9.6.2014

Frågan gällde beräkningen av klientavgiften för en person i långvarig anstaltsvård.

Enligt lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården (klientavgiftslagen) bestäms avgiften enligt betalningsförmågan. Avgiften får inte överstiga en i lagen bestämd procent av personens i avgiftslagen avsedda månadsinkomster och inte vara högre än att personen månatligen efter betalningen av avgiften för eget bruk har en disponibel inkomst som uppgår minst till det belopp som anges i lagen (den minsta disponibla inkomsten).

Enligt avgiftslagen ska som månadsinkomst beaktas bland annat pensionsinkomster. Inkomst av skog ska beaktas till ett belopp som motsvarar en kalkylerad avkastning av skogen (kalkylerad skogsinkomst).

Förvaltningsdomstolen har ansett att av de andra inkomster än kalkylerade skogsinkomster på vilka klientavgiften beräknades (i detta fall av klientens pensionsinkomster) skulle efter betalningen av klientavgiften för klientens eget bruk återstå ett belopp som motsvarade den minsta disponibla inkomsten.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att när klientavgiften beräknades som en procentandel av klientens pension och skogsinkomst, var klientens disponibla inkomst högre än den minsta disponibla inkomsten. Under dessa förhållanden blev klientavgiftslagens bestämmelse om minsta disponibla inkomst inte tillämplig.

Förvaltningsdomstolens beslut grundades sig på uppenbart oriktig tillämpning av lag och upphävdes.

Omröstning 4 - 3 och föredragandens skiljaktiga mening.

Förvaltningsprocesslagen 63 § 1 och 2 mom.

Förvaltningslagen 6 §

Lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården 1 §, 7 c § 1 mom. (221/2003 och 1217/2007), 10 a § 2 mom. (1134/1996 och 1217/2007) 10 b § (221/2003) 1, 2 och 3 mom.