17.12.2018

Högsta förvaltningsdomstolen hade att avgöra huruvida dataskyddsnämnden hade kunnat förbjuda det religiösa samfundet Jehovas vittnen (samfundet) att samla och i övrigt behandla personuppgifter i samband med predikoarbete genom dörrknackning utan att någon av de allmänna förutsättningarna för behandlingen av personuppgifter som avses i 8 § i personuppgiftslagen och gällande behandling av känsliga uppgifter villkoren enligt 12 § i samma lag uppfylls. Förvaltningsdomstolen hade med anledning av samfundets besvär upphävt dataskyddsnämndens beslut med undantag av en blankett, vilken samfundet bekräftat att den använder och vilken den hade meddelat att den avstår ifrån. Med anledning av besvär som anförts av dataombudsmannen upphävde högsta förvaltningsdomstolen förvaltningsdomstolens beslut och satte dataskyddsnämndens beslut i kraft.

Frågeställning

Centrala frågor i ärendet var huruvida behandlingen av personuppgifter som skedde i samband med predikoarbete genom dörrknackning förblev utanför tillämpningsområdet för personskyddslagen, och om det inte blev, huruvida personuppgifterna som ingick i anteckningarna som uppgjorts i samband med predikoarbetet utgjorde ett eller flera personregister. Frågorna gällde vidare huruvida samfundet kunde anses vara registeransvarig tillsammans med de Jehovas vittnen vars anteckningar innehöll enskilda personuppgifter och huruvida det, till skillnad från dataskyddsnämndens beslut, fanns förutsättningar enligt personuppgiftslagen för behandlingen av personuppgifter. Även synpunkter som hade framförts av samfundet som hänförde sig till skyddet för privatliv, religionsfriheten, yttrandefriheten och förbudet mot diskriminering skulle bedömas. I skälen till sitt beslut konstaterade högsta förvaltningsdomstolen bland annat följande:

Utredning som erhållits gällande uppgörandet av anteckningar

Innehållet i anteckningarna som enskilda Jehovas vittnen gjorde, om sådan gjordes, i samband med predikoarbete genom dörrknackning varierade enligt den praxis som enskilda Jehovas vittnen omfattat samt de olika situationerna som uppstod vid predikoarbetet. Även sättet på vilket uppgifterna lagrades varierade. Uppgifterna kunde lagras manuellt på papper eller digitalt på en mobil anordning. Anteckningarna gjordes till exempel över numret på huset eller lägenheten, den bosattas efternamn eller det att man i en viss lägenhet eller en viss person inte längre ville ta emot besök samt i samband med återbesök till exempel för- och/eller efternamnet på en person som besökts eller personens kön, adress (möjligen utan uppgifter gällande namn eller kön) och övriga kontaktuppgifter, vad som avtalats om tidpunkten för återbesök och diskussionsämnen. I samfundets publikation hade dessutom givits instruktioner om uppgörande av anteckningar avseende återbesök.

Juridisk bedömning

En betydande del av uppgifterna som ingick i anteckningarna kunde entydigt anses utgöra i 3 § 1 punkten i personuppgiftslagen avsedda personuppgifter. Anteckningarna kunde även innehålla i 11 § i personuppgiftslagen avsedda känsliga uppgifter.

Med beaktande av vad som konstaterats i unionens domstols dom som givits med anledning av högsta förvaltningsdomstolens begäran om förhandsavgörande ansåg högsta förvaltningsdomstolen att den insamling av personuppgifter som enskilda Jehovas vittnen, det vill säga medlemmar i samfundet, utförde i samband med predikoarbetet genom dörrknackning, samt den senare behandlingen av uppgifterna, inte utgjorde i 2 § 3 mom. i personuppgiftslagen avsedd behandling av personuppgifter som en fysisk person utför uteslutande för personliga eller därmed jämförbara sedvanliga privata syften. Det att vissa enskilda Jehovas vittnen möjligtvis hade knutit vänskaps- eller bekantskapsförhållanden med några av de personer vars personuppgifter ingick i anteckningarna, kunde inte ur en helhetssynpunkt anses ändra denna bedömning. Därmed följde det inte av 2 § 3 mom. i personuppgiftslagen att den sagda lagen inte nu skulle ha tillämpats. För tillämpningen av personuppgiftslagen var det inte heller av betydelse att en del av de personuppgifter som samlades i predikoarbetet genom dörrknackning fanns att tillgå från offentliga källor.

