30.8.2018

Regionalförvaltningsverket hade avslagit bolagets ansökan om att bygga en anläggning för konstgjort grundvatten i Kangasala och Pälkäne kommuner. Verket hade ansett att förverkligande av projektet skulle innebära en betydlig försämring av de naturvärden som utgjort grunder för skyddet av Natura 2000-områdena Keisarinharju-Vehoniemenharju och Keiniänranta. Förvaltningsdomstolen hade på besvär av bolaget upphävt regionalförvaltningsverkets beslut och återförvisat ärendet till verket för ny behandling. Förvaltningsdomstolen hade ansett att projektet, bland annat med iakttagande av begränsande tillståndsvillkor, var möjligt att realisera utan att bryta mot det så kallade försämringsförbudet som gäller Natura 2000-områden.

I högsta förvaltningsdomstolen var frågan i första hand om de konsekvenser som det i bolagets tillståndsansökan avsedda projektet för konstgjort grundvatten skulle ha för de två ovan nämnda Natura 2000-områdena. Bedömningen av dessa konsekvenser och uppmärksammandet av bedömningens resultat skulle granskas särskilt i ljuset av EU-domstolens rättspraxis avseende artikel 6.1 i habitatdirektivet.

Enligt tillståndsansökan fördelades grundvattenanläggningens verksamhet i tre skilda produktionsområden. Konstruktionerna för produktionsområdena 1 och 2 skulle anläggas delvis på Natura 2000-området Keisarinharju-Vehoniemenharju och projektets inverkan riktade sig till dessa delar mot Natura-området i fråga. Konstruktionerna för produktionsområde 3 skulle anläggas i närheten av Natura 2000-området Keiniänranta och projektets inverkan riktade sig till denna del mot sistnämnda Natura-område. De i 65 § 1 mom. och 66 § 1 mom. i naturvårdslagen avsedda konsekvenserna för värden som utgjort grunden för skyddet av Natura-områdena skulle bedömas skilt för vardera Natura-område, med hänsyn till det skyddade områdets ekologiska särdrag och naturförhållanden. Uppmärksamhet skulle fästas bland annat vid hur betydande konsekvenserna kunde anses vara i förhållande till den totala arealen för och representativiteten av de naturtyper som var föremål för skyddet samt hur känsliga de aktuella naturtyperna var för ändringar i mängd och kvalitet.

Förvaltningsdomstolens beslut upphävdes till den del det avsett grundvattenanläggningens produktionsområde 3, vars konsekvenser riktade sig mot Natura-området Keiniänranta. Regionalförvaltningsverkets beslut om avslag sattes till denna del i kraft. På basis av den utredning som lagts fram förelåg risk för att anläggningen för konstgjort grundvatten skulle föranleda betydande försämring av de naturvärden som utgjort grunden för skyddet av Natura-området i fråga. Försämringsförbudet enligt 66 § 1 mom. i naturvårdslagen utgjorde hinder för beviljande av vattenhushållningstillstånd för produktionsområde 3. Däremot avslogs besvären i fråga om produktionsområden 1 och 2, det vill säga till den del de grundade sig på projektets konsekvenser för Natura-området Keisarinharju-Vehoniemenharju.

Vattenlagen (264/1961) 1 kap. 23 c §

Naturvårdslagen 65 § och 66 § 1 mom.

Habitatdirektivet (92/43/EEG) artikel 6.3

Ärendet har avgjorts av justitieråden Kari Kuusiniemi, Riitta Mutikainen, Hannu Ranta, Mika Seppälä och Jaakko Autio samt miljösakkunnigråden Jukka Horppila och Harri Koivusalo. Föredragande Tuire Taina.