22.12.2012

Måltidsservicen i K stad ordnade måltider för de utvecklingsstörda som bodde i X-hemmet och Y-grupphemmet. Priset på måltiderna bildades av råvaru- och matlagningskostnader och andra kostnader som var förknippade med matlagningen, såsom el-, värme- och vattenavgifter samt transport- och underhållskostnader.

En intressebevakare yrkade genom grundbesvär i förvaltningsdomstolen att av den måltidsavgift som hennes utvecklingsstörda huvudman debiterats skulle återbetalas ett belopp motsvarande alla andra i avgiften beaktade kostnader än materialkostnaderna för maten. Förvaltningsdomstolen biföll grundbesvären och upphävde debiteringen av måltidsavgifterna för tiden 1.1.2004 - 29.9.2009 till den del som i avgifterna beaktats andra än materialkostnader. Förvaltningsdomstolen återvisade saken till stadens tjänsteinnehavare för kalkylering av kostnaderna och återbetalning.

Social- och hälsovårdsnämnden i K stad ansökte om återbrytande av förvaltningsdomstolens beslut.

Enligt 43 § i lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda kan för specialvård uppbäras avgifter enligt lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården. Enligt 2 § 1 mom. i sistnämnda lag får den avgift som tas ut för servicen vara högst lika stor som kostnaderna för serviceproduktionen. Enligt 4 § 2 punkten i klientavgiftslagen är socialservice avgiftsfri bland annat när den innebär specialomsorger enligt lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda. Enligt samma punkt kan för den utvecklingsstördas uppehälle dock uppbäras en avgift, med de undantag som nämns i nämnda lagrum och som det inte nu var fråga om.

I klientens specialomsorgsprogram hade inte tagits in något om att klienten som en del av boendeservicen också enligt behov skulle få stöd eller handledning vid matlagning. Klienten var inte heller förmögen att själv tillreda sina måltider.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att inom ramen för normalitetsprincipen kunde i måltidsavgifter i anslutning till boendeservice såsom en del av avgiftsbelagt uppehälle beaktas inte bara råvarukostnader för maten, utan även kostnader för förvaring och tillredning av den, inklusive kostnader för vatten, energi, underhåll, transport och anlitande av arbetskraft. Det var således möjligt att för måltidsservicen uppbära en skälig avgift, som högst fick motsvara kostnaderna för produktionen av tjänsten. I K stad hade priset på måltiderna fastställts så att det täckte råvarukostnaderna samt skäliga kostnader för tillredningen av maten, inklusive arbetskraftskostnader samt transport- och underhållskostnader.

Förvaltningsdomstolen hade avgjort grundbesvären så att i de kostnader för måltidsservicen som betraktades som kostnader för avgiftsbelagt uppehälle inte hade beaktats andra kostnader än materialkostnader. Därför grundade sig förvaltningsdomstolens beslut på sådan uppenbart oriktig tillämpning av lag som väsentligt hade kunnat inverka på beslutet på det sätt som avses i 63 § 1 mom. 2 punkten i förvaltningsprocesslagen. Med hänsyn till att förvaltnings- och rättspraxis i fråga om måltidsavgifter hade blivit synnerligen oenhetlig, påkallade allmänt intresse återbrytande av beslutet med stöd av 63 § 2 mom. i förvaltningsprocesslagen.

Lagen om specialomsorger om utvecklingsstörda 1 §, 2 §, 15 § 4 mom., 17 §, 34 §, 35 § 1 mom. och 43 §

Lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården 1 §, 2 § 1 mom. och 4 § 2 punkten

Förvaltningsprocesslagen 63 § 1 mom. 2 punkten och 63 § 2 mom.

Lagen om verkställighet av skatter och avgifter 10 §