17.9.2015

Ett bolag hade i förvaltningsdomstolen yrkat ändring av ett beslut av närings-, trafik- och miljöcentralen. Besvärsskriften hade anlänt till förvaltningsdomstolen 25.6.2012. Förvaltningsdomstolen hade gett sitt beslut i saken 27.6.2014. Med anledning av den tid som handläggningen i förvaltningsdomstolen hade tagit i anspråk hade bolaget 17.4.2015 hos högsta förvaltningsdomstolen yrkat gottgörelse för dröjsmål vid rättegång, samtidigt som bolagets besvär över förvaltningsdomstolens beslut var anhängiga hos högsta förvaltningsdomstolen.

Lagen om gottgörelse för dröjsmål vid rättegång (dröjsmålsgottgörelselagen) hade blivit tillämplig på mål som handläggs i förvaltningsdomstolar genom att lagen ändrades genom en särskild lag om ändring av lagen om gottgörelse för dröjsmål vid rättegång, som enligt sin ikraftträdelsebestämmelse hade trätt i kraft 1.6.2013. I ikraftträdelsebestämmelsen konstaterades också att på ärenden som när lagen träder i kraft är anhängiga vid domstol eller vid en nämnd enligt 2 § 1 mom. tillämpas de bestämmelser som gäller vid ikraftträdandet.

Ikraftträdelsebestämmelsen i lagen om ändring av lagen om gottgörelse för dröjsmål vid rättegång hade en annan lydelse än ikraftträdelsebestämmelsen i den lag om gottgörelse för dröjsmål vid rättegång som trädde i kraft 1.1.2010 (dröjsmålsgottgörelselagen 2010). Enligt ikraftträdelsebestämmelsen i sistnämnda lag kunde gottgörelse med stöd av lagen bestämmas att betalas också i ärenden som hade inletts innan lagen hade trätt i kraft. Dröjsmålsgottgörelselagen 2010 gällde inte förvaltningsdomstolar. I det aktuella ärendet skulle lagen tillämpas i sin ändrade lydelse. Av förarbetena till lagändringen framgick inte varför ikraftträdelsebestämmelsen i lagen om ändring av lagen om gottgörelse för dröjsmål vid rättegång hade en annan lydelse än ikraftträdelsebestämmelsen i dröjsmålsgottgörelselagen 2010. Även hänvisningen till tidigare gällande bestämmelser blev oklar till den del som den gällde förvaltningsdomstolar. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade också att för förvaltningsdomstolarna hade det inte tidigare funnits motsvarande bestämmelser om gottgörelse.

Syftet med dröjsmålsgottgörelselagen var att säkerställa att ett effektivt nationellt rättsmedel stod till förfogande när rättegången tog så lång tid i anspråk att det kunde anses vara fråga om ett sådant dröjsmål vid rättegång som avses i artikel 6.1. i Europeiska människorättskonventionen. Om detta var fallet, skulle det vara möjligt att bestämma att staten skulle ersätta den kränkning av de mänskliga rättigheterna som dröjsmålet medfört. Utgångspunkten kunde således inte vara den att ikraftträdandet av lagen om ändring av lagen om gottgörelse för dröjsmål vid rättegång av till exempel statsekonomiska skäl skulle senareläggas när det var fråga om förvaltningsrättskipning, utan ikraftträdelsebestämmelsen skulle tolkas på ett sätt som främjade de mänskliga rättigheterna, så att parterna även i en rättegång i vilken de sökte ändring hos en nationell domstol så snabbt som möjligt skulle beredas möjlighet till samma rättsskydd som det som hade varit möjligt i människorättsdomstolen.

Med hänsyn till vad som anförts ovan prövade högsta förvaltningsdomstolen bolagets yrkande att få gottgörelse för dröjsmål vid rättegång med anledning av den tid som handläggningen i den regionala förvaltningsdomstolen hade tagit i anspråk.

Ikraftträdelsebestämmelsen i lagen om ändring av lagen om gottgörelse för dröjsmål vid rättegång (81/2013)