30.10.2018

Den gravt handikappade A hade på grund av sitt handikapp ansökt om i lagen om service och stöd på grund av handikapp avsedd personlig assistans för att klara sig i hemmet under de tre år som han skulle bedriva högskolestudier i Tallinn, Estland. A framförde bland annat att utifrån hans levnadsvillkor förblev Esbo hans hemkommun trots att han vistades i Tallinn på grund av studierna. Högsta förvaltningsdomstolen hade att avgöra om Esbo var skyldig att bevilja personlig assistans åt A till Estland. Europeiska unionens domstol har med anledning av högsta förvaltningsdomstolens begäran om förhandsavgörande givit en dom 25.7.2018 (C-679/16, A) i ärendet.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att A skulle anses vara en gravt handikappad person som enligt 8 § 2 mom. i lagen om service och stöd på grund av handikapp på grund av sitt handikapp eller sin sjukdom nödvändigt behöver personlig assistans för att klara de funktioner som hör till normal livsföring. A hade med beslutet av tjänsteinnehavararen som löd under Esbo social- och hälsovårdsnämndens sektion för individärenden på grund av sina studier i Tallinn försatts i en mindre fördelaktig position jämfört med sådana i Finland på någon annan ort studerande personer vars hemkommun hade förblivit Esbo, för vilka Esbo hade ordnat personlig assistans enligt lagen om service och stöd på grunda av handikapp. Det var därför fråga om en begränsning av rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier som stod i strid med artikel 21.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Det hade inte åberopats sådana grundade skäl som hänförde sig till det allmänna intresset som skulle ha berättigat begräsningen av A:s rätt att röra sig fritt och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorium.

Med beaktande av de tillämpade bestämmelserna i lagen om stöd och service på grund av handikapp, artikel 20.1, 20.2.2 och 21.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, samt unionens domstols dom i ärendet C-679/16 och dess hänvisningar till rättspraxis, ansåg högsta förvaltningsdomstolen att tjänsteinnehavaren som löd under Esbo social- och hälsovårdsnämnds sektion för individärenden samt sektionen för individärenden inte hade kunnat avslå A:s ansökan om ersättande av lönekostnader för en personlig assistent enbart på den grunden att A:s vistelse i Tallinn inte längre var sporadiskt utan närmade sig stadigvarande vistelse. Därför skulle förvaltningsdomstolens och sektionen för individärendens beslut upphävas och ärendet återförvisas till sektionen för individärenden för ersättande enligt 8 d § 2 mom. 1 punkten i lagen om service och stöd på grund av handikapp av kostnaderna som motsvarade det antal timmar personlig assistans som A hade ansökt om för tiden han bedrivit studier i Tallinn.

Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) artikel 20.1, 20.2.a och 21.1

Socialvårdslagen (710/1982) 13 § 1 mom. 1 punkten, 14 § 1 mom.

Lagen om hemkommun 2 § 1 mom.

Lagen om service och stöd på grund av handikapp 1 §, 3 §, 8 § 2 mom. 8 c §, 8 d § 1, 2 och 4 mom.

Unionens domstols dom 25.7.2018 i ärendet C-679/16, A

Ärendet har avgjorts av justitieråden Niilo Jääskinen, Eija Siitari, Alice Guimaraes-Purokoski, Outi Suviranta och Ari Wirén. Föredragande Helmi Lajunen.