27.8.2018

Högsta förvaltningsdomstolen hade att avgöra om A:s ansökan om beviljande av färdtjänst hade kunnat avslås på den grunden att A, som hade särskilda svårigheter att röra sig, trots sitt handikapp och sina sjukdomar kunde anlita de offentliga kollektivtrafikmedlen utan oskäligt stora svårigheter.

A:s bostadsområden betjänades av en anropsstyrd servicetrafiktjänst. Servicetjänstens bruksfordon var tillgänglig för personer med funktionshinder. Chauffören hjälpte vid behov kunden att tas sig in och ut ur fordonet och assisterade även med handbagaget. Servicetrafikens fordon betjänade emellertid A:s bostadsområde bara en gång i veckan.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att den servicetrafik som ordnades på samkommunens område inte skulle anses utgöra ett offentligt kollektivtrafikmedel på det sätt som avses i 5 § 1 mom. i förordningen om service och stöd på grund av handikapp. På denna grund var det vid bedömningen av om A skulle anses vara gravt handikappad i förhållande till färdtjänsten inte av betydelse huruvida A kunde använda den ifrågavarande servicetrafiken.

A skulle betraktas som en gravt handikappad person som på grund av sitt handikapp eller sin sjukdom inte kunde anlita de offentliga kollektivtrafikmedlen utan oskäligt stora svårigheter och som nödvändigt behövde färdtjänst för att klara de funktioner som hör till normal livsföring på det sätt som avses i 8 § 2 mom. i lagen om service och stöd på grund av handikapp.

Lagen om service och stöd på grund av handikapp 8 § 2 mom.

Förordningen om service och stöd på grund av handikapp 5 § 1 mom.

Ärendet har avgjorts av president Pekka Vihervuori samt justitieråden Irma Telivuo, Leena Äärilä, Vesa-Pekka Nuotio och Antti Pekkala. Föredragande Anna Heikkilä.