällande i över 40 år.

HFD 2016:179: Migrationsverket hade å tjänstens vägnar fattat beslut om att ändra A:s medborgarskapsstatus. A hade enligt befolkningsregistret i över 25 års tid varit finsk medborgare. Migrationsverket konstaterade i sitt beslut att A i Finland skulle anses vara israelisk medborgare. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att 36 § i medborgarskapslagen kunde tolkas så att Migrationsverket hade rätt att även på eget initiativ avgöra en fråga om bestämmande av medborgarskapsstatus. Det att A enligt offentligt tillförlitliga befolkningsdata länge hade ansetts vara finsk medborgare var av särskild betydelse i ärendet. Den medborgarskapsstatus som fastslagits i befolkningsregistret hade blivit vedertagen vilket med tiden lett till att även det rättsliga skyddet för beständighet hade stärkts. Det är berättigat att förvänta sig att medborgarskapsstatusen är oföränderlig. Medborgarskapsstatusen kunde inte efter tiotals år ändras endast på den grund att A inte vid sin födelse hade kunnat erhålla finskt medborgarskap av sin mamma B som tidigare mist detsamma. Ärendet skulle avgöras i enlighet med principerna om god förvaltning och skydd för berättigade förväntningar. Detta innebar en avvägning mellan det allmänna bästa som eftersträvades genom beslutet och de olägenheter som en ändring av medborgarskapsstatusen medförde för den enskilda personen. Med beaktande av de olika synpunkterna i ärendet kunde A:s medborgarskapsstatus inte längre bestämmas till någon annan än finsk medborgare. A skulle juridiskt anses vara finsk medborgare.

Rättslig bedömning och slutsats

Migrationsverket har i sitt beslut om bestämmande av medborgarskapsstatus fastställt att A i Finland ska anses vara irländsk medborgare. A har sökt ändring i beslutet på den grunden att hon i Finlands befolkningsregister är antecknad som finsk medborgare.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att A vid sin födsel år 1972 förvärvat irländskt medborgarskap enligt sin födelseort. Hennes mor har då varit finsk medborgare. A har efter anmälan antecknats i Finlands befolkningsregister som finsk medborgare enligt sin mors medborgarskap eftersom myndigheterna inte underrättats om att hon förvärvat irländskt medborgarskap. A har inte enligt 1 § 1 mom. 2 punkten i dåvarande medborgarskapslag (401/1968) kunnat förvärva finskt medborgarskap enligt sin mors finska medborgarskap eftersom A vid sin födelse förvärvat medborgarskap i ett annat land. A har inte heller kunnat förvärva finskt medborgarskap genom sin far, som vid A:s födelse inte var finsk medborgare. A har sålunda varken förvärvat eller kunnat förvärva finskt medborgarskap enligt dåvarande medborgarskapslag genom någondera av sina föräldrars finska medborgarskap. Anteckningen i befolkningsregistret har varit felaktig.

Uppgiften gällande medborgarskapet har funnits i befolkningsregistret i över 45 år innan Migrationsverket fattade sitt beslut om bestämmande av medborgarskapsstatus. I rättspraxis (HFD 2016:179) har det i samband med bestämmande av medborgarskapsstatus även getts betydelse om personen en lång tid ansetts vara finsk medborgare i de offentligt tillförlitliga befolkningsuppgifterna, eftersom den vedertagna informationen i befolkningsregistret med tiden kan leda till att också det rättsliga skyddet för beständighet stärks. Migrationsverket har inte avvägt vilken betydelse det vedertagna förhållandet, som varat länge, ska ges i ärendet. Därför borde i ärendet ha gjorts en bedömning av om någon annan bestämmelse än medborgarskapslagens bestämmelser utgjorde hinder för att fatta det negativa beslutet gällande finskt medborgarskap.

Bedömningen är bunden till detaljerna i varje enskilt fall. I årsboksavgörandet HFD 2016:178 ansågs att det allmänna bästa som uppnåddes genom beslutet å ena sidan skulle beaktas och å andra sidan den olägenhet som en omdefiniering av medborgarskapsstatusen medförde för vederbörande. Ifall det råder en märkbar och oskälig diskrepans mellan den fördel som eftersträvats och dess negativa följder, kan man inte anse att det finns förutsättningar att ändra ett vedertaget rättsläge.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att man inte, på grund av de rättigheter och förpliktelser som sammanhänger med medborgarskapet, kan anse en person som inte har förvärvat sitt finska medborgarskap i laglig ordning, som finsk medborgare. Det allmänna bästa förutsätter att en anteckning i befolkningsregistret inte som sådan kan utgöra grund för medborgarskapet trots att anteckningen har funnits länge i registret. Det fel som uppgiften om A:s medborgarskap var behäftat med i befolkningsregistret har varit uppenbart och berott på att myndigheterna inte har haft kännedom om det irländska medborgarskap hon förvärvat vid födseln. A:s subjektiva uppfattning om sin medborgarskapsstatus kan inte under dessa omständigheter ges rättsligt skydd. A:s ställning som finsk medborgare kan inte heller på någon annan grund anses vara vedertagen. Migrationsverket har kunnat bestämma att A i Finland ska anses vara irländsk medborgare.

På dessa grunder och med beaktande av den utredning som lämnats i ärendet och yrkandena i högsta förvaltningsdomstolen ska förvaltningsdomstolens beslut upphävas och Migrationsverkets beslut ska sättas i kraft.

Ärendet har avgjorts av president Kari Kuusiniemi samt justitieråden Anne E. Niemi, Eija Siitari, Outi Suviranta, Janne Aer, Petri Helander, Toomas Kotkas, Ari Wirén och Antti Pekkala. Föredragande Katariina Flinkman.