7.11.2013

X hade tagit sina gudbarn A och B till sig för att de tillfälligt skulle bo hos henne i en situation där barnets insjuknat i en allvarlig sjukdom och tagits in på sjukhus. Vid nämnda tidpunkt var A och B omhändertagna av Y stad och tillfälligt placerade hos sin mor. För den tid som barnen var tillfälligt placerade hos X, det vill säga en knapp månad, hade staden beviljat vartdera barnet ett ekonomiskt stöd om 130 euro, som hade betalats in på X:s konto. X hade yrkat att till henne skulle betalas ersättning enligt familjevårdarlagen för den tid som barnen tillfälligt bodde hos henne.

Förvaltningsdomstolen hade avslagit X:s yrkanden på den grunden att X:s hem, där barnen bodde, inte var ett sådant i 26 § i socialvårdslagen avsett enskilt hem som beviljats tillstånd av regionförvaltningsverket eller godkänts av staden och att X inte hade slutit ett sådant uppdragsavtal med kommunen om vården av barnen som avses i 1 § 1 mom. i familjevårdarlagen.

Högsta förvaltningsdomstolen upphävde förvaltningsdomstolens beslut och förpliktade staden att till X betala arvode och kostnadsersättning enligt familjevårdarlagen.

Enligt staden var det fråga om en privat placering som modern och X kommit överens om och som inte gav X rätt till ersättning för familjevård. I saken var ostridigt att X på eget initiativ hade avhämtat barnen och tagit dem hem till sig när hon fått vetskap om moderns situation. X hade också omedelbart tagit kontakt med kommunens socialverk och enligt X hade socialarbetaren muntligt godkänt placeringen. Staden hade inte bestridit X:s berättelse om händelseförloppet.

Av 1 § 1 mom. i familjevårdarlagen framgick att familjevårdarens rätt till arvode och ersättning enligt nämnda lag förutsatte ett uppdragsavtal med en kommun eller samkommun. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg dock att staden under ovan nämnda förhållanden skulle anses ha godtagit att barnen tillfälligt placerades hos X och samtidigt även godkänt kostnaderna för denna placering. Det var inte fråga om en sådan placering av permanent karaktär i ett enskilt hem som avses i 81 § i barnskyddslagen, eftersom barnen hade varit omhändertagna av staden och det var fråga om tillfällig vård av dem. X hade således i enlighet med sitt yrkande rätt till arvode och kostnadsersättning för familjevård, enligt de rekommendationer och anvisningar som staden vid den tidpunkt när placeringen skedde tillämpade i fråga om ersättning för familjevård.

Barnskyddslagen 40 §, 45 § 1 mom., 49 § 1 och 2 mom., 56 § och 81 § 1 mom.

Socialvårdslagen 25 § 1 mom.

Familjevårdarlagen 1 § 1 mom.