25.11.2020

Regionförvaltningsverket beviljade sökanden miljötillstånd för maskinell guldgrävning och tillstånd till att flytta en vattenfåra medan grävningen pågår och till vattentäkt ur ett dike för guldgrävningens behov inom Hammastunturi ödemarksområde i Enare. Vasa förvaltningsdomstol ändrade ett tillståndsvillkor men avslog till övriga delar samtingets besvär.

Högsta förvaltningsdomstolen ändrade, efter att ha förrättat syn, vatten- och miljötillståndet genom att avgränsa verksamhetsområdet för guldgrävandet så, att mellan guldgrävningsområdet och renstängslet mellan renbeteslagen bildades en bredare och öppen rutt till sommarbetesområdet för renarna och för transport.

Frågan gällde på besvär av sametinget om guldgrävningsverksamheten enligt ansökan ensamt eller tillsammans med övrig verksamhet medför enligt 49 § 6 punkten i miljöskyddslagen väsentlig försämring i förutsättningarna att på samernas hembygdsområde bedriva traditionella samenäringar såsom renskötsel eller fiske, eller annars bevara och utveckla samekulturen. I tolkningen av bestämmelsen skulle avgöras om den väsentliga försämringen ska bero uttryckligen på utsläpp från den miljötillståndspliktiga verksamheten och samverkan av dem, eller om man i bedömningen vidare kan beakta de av verksamheten orsakade övriga förändringarna i miljön. I så fall skulle även miljötillståndets förhållande till lösningarna enligt gruvlagen definieras.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg det befogat att tillämpa 49 § 6 punkten i miljöskyddslagen på guldgrävningens konsekvenser ur ett vidare perspektiv än endast förorenande utsläpp. Förverkligandet av de materiella, ur grundlagen och MP-konventionen härrörande, skyldigheterna som ingår i bestämmelsen förutsätter att guldgrävningens konsekvenser för samenäringarna bedöms vidare än enbart för föroreningens del. Det faktum att en del frågor i anslutning till verksamheten regleras i gruvlagen och att man med stöd av gruvlagen har gett eller kan ge bestämmelser om dem, är inte ett hinder för att meddela tillståndsvillkor med stöd av miljöskyddslagen.

Enligt 48 § 2 mom. i miljöskyddslagen ska miljötillstånd beviljas om verksamheten uppfyller de krav som ställs i miljöskyddslagen. Om däremot något av hindren enligt 49 § i lagen finns till hands, får tillstånd inte beviljas eller ska tillståndet begränsas så mycket att den förbjudna konsekvensen enligt en förhandsbedömning inte uppstår. I bedömningen beaktas den samfällda effekten av de olika verksamheterna.

Guldgrävningen sträckte sig enligt ansökan som närmast 70 meter från renstängslet mellan renbeteslagen. Området mellan de fåror som skulle grävas och renstängslet var enligt utredningen i ärendet ett centralt stråk för renarna till sommarbetesområdena norr och väster om diket. Med beaktande av de forskningsresultat om renarnas undvikande beteende på grund av buller och hinder som orsakas av maskinell guldgrävning som framförts i ärendet, rätt kraftigt idkande av guldgrävningsverksamhet längs den cirka 13 kilometer långa dikesfåran samt områdets ytstruktur, fanns det en risk för att de ifrågavarande sommarrenbetesområdena till väsentliga delar blir outnyttjade om fårorna grävs planenligt, på grund av att marken blir otillgänglig. Av detta följer ett intensivare bruk av renbeteslagets övriga betesområden och en snabbare slitning av dem, att renarnas betescirkulation störs och bland annat behovet att mata renarna på vintern ökar eller att antalet renar minskar.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att den i ansökan avsedda grävningsverksamheten tillsammans med de övriga grävningsverksamheterna på området sannolikt hade en sådan effekt enligt 49 § 6 punkten i miljöskyddslagen att den medför väsentlig försämring i förutsättningarna att på området bedriva renskötsel som en traditionell samenäring. För att uppfylla villkoren för beviljande av miljötillstånd var det därför behövligt att begränsa grävningsverksamheten på ovan nämnda sätt. Ett bredare tillgängligt stråk möjliggjorde på ett tillfredsställande sätt renarnas fria rörlighet och transport av renhjordarna mellan renbeteslagets olika sommarbetesområden. När möjligheten att använda även de ifrågavarande sommarbetesområdena bibehölls uppstod av den såhär begränsade verksamheten inte heller tillsammans med övrig verksamhet enligt en förhandsbedömning någon väsentlig försämring i förutsättningarna att bedriva renskötsel.

Finlands grundlag 17 § 3 mom., 121 § 4 mom.

FN:s konvention om politiska och medborgerliga rättigheter art. 27

Sametingslagen 1 §, 5 § 1 mom., 6 §

Ödemarkslagen 1 § 1 mom.

Renskötsellagen 2 § 2 mom.

Miljöskyddslagen 48 § 1 och 2 mom., 49 §, 52 § 1 och 3 mom., 62 § 1 mom.

Vattenlagen 2 kap. 7 § och 8 §, 3 kap. 4 § 1 och 3 mom. och 10 § 1 mom., 4 kap. 1 § 1 mom., 6 § 1 och 2 mom.

Ärendet har avgjorts av president Kari Kuusiniemi, justitieråden Kari Tornikoski, Tuomas Kuokkanen, Jaakko Autio och Pekka Aalto samt miljösakkunnigråden Jukka Horppila och Seppo Rekolainen. Föredragande Päivi Korkeakoski.