HFD:2017:84
- Ämnesord
- Apotekstillstånd, Återkallande av apotekstillstånd, Apoteksavgift, Apoteksavgiftsförseelse, Underlåtelse att göra anmälan för fastställande av apoteksavgift, Grovt bokföringsbrott, Villkorligt fängelsestraff, Uppenbar olämplighet, Varning, Näringsfrihet, Frihet att utöva yrke, Ne bis in idem, Läkemedelssäkerhet, Samlad bedömning, Principen om skydd för berättigade förväntningar, Proportionalitetsprincipen
- År för fallet
- 2017
- Meddelats
- Diarienummer
- 1016/2/15
- Liggare
- 2353
Fimea och den regionala förvaltningsdomstolen hade ansett att en innehavare av apotekstillstånd (nedan apotekare) som dömts till villkorligt fängelsestraff för grovt bokföringsbrott och apoteksavgiftsförseelse var så uppenbart olämplig att bedriva apoteksverksamhet att apotekstillståndet skulle dras in med stöd av 50 § 9 punkten i läkemedelslagen.
Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att på apotekare kunde ställas stränga krav om att de, förutom att de skulle svara för en fungerande och säker läkemedelsförsörjning, även skulle fullgöra de övriga lagstadgade förpliktelser som gäller dem som bedriver apoteksverksamhet. Apotekstillstånd skulle dock inte dras in annat än när det förekommit allvarliga brister, försummelser eller missbruk. Tolkad på detta sätt kunde bestämmelsen i 50 § 9 punkten i läkemedelslagen tillämpas utan att komma i konflikt med en apotekares grundläggande fri- och rättigheter.
I motsats till vad ändringssökanden anfört var indragning av apotekstillstånd enligt 50 § 9 punkten i läkemedelslagen möjlig utan föregående varning till apotekaren. Det var inte ett villkor för indragningen att apotekaren inte längre uppfyllde kraven för beviljande av apotekstillstånd enligt 43 § 2 mom. i läkemedelslagen. Bestämmelsen i 50 § 9 punkten i läkemedelslagen kunde också tillämpas utan att den verksamhet av apotekaren som var föremål för bedömning måste hänföra sig direkt till apotekets huvuduppgift, om vilken bestäms i 38 § 1 punkten i läkemedelslagen.
Att apotekstillståndet återkallades innebar inte att apotekaren straffades dubbelt för en klandervärd gärning eller försummelse, utan det gällde att avgöra om apotekaren fortfarande kunde anses vara kapabel att stå som garant för en fungerande läkemedelsförsörjning och läkemedelssäkerhet samt fullgöra sina övriga lagstadgade skyldigheter.
Genom att försumma sin bokföringsskyldighet och sin skyldighet att göra anmälan för fastställelse av apoteksavgift hade apotekaren gjort sig skyldig till en allvarlig försummelse, som direkt hänförde sig till apoteksverksamheten och som hade medfört att Fimea skulle bedöma om apotekaren var lämplig att fortsätta att bedriva apoteksverksamhet. Detta skulle avgöras genom en samlad bedömning av apotekarens verksamhet och dess följder och med beaktande av proportionalitetsprincipen.
Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att för att besvara frågan om apotekaren skulle anses vara uppenbart olämplig att bedriva apoteksverksamhet kunde man fokusera på frågan om det som apotekaren gjort eller försummat att göra gav anledning att anse att apotekaren även i fortsättningen skulle komma att vara uppenbart olämplig att verka som apotekare. Vid en samlad bedömning kunde försummelsen inte anses vara så allvarlig att det vid tiden för Fimeas beslut längre fanns tillräckliga grunder att dra in apotekstillståndet.
Högsta förvaltningsdomstolen upphävde därför förvaltningsdomstolens och Fimeas beslut på den grunden av de stod i strid med proportionalitetsprincipen (Omröstn. 4 - 1).
Förvaltningslagen 6 §, 34 § 1 mom. och 36 §
Förvaltningsprocesslagen 33 § 1 mom., 37 § 1 mom. och 38 §
Finlands grundlag 18 § 1 mom., 19 § 3 mom. och 106 §
Läkemedelslagen 38 § 1, 5 och 6 mom., 39 §, 40 § 1 mom., 43 § 2 och 3 mom., 50 § 6, 8 och 9 punkten samt 51 §
Lagen om apoteksavgift (1281/1987) 1 och 3 § samt 4 § 2 mom.
RP 94/2010 rd
GrUL 69/2014 rd
RP 1/1998 rd