21.1.2013

A hade i april 2004 haft en kraftig hjärnblödning, varefter han under en månads tid hade vårdats på en intensivvårdsavdelning. A kunde sitta upp några timmar åt gången. Han kunde inte kommunicera eller kalla på hjälp med ringklocka. A lyftes dagligen upp i sittande ställning och han kunde trampa en s.k. restorator.

Den omständigheten att A behövde hjälp och omsorg av en annan person dygnet om innebar inte nödvändigtvis att han inte kunde beviljas serviceboende. Med hänsyn till den utredning som läkarutlåtandena och övriga handlingar erbjöd om A:s sjukdom och hjälpbehov, skulle A anses vara en sådan gravt handikappad person som avses i 8 § 2 mom. i lagen om service och stöd på grund av handikapp och 11 § i förordningen om service och stöd på grund av handikapp, som på grund av sitt handikapp eller sin sjukdom fortlöpande, under olika tider av dygnet eller annars i särskilt stor utsträckning behöver en annan persons hjälp för att klara av sina dagliga sysslor. A skulle dock inte anses vara i fortgående behov av sluten vård, eftersom hans servicebehov inte huvudsakligen förutsatte fortlöpande eller långvarig vård av personer med sjukvårds- eller annan specialkompetens. A kunde garanteras tillräcklig omsorg genom vårdtjänster inom den öppna vården.

Kommunen skulle således ordna serviceboende för A.

Finlands grundlag 19 § 1 mom.
Lagen om service och stöd på grund av handikapp 3 § 1 och 2 mom., 4 § 1 mom. och 8 § 2 mom.
Förordningen om service och stöd på grund av handikapp 11 §