I sin dom fann unionens domstol att artikel 2 c i dataskyddsdirektivet ska tolkas så, att begreppet register i denna bestämmelse omfattar en samling av personuppgifter som samlats in inom ramen för predikoarbete genom dörrknackning, som innefattar namn, adress och ytterligare information om de besökta personerna, när dessa uppgifter i praktiken kan erhållas med lätthet för senare användning. Denna samling behöver, för att omfattas av detta begrepp, inte innehålla register, särskilda förteckningar eller andra arrangemang för sökning.

Uppgörandet av anteckningarna som innehöll personuppgifter hänförde sig delvis till förberedandet av kommande predikoarbete genom dörrknackning. Även om metoderna för antecknande och ordnande av personuppgifter som enskilda Jehovas vittnen följde kunde variera, hade det till vissa delar inte överhuvudtaget varit meningsfullt att föra anteckningar om de inte med det samma hade ordnats på så sätt att det med lätthet var möjligt att erhålla uppgifter gällande en särskild person och dennes adress.

Med hänsyn till detta och med beaktande av det som konstaterats i unionens domstols dom ansåg högsta förvaltningsdomstolen att de anteckningar som innehöll personuppgifter som hade samlats i pappersbaserade dokument i predikoarbetet genom dörrknackning åtminstone i vissa fall utgjorde ett i 3 § 3 punkten i personuppgiftslagen avsett personregister eller en del därav, vilket med samma betydde att personuppgiftslagen tillämpades på denna behandling av personuppgifter. Även personuppgifterna som samlats och lagrats i digital form på mobila anordningar i samband med predikoarbetet genom dörrknackning utgjorde ett personregister eller en del därav.

I sin dom fann unionens domstol att artikel 2 d i dataskyddsdirektivet, jämförd med artikel 10.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, ska tolkas så, att ett religiöst samfund, tillsammans med dess medlemmar som ägnar sig åt predikoarbete, ska anses ansvarigt för behandlingen av personuppgifter som samlats in av dessa medlemmar inom ramen för predikoarbete genom dörrknackning, vilket organiseras, samordnas och uppmuntras av detta samfund, och det krävs inte att nämnda samfund har tillgång till dessa uppgifter eller att det har fastställts att samfundet gett sina medlemmar skriftliga riktlinjer eller instruktioner avseende sådan behandling.

Uppgörandet av anteckningar som innehöll personuppgifter hänförde sig väsentligen till predikoarbetet genom dörrknackning som utfördes i syfte att sprida tro. Predikoarbetet organiserades och koordinerades genom att upprätthålla områdeskartor/områdeskort. Samfundets församlingar upprätthöll förkunnarkort i vilka antecknades hur många publikationer en medlem hade distribuerat och hur mycket tid han eller hon hade använt till evangeliseringsarbete. På områdeskartorna/områdeskorten hade antecknats uppgifter om personer som inte önskade bli besökta av Jehovas vittnen. I samfundets publikation hade dessutom givits instruktioner avseende uppgörandet av anteckningar.

