HFD:2013:8
- Ämnesord
- Konkurrensbegränsning, Kartell, Konkurrensbrottsavgift, Branschförbund, Branschförbunds styrelse, Branschförbunds medlemsföretag, Medlemsföretags ansvar för konkurrensbegränsning, Frist för framställning om påföljdsavgift, Dröjsmål vid behandlingen av ärende, På tjänstens vägnar beviljad gottgörelse för dröjsmål
- År för fallet
- 2013
- Meddelats
- Diarienummer
- 278/2/10
- Liggare
- 240
I ett branschförbund för företag som utförde service på hushållsmaskiner hade man i styrelsen och vissa andra organ kommit överens om prissättningen av vissa arbeten. Marknadsdomstolen hade på framställning av Konkurrensverket påfört branschförbundet en konkurrensbrottsavgift, men avslagit Konkurrensverkets framställning om att de företag som varit representerade i förbundets styrelse skulle påföras en sådan avgift. Marknadsdomstolen hade motiverat sitt avslag med att det inte hade visats att ifrågavarande företag skulle ha vidtagit konkurrensbegränsande åtgärder som skulle ha varit självständiga och separata i förhållande till förbundets verksamhet.
Konkurrensverket överklagade marknadsdomstolens beslut hos högsta förvaltningsdomstolen till den del som marknadsdomstolen hade avslagit Konkurrensverkets framställning om påföljdsavgift. Förbundets ansvar var inte föremål för prövning i högsta förvaltningsdomstolen.
I sitt beslut med anledning av Konkurrensverkets besvär ansåg högsta förvaltningsdomstolen de företag vara ansvariga för konkurrensbegränsningen vilkas representanter hade deltagit i överenskommelsen om prissättningen i branschförbundets styrelse och dess andra organ. De särskilda villkor som marknadsdomstolen hade ställt för att företagen skulle anses ansvariga behövde inte vara uppfyllda.
Prissättningsöverenskommelsen skulle i princip uppfattas som en enda konkurrensbegränsning, vars delar utgjorde en helhet. Varje serviceföretag som i något skede deltagit i tillämpningen av en konkurrensbegränsning som kommit till uttryck under flera års tid var dock inte enbart på denna grund ansvarig för konkurrensbegränsningen för hela den tid som denna pågått. En del av företagen hade slutat tillämpa konkurrensbegränsningen tidigare än fem år före Konkurrensverkets framställning, varför rätten att påföra dessa företag påföljdsavgift hade preskriberats.
Handläggningen av det ärende som gällde påförande av konkurrensbrottsavgift hade tagit sammanlagt cirka sju år i anspråk, när man som handläggningstid räknade tiden mellan dagen när Konkurrensverket hade berett företagen möjlighet att bemöta ett utkast till framställning om påförande av påföljdsavgift och dagen när högsta förvaltningsdomstolen gav sitt beslut i ärendet. För att gottgöra företagen för dröjsmålet satte högsta förvaltningsdomstolen på tjänstens vägnar ned företagens påföljdsavgifter eller undanröjde dem helt.
Lagen om konkurrensbegränsningar (480/1992) 1 §, 6 § 1 punkten, 8 § 1 och 2 mom., 7 § (318/2004) 3 mom. och 22 § (318/2004)
Förvaltningsprocesslagen 53 a §