7.3.2014

Genom en ändring av en detaljplan hade för ett kvartersområde anvisats två huvudsakliga användningsändamål, det vill säga bostadsbyggande och kontorsbyggande. Förhållandet mellan dessa huvudsakliga användningsändamål eller fördelningen av kvartersområdet mellan dem hade inte preciserats genom någon tilläggsbestämmelse. Däremot hade till områdesreserveringen med en indexanteckning fogats en tilläggsbestämmelse om att verksamhet där boendetjänster tillhandahölls fick placeras på området.

Den boendeenhet som det var fråga om var avsedd för kortvarigt och relativt självständigt boende. Indexanteckningen stod således inte i strid med det ena huvudsakliga användningsändamålet för området, det vill säga bostadsbyggande, utan kompletterade och preciserade detta.

Enligt besvären motsvarade den till området planerade verksamheten inte områdesreserveringen och verkningarna av planen hade i varje fall inte utvärderats tillräckligt mot bakgrund av områdesreserveringen.

I sin bedömning av verkningarna av den lösning som man stannat för vid ändringen av detaljplanen och motiveringarna till denna utgick domstolen från uppgifterna i planbeskrivningen. Av planbeskrivningen till ändringen av detaljplanen framgick att verkningarna av den ändrade planen och möjligheterna att genomföra den hade bedömts så att man närmast tänkt sig att en boendeenhet för personer i behov av psykrehabilitering skulle placeras på området.

Enligt utredningen i ärendet var den verksamhet som man haft i tankarna vid beredningen av planen inte sådan att den inte kunde placeras på ifrågavarande område, där det enligt en uttrycklig bestämmelse i detaljplanen var möjligt att bedriva verksamhet som innebar tillhandahållande av boendetjänster. Enbart den omständigheten att personal kunde komma att besöka enheten även nattetid och att eventuellt också andra än de som bodde i enheten kunde få service där medförde inte en annan bedömning. Den tidigare markanvändningen på området var också sådan att den verksamhet som ändringen av detaljplanen möjliggjorde inte skulle komma att ha sådana konsekvenser för trafiken eller annars att mera omfattande utredningar om verkningarna än de som utförts i samband med att planen uppgjordes skulle ha varit nödvändiga för att man skulle kunna avgöra om planen uppfyllde innehållskraven eller inte. Med hänsyn till det ovan anförda hade beredningen av planen inte haft felaktiga utgångspunkter.

Användningsändamålet för det ifrågavarande området fastställdes på ett bindande sätt i detaljplanen. Däremot är det inte möjligt att i en detaljplan på ett bindande sätt bestämma något om de inbördes rättsförhållandena mellan enskilda. Med ändringen av detaljplanen hade man således inte avgjort eller ens kunnat avgöra vem eller vilka som kunde driva till exempel verksamhet på detaljplaneområdet, till exempel verksamhet där boendetjänster tillhandahålls.

Markanvändnings- och bygglagen 9 § samt 55 § 1, 2 och 3 mom.

Miljöministeriets förordning om beteckningar som används i planer enligt markanvändnings- och bygglagen 1 §