16.1.2018

A, som var den myndige utvecklingsstörde personen B:s mor och intressebevakare, hade i sina besvär till förvaltningsdomstolen framfört att kontakterna mellan henne och B, som oberoende av sin vilja hade förordnats att intas på en verksamhetsenhet för specialomsorger, begränsades med beslut som undertecknats av servicechefen för den psykiatriska enheten för utvecklingsstörda och som rubricerats modell för tillvägagångssätt vid besök. Förvaltningsdomstolen hade avvisat A:s besvär utan att pröva dem i sak med hänvisning till att det inte hade gjorts ett i 5 § 1 momentet i förvaltningsprocesslagen avsett överklagbart beslut om begränsningsåtgärderna. Enligt förvaltningsdomstolens beslut kunde ändring i beslutet sökas genom besvär till högsta förvaltningsdomstolen.

Högsta förvaltningsdomstolen rättade den besvärsanvisning som fogats till förvaltningsdomstolens beslut, behandlade ärendet som en ansökan om besvärstillstånd och beviljade besvärstillstånd.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg på samma sätt som i årsboksbeslutet HFD 2013:142 att förvaltningsdomstolen borde ha prövat A:s yrkanden trots att modellen för tillvägagångssätt inte kunde anses utgöra ett överklagbart beslut. Högsta förvaltningsdomstolen upphävde förvaltningsdomstolens beslut och tog ärendet till omedelbar prövning.

I lagstiftningen fanns det bestämmelser om begränsning av kontakterna bland annat i 62 och 63 §§ i barnskyddslagen och i 22 j § i mentalvårdslagen. Begränsningsåtgärden i fråga hade i den nämnda lagstiftningen särskilt tillåtits under vissa förutsättningar. Enligt 90 § 1 momentet i barnskyddslagen och 24 § 1 momentet i mentalvårdslagen fick begränsningsbeslut överklagas genom besvär.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att det i och för sig var möjligt att göra upp allmänna anvisningar i syftet att trygga säkerheten vid besök och övrig kontakt och för att försäkra att besök och övrig kontakt inte åsamkar skada eller fara åt den som bereds specialomsorger. Anvisningarna får emellertid inte användas till att begränsa kontakterna.

Det var även klart att begränsning av kontakterna inom specialomsorgerna för utvecklingsstörda enligt systemet med grundläggande rättigheter i vissa fall av godtagbara skäl kan vara nödvändigt. Med hänsyn till 10 § 1 momentet i grundlagen och artikel 8 i människorättskonventionen skulle en sådan begränsning grunda sig i lag och uppfylla de allmänna villkoren för begränsning av de grundläggande och mänskliga rättigheterna. I lagen om specialomsorger för utvecklingsstörda, sådan den lyder ändrad genom lag 381/2016, finns inte bestämmelser som kunde anses ligga till grund för att begränsa kontakterna mellan en person som bereds specialomsorger och dennes närstående.

Modellen för tillvägagångssätt innehöll element gällande begränsning av kontakterna som omfattats från annan lagstiftning till den del det i modellen konstaterades att om besök skulle meddelas på förhand, besökens längd begränsades, besöken övervakades samt de tidpunkter då telefonsamtal var tillåtna begränsades. Enligt utredningen hade modellen för tillvägagångssätt även använts till att begränsa kontakterna.

Med modellen för tillvägagångssätt hade man således ingripit i A:s och B:s rätt att åtnjuta respekt för sitt privat- och familjeliv. Det var även fråga om en icke-reglerad begränsningsåtgärd. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg därför att servicechefen inte hade haft rätt att begränsa kontakterna mellan A och B på det sätt som avsågs i modellen för tillvägagångssätt vid besök. Eftersom det inte fanns bestämmelser i lag gällande begränsning av kontakterna fanns det inte förutsättningar att i en domstol närmare pröva hurdana begräsningar hade i förevarande fall varit godtagbara och nödvändiga med hänsyn till systemet för grundläggande rättigheter.

Finlands grundlag 10 och 21 §§

Europeiska människorättskonventionen 8 och 13 artiklarna

Lagen om specialomsorger för utvecklingsstörda 81 d §

Förvaltningsprocesslagen 5 § 1 mom.

Se även HFD 2013:142 och HFD 2017:132

Ärendet har avgjorts av justitieråden Eija Siitari, Outi Suviranta, Taina Pyysaari, Maarit Lindroos och Kirsti Kurki-Suonio. Föredragande Mika Paavilainen.