29.12.2014

Kärsämäki kommun hade beslutat att sköta sina i 5 § 3 mom. i lagen om en kommun- och servicestrukturreform (ramlagen) avsedda uppgifter på ett annat sätt än vad kommunen i enlighet med 5 b § 4 mom. i ramlagen hade meddelat statsrådet. Eftersom det nya sätt att sköta nämnda uppgifter som kommunen fattat beslut om inte uppfyllde kravet i 5 § 3 mom. i ramlagen att befolkningsunderlaget skulle vara ungefär 20 000 invånare, hade statsrådet med stöd av andra och tredje meningen i 15 § 2 mom. i ramlagen behörighet att förplikta kommunen till samarbete inom primärvården.

Med sina cirka 18 900 invånare uppfyllde samarbetsområdet kravet på befolkningsunderlag i 5 § 3 mom. i ramlagen.

I sina besvär hade Kärsämäki kommun ansett att statsrådets beslut att förplikta kommunen att fortsätta att ordna sin primärvård genom den i fråga varande samkommunen för primärservice innebar ett brott mot skyddet för den kommunala självstyrelsen på den grunden att beslutet stod i strid med ramlagens ordalydelse och dessutom innebar ett brott mot bestämmelsen i 84 § i kommunallagen, enligt vilken en kommun kunde utträda ur en samkommun.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att den skyldighet att samarbeta som kommunerna ålades i 5 § i ramlagen i och för sig innebar en begränsning av den kommunala självstyrelsen. Till sina betydelsefulla delar hade bestämmelsen varit föremål för bedömning i riksdagens grundlagsutskott när utskottet gav sitt utlåtande (GrUL 37/2006 rd) om regeringens proposition med förslag till bland annat nämnda ramlag (RP 155/2006 rd). Grundlagsutskottet ansåg inte att de i propositionen föreslagna samarbetsförpliktelserna för kommunerna var problematiska med hänsyn till bestämmelserna i grundlagen.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att statsrådets behörighet att med stöd av 5 a § och 15 § i ramlagen förplikta kommunerna till samarbete innebär en möjlighet att förplikta en kommun till ett samarbete som kommunen redan tidigare har förbundit sig till. Statsrådet skulle samtidigt ha möjlighet att bestämma att samarbetsområdets uppgifter skulle skötas av en samkommun som redan var verksam med stöd av 5 § 2 mom. i ramlagen, såvida inte kommunerna kom överens om att sköta uppgifterna på något annat möjligt sätt. Den i ramlagen föreskrivna skyldigheten till samarbete kunde således begränsa en kommuns möjlighet att utträda ur en samkommun. Statsrådets beslut att förplikta kommunen att fortsätta det samarbete som den ingått avtal om stod inte i strid med 121 § 1 mom. i grundlagen.

Lagen om en kommun- och servicestrukturreform 5, 5 a, 5 b och 15 §

Finlands grundlag 121 § 1 mom.

Se även HFD 2014:144