28.6.2017

A, som tillsammans med sin sambo hade varit bosatt i sin hemkommun X, som låg i södra Finland, hade insjuknat i en svår fortskridande sjukdom, som hade medfört att A efter sommaren 2012 inte längre kunde bo självständigt i sitt eget hem, utan behövde boendeservice dygnet om. Kommunen X hade för A i A:s hem ordnat personlig assistans enligt lagen om service och stöd på grund av handikapp, 168 timmar i veckan, samt dessutom hemsjukvård och fysioterapi.

A ville flytta från X kommun till sina föräldrar i kommun Y i norra Finland, men kunde till följd av sin sjukdom inte bo självständigt i Y kommun heller. De sociala myndigheterna i kommunerna Y och X hade under början av år 2013 börjat förbereda A:s flyttning till kommunen Y. A hade i maj 2013 hos kommun Y ansökt om att serviceboende skulle ordnas för A i föräldrarnas hem i Y kommun. I detta skede hade A meddelat sig ha för avsikt att använda sig av sin rätt att välja hemkommun. Y kommun beviljade 10.6.2013 A det serviceboende som A ansökt om och i vilket ingick personlig assistans dygnet om. A flyttade 12.6.2013 till Y kommun, där A avled 12.9.2013.

Med beaktande av ovan nämnda förhållanden ansåg högsta förvaltningsdomstolen att A inte hade flyttat till kommun Y på det sätt som avses i 2 § 1 mom. och 13 § 1 mom. 1 punkten i socialvårdslagen. Det hade varit frågan om en i 16 a § i socialvårdslagen avsedd situation, där enligt 3 b § i lagen om hemkommun A:s hemkommun från 12.6.2013 hade blivit Y kommun, även om A inte hade gjort någon flyttningsanmälan. Enligt 42 b § i socialvårdslagen hade det faktiska kostnadsansvaret för den boendeservice som ordnats under tiden 12.6 - 12.9.2013 följaktligen stannat hos A:s tidigare hemkommun X.

Socialvårdslagen (710/1982) 13 § 1 mom. 1 punkten, 14 § 1 mom., 17 § 2 mom. (910/2012), 16 a § 1 mom. (1378/2010) och 42 b § (1378/2010)

Lagen om hemkommun 2 § 1 mom. och 3 b § (1377/2010)