27.8.2019

A hade till följd av en trafikolycka år 1991 förlamats i både armar och ben (s.k. kvadriplegi) och behövde som ensamboende hjälp med förflyttning, matlagning, påklädning, tvättning, urinblåsans och tarmens funktioner, att röra sig utom hemmet samt med hobbyverksamhet och att sköta ärenden. Staden hade beviljat A personlig assistens 370 timmar i månaden med arbetsgivarmodell. A hade fyra assistenter.

A upplevde särskilt på grund av att assistenterna med kort varsel backade, att han varken ville eller kunde fungera som arbetsgivare åt assistenterna. Stadens tjänsteman avslog A:s ansökan om att den personliga assistansen skulle ordnas med servicesedelmodell. Stadens sektion för individärenden avslog A:s omprövningsbegäran och förvaltningsdomstolen avslog A:s besvär. Ur besluten framgick att A tidigare beviljats servicesedlar för vissa hemvårdstjänster som t.ex. katetrering, men att A hade upplevt hemvårdens tidtabeller som begränsande och därför snabbt själv bett om att få återgå till arbetsgivarmodellen.

Högsta förvaltningsdomstolen avslog A:s besvär. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att staden inte enligt lagen var skyldig att ordna personlig assistans åt en svårt handikappad person på det sätt personen själv önskade, även om staden då den ordnade servicen skulle beakta den handikappade personens åsikt och önskemål. Av rätten till personlig assistans som en subjektiv rättighet följde att den personliga assistansen inte fick ordnas så att den personliga assistansen på grund av det sätt den ordnades på i praktiken förhindrades.

A hade från år 2014 fått hjälp med sina arbetsgivarförpliktelser från stadens Assistentcenter. A hade i sin arbetsgivarroll fått stöd av Assistentcentrets tjänst för stött arbetsgivarskap. Stödet innebar att A förutom hjälp med de lagstadgade arbetsgivarplikterna även hade möjlighet att få hjälp med bland annat att hitta assistenter, göra arbetsavtal och planera arbetsturer. Därutöver hade A beviljats Assistentcentrets tjänst för akut vikarieförmedling för att underlätta med att ordna den personliga assistansens vikariat. Med detta stöd hade A redan en längre tid fungerat som arbetsgivare och det hade inte skett någon väsentlig förändring i hans förhållanden.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att den personliga assistansen inte i praktiken förhindrades trots att A inte beviljades en övergång till servicesedelmodellen i den utsträckning han önskade. Staden var enligt handikappservicelagen skyldig att utreda förändringarna i A:s behov av service och besluta hur dessa eventuellt senare påverkade formen för den personliga assistansen. På dessa grunder ansåg högsta förvaltningsdomstolen att staden inte under ovan nämnda förhållanden var tvungen att ordna personlig assistans åt A på det sätt han yrkat.

Lagen om service och stöd på grund av handikapp (handikappservicelagen) 1 §, 3 § 2 momentti, 8 § 2 momentti, 8 c § 3 momentti ja 8 d § 1 ja 2 momentti

Ärendet har avgjorts av justitieråden Eija Siitari, Petri Helander, Antti Pekkala, Ari Wirén och Toomas Kotkas. Föredragande Anna Heikkilä.