30.12.2020

Tillståndsmyndigheten hade med sitt lagakraftvunna beslut 21.11.2005 beviljat staden tillstånd enligt vattenlagen (264/1961) att anlägga en grunddamm i en å. I tillståndsbeslutet ingick bestämmelser om en engångsersättning åt fastighetsägarna för de skador projektet orsakade genom att åkrar blev vattendränkta och för en tidigareläggning av underhållsarbetena på täckdikningssystemet. Ersättningen för skadorna på grund av vattendränking var fastställda till en skadeprocent på 10 % eller 30 % enligt torkningsdjupet och utgick från åkermarkens dåvarande pris. Några fastighetsägare inom skadeområdet krävde i en ansökan till regionförvaltningsverket ersättning för skador som uppkommit senare och inte täcktes av ersättningen enligt tillståndsbeslutet. Två av fastighetsägarna uppgav att de båda varit tvungna att ta 1,0 hektar åkermark helt ur bruk på grund av svåra skador som orsakats av att marken blivit permanent vattendränkt och att skadeprocenten för dessa åkrars del var 100 %.

Till den del de ovan nämnda åkrarna enligt besvären blivit helt obrukbara på grund av uppdämningen kunde det i ärendet vara fråga om en sådan förlust av förmån som inte utretts och beaktats då ersättningarna i samband med tillståndsbeslutet fastställdes enligt 11 kap. 8 § 1 punkten i vattenlagen (264/1961) för sådan skada, men eller annan förlust av förmån som då förutsetts. Det var till dessa delar eventuellt fråga om sådan ej förutsedd skada som väsentligt avvek från bedömningen i tillståndsbeslutet. Ärendet skulle för denna förlorade förmåns del utredas och bedömas på nytt. Därför, och med beaktande av 19 kap. 4 § 1 mom. i vattenlagen (587/2011), 2 kap. 27 § 1 mom. och 11 kap. 8 § 3 mom. i vattenlagen (264/1961) upphävdes förvaltningsdomstolens beslut till den del det gällde ersättningsyrkandena för skador för dessa åkerområden på grund av att marken blivit vattendränkt, och utan att ärendet till dessa delar prövades i vidare utsträckning skulle ersättningsyrkandet till dessa delar återförvisas till regionalförvaltningsverket för ny behandling.

Till övriga delar riktade sig sökandenas ersättningsyrkanden till samma grunder för vilken engångsersättningen redan hade fastslagits i tillståndsmyndighetens lagakraftvunna beslut. Med undantag för vad som ovan sagts om de åkrar som blivit obrukbara för odling var de tilläggsskador som avsågs i ansökan inte oförutsedda enligt 11 kap. 8 § 3 mom. i vattenlagen (264/1961). Eftersom det inte till dessa delar hade framförts sådan ny utredning om att anläggandet av grunddammen skulle orsaka sådan tilläggsskada som inte förutsetts då tillståndet beviljades, avslogs besvären till övriga delar.

Vattenalgen (587/2011) 19 kap. 4 § 1 mom., vattenlagen (264/1961) 2 kap. 27 § 1 mom. och 11 kap. 8 § 3 mom.

Ärendet har avgjorts av justitieråden Mika Seppälä, Tuomas Kuokkanen, Taina Pyysaari, Jaakko Autio och Juha Lavapuro samt miljösakkunnigråden Mikael Hildén och Seppo Rekolainen. Föredragande Irene Mäenpää.