27.12.2013

Tullen hade påfört bilskatt för en personbil som A 23.11.2003 infört från Tyskland i begagnat skick samt även mervärdesskatt på bilskatten (elv). Högsta förvaltningsdomstolen har med sitt beslut 2.12.2006 liggarnummer 3419, HFD 2006:95 avslagit bland annat A:s yrkande om att högsta förvaltningsdomstolen skulle avlyfta den på bilskatten påförda mervärdesskatten och begära förhandsavgörande av unionens domstol. I sina beslutsskäl hade högsta förvaltningsdomstolen hänvisat till bland annat det förhandsavgörande som unionens domstol gett i en likadan rättsfråga i målet C-101/00, Siilin.

Högsta domstolen har i sitt avgörande 5.7.2013, HD 2013:58, som har gällt statens skadeståndsskyldighet, konstaterat att uppbörden av elv-skatten har inneburit ett så tillräckligt uppenbart brott mot förbudet mot diskriminerande beskattning att staten har ålagts att ersätta en annan importör av begagnat fordon för den skada som importören vållats genom brottet mot bestämmelserna i unionsrätten. I sina domskäl hade högsta domstolen hänvisat till bland annat unionens domstols dom i målet C-10/08, kommissionen v. Finland.

Med hänvisning till nyss nämnda avgörande av unionens domstol och högsta domstolens dom HD 2013:58 yrkade A att högsta förvaltningsdomstolens beslut 12.12.2006 liggarnummer 3419, HFD 2006:95, skulle återbrytas.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att möjligheten för en skatt- och betalningsskyldig att av staten yrka skadestånd för en en i strid med unionsrätten uppburen elv-skatt skulle anses vara en annan fråga än återbrytandet av ett förvaltningsbeslut. Det ärende som gällde återbrytande skulle avgöras enligt förvaltningsprocesslagens bestämmelser om återbrytande av beslut. Eftersom det i efterhand var möjligt att anse att högsta förvaltningsdomstolens beslut HFD 2006:95 hade stått i strid med unionsrätten, kunde man i princip anse att det förelåg sådana förutsättningar för återbrytande av beslut om vilka bestäms i 63 § 1 mom. i förvaltningsprocesslagen. Vid bedömningen av dessa förutsättningar gällde det dock att även ta hänsyn till bestämmelsen i 64 § 2 mom. i förvaltningsprocesslagen, enligt vilken ett beslut endast av synnerligen vägande skäl kan återbrytas när över fem år hade gått efter att beslutet vunnit laga kraft.

Återbrytandet av ett laga kraft vunnet förvaltningsbeslut ansågs i sista hand vara beroende av en helhetsbedömning av högsta förvaltningsdomstolen. Med hänsyn till detta och när man dessutom beaktade att unionens domstols rättspraxis (C-224/01, Köbler) inte förutsatte återbrytande av ett laga kraft vunnet förvaltningsbeslut ens i det fall att beslut skulle anses stå i strid med unionsrätten samt dessutom att riksdagen vid sin handläggning av den lag som gällde återbäring av elv-skatten (822/2009) hade begränsat de retroaktiva verkningarna av unionens domstols dom C-10/08 till att i huvudsak gälla evl-skatt som debiterats år 2006 och därefter, ansåg högsta förvaltningsdomstolen att för återbrytandet av beslutet HFD 2006:95 inte hade anförts sådana synnerligen vägande skäl som avses i 64 § 2 mom. i förvaltningsprocesslagen. A:s ansökan om återbrytande avslogs.

Förvaltningsprocesslagen 63 § 1 och 2 mom. samt 64 § 2 mom.

Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen artikel 90 (numera Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt artikel 110)

Europeiska gemenskapernas domstols dom i målen C-101/00 (tullombudet och Antti Siilin), C-10/08 (kommissionen v. Finland) och C-224/01 (Köbler).