23.3.2016

Skatteverket hade år 2006 verkställt efterbeskattning av A och påfört skatteförhöjningar för åren 2002 - 2004. Tingsrätten hade år 2009 dömt A till straff för bland annat grovt skattebedrägeri begånget under tiden 31.10.2000 - 28.1.2005. Efterbeskattningen och domen i brottmålet gällde samma gärningar. Förfarandet i brottmålet hade avslutats i maj 2012, när högsta domstolen med sin dom hade avslagit A:s besvär. Förfarandet i skatteförhöjningsärendet hade avslutats i september 2012, när högsta förvaltningsdomstolen hade beslutat att avslå A:s ansökan om besvärstillstånd. Europeiska människorättsdomstolen hade i sin dom i A:s ärende ansett att det hade skett en kränkning av artikel 4 i det sjunde tilläggsprotokollet till Europeiska människorättskonventionen, eftersom A i separata förfaranden hade dömts två gånger i samma sak. Människorättsdomstolen hade ålagt Finska staten att betala ersättning till A för immateriell skada, men avslagit A:s yrkande om ersättning för materiell skada, eftersom Finska staten under handläggningen hade anfört att A beträffande skatteförhöjningarna hade möjlighet att ansöka om återbrytande hos högsta förvaltningsdomstolen.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att det beslut som ansökan om återbrytande gällde stämde överens med högsta förvaltningsdomstolens dåvarande rättspraxis (HFD 2011:41), enligt vilken ett med skatteförhöjningsförfarandet parallellt brottsmålsförfarande inte hindrade påförande av skatteförhöjning. Av människorättsdomstolens dom i A:s ärende följde inte heller att förvaltningsdomstolens beslut, som A inte beviljats tillstånd att överklaga genom besvär, skulle återbrytas och skatteförhöjningarna avlyftas. Skatteåren 1999, 2000 och 2002 - 2004. Omröstning 3 - 2.

Förvaltningsprocesslagen 63 §

Lagen om beskattningsförfarande 32 § (907/2001) 3 mom. och 57 § 1 mom. (1558/1995)

Europeiska människorättskonventionen, 7:e tilläggsprotokollet, artikel 4