Även om predikoarbetet genom dörrknackning var en del av de enskilda Jehovas vittnens personliga religiösa verksamhet, organiserades, samordnades och uppmuntrades predikoarbetet de facto av samfundet. Samfundet skulle anses ha deltagit i praktiken i bestämmandet av ändamålet med och medlen för behandlingen av personuppgifter, som väsentligen hänförde sig till den nämnda verksamheten. Med hänsyn till detta och med beaktande av det som konstaterats i unionens domstols dom ansåg högsta förvaltningsdomstolen att samfundet, i förhållande till de personregister som uppstått i samband med predikoarbetet genom dörrknackning, skulle anses vara i 3 § 4 punkten avsedd registeransvarig tillsammans med de enskilda samfundsmedlemmarna som gjort anteckningar som innehöll personuppgifter. Med beaktande av det decentraliserade sätt på vilket uppgifterna samlades in samt samfundets de facto ställning som verksamhetens styrare och möjliggörare av förmedlingen av information, hade det i och för sig varit motiverat för dataskyddsnämnden att rikta sitt beslut uteslutande till samfundet.

Behandlingen av personuppgifter i samband med predikoarbetet genom dörrknackning grundade sig inte på den registrerades kundförhållande eller medlemskap eller i regel på någon annan i 8 § 1 mom. 2 - 9 punkterna avsedd omständighet. Därför fick personuppgifter enligt den nämnda paragrafens 1 mom. 1 punkt behandlas endast med den registrerades entydiga samtycke. De enskilda medlemmarna i samfundet Jehovas vittnen som engagerade sig i predikoarbete genom dörrknackning bad åtminstone inte i allmänhet om de registrerades entydiga samtycke till behandlingen av personuppgifter och av handlingarna framgick inte heller att samfundet skulle ha instruerat sina medlemmar att göra det. Det fanns därför åtminstone inte i allmänhet förutsättningar enligt personuppgiftslagen för behandlingen av personuppgifter i predikoarbete genom dörrknackning.

Religiösa samfund eller religiös verksamhet hade inte i personuppgiftslagen undantagits från bestämmelserna gällande behandlingen av personuppgifter. Kravet om att följa personuppgiftslagen kunde inte heller anses begränsa samfundets eller enskilda samfundsmedlemmars rätt till skydd för privatlivet och yttrandefrihet som garanteras i Finlands grundlag, Europeiska människorättskonventionen och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

Dataskyddsnämndens beslut grundade sig inte på att det var fråga om behandlingen av personuppgifter som utfördes av just Jehovas vittnen eller det att man genom beslutet skulle ha haft för avsikt att försvåra utövandet av tron för enskilda Jehovas vittnen eller samfundets verksamhet, utan på skäl som framkommit i ärendet som hänförde sig till behandlingen av personuppgifter. Samfundet eller dess enskilda medlemmar hade inte i och med beslutet särbehandlats i jämförelse med andra religiösa samfund eller dessas medlemmar. Beslutet stred inte mot bestämmelserna och föreskrifterna gällande förbudet mot diskriminering och kravet om jämlikhet enligt Finlands grundlag, Europeiska människorättskonventionen eller Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna heller på den grunden att begränsningarna i personsuppgiftslagens tillämpningsområde enligt 2 § 5 mom. i den nämnda lagen inte gällde behandlingen av personuppgifter som skedde i religiöst syfte.

Finlands grundlag 6, 10, 11 och 12 §

Europeiska människorättskonventionen artikel 8, 9, 10 och 14 samt tilläggsprotokoll 12 artikel 1

Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna artikel 7, 8, 10, 11 och 21

Personuppgiftslagen 1 §, 2 §, 3 §, 8 § 1 mom., 11 §, 12 § 1 mom. och 44 § 1 och 2 punkten

Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (dataskyddsdirektivet) artiklarna 2.c och 2.d samt 3.1 och 3.2

HFD 2016:208

Unionens domstols dom 10.7.2018 i målet C 25/17 Jehovan todistajat

Unionens domstols dom 5.6.2018 i målet C-210/16 Wirtschaftsakademie Schleswig-Holstein

Ärendet har avgjorts av justitieråden Riitta Mutikainen, Hannu Ranta, Mika Seppälä, Petri Helander och Kari Tornikoski. Föredragande Mikko Rautamaa.