3.1.2014

Enligt föreningslagen fick en förenings syfte inte strida mot god sed.

Finlands cannabisförening hade enligt sina stadgar som syfte att påverka rusmedelspolitiken och lagstiftningen i sådan riktning att bruk, innehav och odling av cannabis för eget bruk blir tillåtet för myndiga personer, samt att produktion och distribution av cannabis regleras.

I ärendet bedömdes huruvida det varit överensstämmande med lag att neka föreningen registrering på den grunden att föreningens stadgeenliga syfte stred mot god sed. Särskild vikt skulle härvid fästas vid grundrättighetsbestämmelserna om föreningsfrihet och bestämmelserna i Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade vidare att bestämmelserna i Europeiska människorättskonventionen anger den miniminivå för mänskliga rättigheter som Finland internationellt förbundit sig till. Grundlagens bestämmelser om de grundläggande rättigheterna förutsätter att åtminstone denna nivå uppnås.

Uttrycket "mot god sed" i föreningslagen skulle tolkas med tillämpning av bestämmelserna om grundläggande och mänskliga rättigheter med beaktande av de omständigheter som var rådande vid tidpunkten då beslutet fattades. Trots uttryckets flexibilitet stod bestämmelsen som anförts som hinder för registreringen därför inte i sådan uppenbar konflikt med den grundlagsskyddade föreningsfriheten, att denna skulle lämnas utan tillämpning på grund av 106 § i grundlagen.

Enligt grundlagens förarbeten kunde grundläggande rättigheter inskränkas endast på grunder som uppfyller kravet på proportionalitet och om det är oundvikligt för att nå ett godtagbart syfte.

Enligt Europeiska människorättsdomstolens rättspraxis var det en allvarlig inskränkning av föreningsfriheten att neka en förening registrering. Ett sådant avslag utgjorde ett ingrepp i föreningsfriheten. En förening kunde vägras registrering bara på grund av ett vägande samhälleligt behov.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att diskussionen om rusmedelspolitik hade breddats och pluraliserats under de senaste decennierna. Föreningens primära syfte att påverka rusmedelspolitiken stod inte i strid med centrala demokratiska eller rättsstatsprinciper. Det stred inte heller i sådan grad mot allmänna intressen, att registrering hade kunnat nekas på denna grund. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade också, att dess uppgift inte var att ta ställning till huruvida syftet enligt föreningens stadgar, det vill säga målet för föreningens verksamhet i sig, var godtagbart. I ärendet skulle avgöras huruvida föreningen med beaktande av bestämmelserna om grundläggande och mänskliga rättigheter lagligen kunnat nekas registrering. Ett eventuellt beslut om dekriminalisering av cannabisbruk skulle i sista hand fattas av riksdagen. Ett sådant besluts inverkan på hälsoskyddet och övriga konsekvenser med tanke på samhälleliga intressen hade inte något direkt samband med bedömningen av förutsättningarna för registrering av föreningen. Registreringen av föreningen skulle inte heller i övrigt ses som något ställningstagande till huruvida cannabis borde tillåtas så som avsågs i föreningens stadgar. Vid bedömningen av det proportionella i att neka registrering kunde också beaktas, att föreningslagen erbjuder medel för att upplösa en förening i det fall att den utövar verksamhet som väsentligen strider mot lag eller god sed.

När bestämmelsen i föreningslagen om god sed som förutsättning för registrering tolkades på ett grundrättighetsbejakande sätt och i ljuset av människorättsdomstolens rättspraxis, fanns det på grund av föreningens stadgeenliga syfte inte ett tillräckligt vägande samhälleligt intresse att neka föreningen registrering.

Föreningslagen 1 § 1 mom., 6 §, 43 § 1 mom., 49 § 1 mom. 3 punkten samt 2 och 3 mom. och 58 §

Narkotikalagen 1, 5 och 7 §

Strafflagen 50 kap.

Finlands grundlag 6 § 1 och 2 mom., 12 § 1 mom., 13 § 2 och 3 mom., 14 § 4 mom., 22 § och 106 §

Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter 11 art.

Europeiska männsikorättsdomstolens domar i målen

Sidiropoulos m. fl. m. Grekland 10.7.1998

Freedom and Democracy Party m. Turkiet 8.12.1999

Refah Partisi m. fl. m. Turkiet (stora kammaren) 13.2.2003

Gorzelik m. fl. m. Polen (stora kammaren) 17.2.2004

Partidul Comunistilor m. fl. m. Rumänien 3.2.2005

United Macedonian Organisation Ilinden-Pirin m. fl. m. Bulgarien 20.10.2005,

Linkov m. Tjeckien 7.12.2006

Bozgan m. Rumänien 11.10.2007

Koretskyy m.fl. m. Ukraina 3.4.2008

Arges College of Legal Advisers m. Rumänien 8.3.2011

Jfr. HFD 1994 A 8 och Europeiska människorättskommissionens beslut i målet Larmela m. Finland 27.5.1997