3.7.2014

A Ab hade år 2009 av sin majoritetsägare B, som var ett bolag med säte i Luxemburg, fått ett 15 miljoner euro stort lån. A hade som avdrag från sin inkomst av näringsverksamhet för skatteåret 2009 deklarerat 1 337 500 euro i räntor på lånet. Lånet hade beviljats på den grunden att de banker som finansierade A Ab:s verksamhet hade krävt att bolaget skaffade sig tilläggsfinansiering, som i betalningsordningen skulle vara en efterställd fordran i förhållande till banklån, och till sin karaktär ett så kallat IFRS-hybridlån, som i ett IFRS-bokslut behandlades som eget kapital. Lånet saknade säkerhet och förfallodag. Den fasta årliga räntan på lånet var 30 procent och lades till lånekapitalet. Lånet kunde betalas endast på anfordran av A Ab. Hybridlånet skulle i beskattningen betraktas som främmande kapital.

I målet gällde det för domstolen att avgöra om Koncernskattecentralen hade haft rätt att med stöd av 31 § 1 mom. i lagen om beskattningsförfarande ignorera ovan nämnda lånearrangemang och vid beskattningen betrakta lånet som en placering som hade karaktären av eget kapital, vilket innebar att räntorna på lånet inte var avdragsgilla.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att för att det skulle vara möjligt att ignorera och omdefiniera den affärstransaktion som parterna kommit överens om, borde det, med hänsyn till följderna av ett sådant tillvägagångssätt, i lagen om beskattningsförfarande ha funnits ett uttryckligt bemyndigande att få omdefiniera arrangemanget. Bestämmelsen i 31 § 1 mom. i nämnda lag ansågs inte innehålla ett sådant bemyndigande, varför omdefinition inte var möjlig med stöd av detta lagrum.

Då det inte är möjligt att genom ett skatteavtal skapa en beskattningskompetens som går utöver den som följer av de nationella reglerna, saknade det i detta mål betydelse hur artikel 9 i skatteavtalet mellan Finland och Luxemburg till denna del skulle tolkas.

OECD:s riktlinjer för internprissättning ansågs ha en vägledande betydelse för tolkningen endast till den del som man rörde sig inom tillämpningsområdet för 31 § 1 mom. i lagen om beskattningsförfarande, det vill säga när det gällde att avgöra om villkoren för en avtalad och genomförd affärstransaktion motsvarade marknadsvillkor. Däremot ansågs riktlinjerna inte ha en sådan verkan att tillämpningsområdet för nämnda 31 § 1 mom. breddades, varför det inte heller med hänvisning till dessa riktlinjer var möjligt att ignorera den mellan parterna avtalade affärstransaktionen.

Högsta förvaltningsdomstolen avslog besvären, som anförts av Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt. Enligt högsta förvaltningsdomstolen var låneräntorna avdragsgilla. Ärendet slutade på samma sätt som i förvaltningsdomstolen. Förvaltningsdomstolen hade återvisat saken till Skatteförvaltningen för bedömning av om låneräntan motsvarade marknadsränta.

Omröstning 3 - 2 om skälen.

Skatteåret 2009

Lagen om beskattning av inkomst av näringsverksamhet 7 § och 18 § 1 mom. 2 punkten

Lagen om beskattningsförfarande 31 § (1041/2006)

Avtalet mellan Finland och Luxemburg för undvikande av dubbelbeskattning beträffande skatter på inkomst och förmögenhet artikel 9