25.4.2013

Enligt 51 § 1 mom. i utlänningslagen beviljas en utlänning som utan uppehållstillstånd befinner sig i Finland tillfälligt uppehållstillstånd, om det faktiskt är omöjligt att avlägsna honom eller henne ur landet. I det aktuella målet gällde det att avgöra vilken betydelse möjligheten till frivillig återresa skulle tillmätas vid tolkningen av nämnda lagrum.

Migrationsverket hade avslagit A:s förnyade ansökan om internationellt skydd och samtidigt bestämt att A skulle avvisas till sitt hemland Somalia (Somaliland). Konkreta åtgärder för att med tvång avlägsna A ur landet hade inte vidtagits, men det ansågs ändå utrett att det inte varit faktiskt möjligt att avvisa A till hans hemland.

Med Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG (det så kallade återvändandedirektivet) har unionens medlemsstater skapat gemensamma tillvägagångssätt för att tredjelandsmedborgares som olagligt vistas i medlemsstaterna ska återsändas till sitt hemland. Återvändandedirektivet förpliktar medlemsstaterna att skrida till åtgärder och skapa behövliga återvändandeförfaranden för att medborgare i tredje land som utan uppehållstillstånd uppehåller sig i medlemsstaterna ska avlägsnas ur landet. I direktivet betonas vikten av återtagandeavtal och internationellt samarbete samt att frivilliga arrangemang för återvändande är att föredra framom påtvingade. Direktivet har genom en ändring av utlänningslagen (195/2011) satts i kraft i Finland från 1.4.2011, varefter ett arrangemang för frivilligt återvändande har skapats med bistånd av Internationella migrationsorganisationen. Migrationsverket har även ingått ett samarbetsavtal om frivilligt återvändande med det ministerium i Somaliland som svarar för återflyttningärenden.

När 51 § i utlänningslagen stiftades hade endast påtvingad avvisning avsetts när det föreskrevs att tillfälligt uppehållstillstånd skulle beviljas på den grunden att avvisning var faktiskt omöjlig. Paragrafen hade inte ändrats när återvändandedirektivet implementerades. Direktivet hade blivit en del av den nationella lagstiftningen utan att det hade klarlagts vilken betydelse möjligheten till frivillig återresa skulle ha i en situation som avses i 51 § 1 mom. i utlänningslagen Det var inte möjligt att enbart genom tolkning av begreppet ”avlägsnande ur landet”, sådant det användes i direktivet, härleda skyldigheter för en tredjelandsmedborgare som olagligt vistas i landet, till exempel en skyldighet att för återresa till hemlandet använda sig av de arrangemang som medlemsstaten skapat för frivillig återresa. I den händelse att det inte var faktiskt möjligt att med tvång avvisa en person, skulle han eller hon beviljas tillfälligt uppehållstillstånd med stöd av nämnda lagrum och en ordagrann tolkning av detsamma, trots att det sannolikt hade varit möjligt för personen i fråga att frivilligt återvända till sitt hemland. Under dessa förhållanden skulle A beviljas tillfälligt uppehållstillstånd tills avvisning faktiskt var möjlig.

Utlänningslagen 51 §, 147 a §
Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG (återvändandedirektivet)

Se och jfr även HFD 2011:9.