20.4.2016

Högsta förvaltningsdomstolen hade att avgöra om bestämmelserna om de grundläggande fri- och rättigheterna och mänskliga rättigheterna samt förbudet mot tillbakasändning i 147 § i utlänningslagen ställde hinder för överföring av ändringssökanden, som var medborgare i Afghanistan, till Ungern, som enligt ansvarsbestämningsförordningen var ansvarig för handläggningen av sökandens asylansökan och som också hade samtyckt till överföringen.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att Europeiska unionens gemensamma asylsystem grundade sig på inbördes förtroende mellan medlemsstaterna och presumtionen att den stat som enligt huvudregeln i Dublin III-förordningen var ansvarig för handläggningen av en asylansökan respekterade asylsökandens grundläggande fri- och rättigheter, så att asylsökanden kunde sändas tillbaka till den ansvariga staten utan att ansökan materiellt prövades i den stat som stod för tillbakasändningen. Presumtionen var emellertid inte sådan att den inte skulle kunna omkullkastas. Enligt artikel 3.2 i ansvarsbestämningsförordningen skulle presumtionen inte gälla om det fanns välgrundade skäl att anta att det i asylförfarandet och mottagningsvillkoren i den medlemsstat som ursprungligen var ansvarig fanns i nämnda stycke av artikeln avsedda systematiska brister.

Tröskeln för avsteg från ovan nämnda huvudregel om överföring enligt ansvarsbestämningsförordningen var visserligen hög. Den rättspraxis från andra medlemsstater inom Europeiska unionen som högsta förvaltningsdomstolen refererade i sitt beslut samt även annat material talade dock starkt för att man i Ungern kunde iaktta sådana systematiska brister som avses i artikel 3.2 i ansvarsbestämningsförordningen. När man dessutom beaktade innebörden av den vid bevisvärdering inom flyktingjuridiken relevanta principen benefit of the doubt samt principen om grund- och människorättsbejakande tolkning, skulle saken i denna osäkra situation avgöras till ändringssökandens fördel. Utgående från den aktuella landinformation som stod till förfogande var det inte möjligt att i asylsökandens fall vid beslutstidpunkten på ett tillförlitligt sätt förvissa sig om att tillbakasändning till Ungern inte skulle komma att stå i strid med artikel 4 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna eller artikel 3 i Europeiska människorättskonventionen.

Högsta förvaltningsdomstolen betonade att när det gällde tillbakasändning till Ungern, kunde situationen komma att bedömas annorlunda om man fick ny utredning i synnerhet om Serbien som ett säkert land, genom ändrad ungersk rättspraxis i asylfrågor, avgöranden av Europeiska människorättskonventionen eller på annat sätt. Ändringssökandens ansökan om internationellt skydd skulle med stöd av ansvarsbestämningsförordningen behandlas i Finland.

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (den omarbetade ansvarsbestämningsförordningen, den s.k. Dublin III-förordningen) artikel 3.1 - 3.3. och artikel 17.1

Finlands grundlag 9 § 4 mom.

Utlänningslagen 147 §

Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna artiklarna 4, 18 och 19

Europeiska människorättskonventionen artikel 3

Europeiska unionens domstols domar i målen C-349/12, Abdullahi och C-695/15, PPU - Mirza

Europeiska människorättsdomstolens domar i målen 18.6.2013 (Halimi mot Österrike och Italien), 3.7.2014 (Mohammadi mot Österrike) och 4.11.2014 (Tarakhel mot Schweiz)