12.5.2014

Dålig ljudisolering i väggen i en bostadsbyggnad var inte i sig en sådan sanitär olägenhet som avses i hälsoskyddslagen. Utöver resultat från mätningar av luftljudisoleringsnivån fanns det i handlingarna inte uppgifter om andra mätningar eller utredningar av vilka det skulle ha framgått vilken bullernivå normalt boende i en lägenhet i byggnaden förorsakade i den andra bostadslägenheten eller annan utredning om situationer som skulle ha förorsakat sanitär olägenhet. Utredningen om sanitär olägenhet var inte sådan att bostadsaktiebolaget med stöd av 27 § i hälsoskyddslagen kunde åläggas att vidta åtgärder för att förbättra luftljudisoleringen i väggen mellan lägenheterna.

Av de anvisningar om boendehälsa som social- och hälsovårdsministeriet meddelat med stöd av 32 § 1 mom. i hälsoskyddslagen (763/1994) framgick det att ministeriet meddelat anvisningar, inte bestämmelser. Anvisningarna om boendehälsa var därför inte juridiskt bindande, men det som anfördes i dem kunde dock bidra till avgörandet i ett enskilt ärende.

Hälsoskyddslagen 1 § 2 mom., 2 § 2 mom., 26 § 1 mom., 27 och 32 § samt 51 § 1 mom.

Förvaltningslagen 31 § 1 mom.