17.10.2013

Åbo stad hade under flera års tid beviljat utkomststöd för boendekostnaderna i boendeenheter där enskilda serviceproducenter tillhandahöll boendetjänster för personer i behov av psykrehabilitering. Staden hade gett serviceproducenterna betalningsförbindelser som motsvarade dessa kostnader. Från början av år 2007 hade bolaget A delat in klienterna i sina rehabiliteringsenheter i tre olika vårdkategorier och sänt staden fakturor på ersättningar som grundade sig på de nya priserna per vårddygn i de olika vårdkategorierna. Staden hade vägrat betala de höjda priserna för vårdkategorierna 2 och 3.

Bolaget A anhängiggjorde förvaltningstvistemål i förvaltningsdomstolen och yrkade i sin ansökan att staden skulle förpliktas att till alla delar betala de ersättningar som bolaget fakturerat. Enligt bolaget fanns det ett genom hävd stabiliserat avtalsförhållande mellan staden och bolaget, medan staden i sin tur ansåg att avtalsförhållandet gällde relationen mellan den person som använde sig av boendetjänsten och bolaget. Denna person hade en på utkomststödet baserad fordran på staden, som han eller hon inte kunde överföra på serviceproducenten till ett högre belopp än vad som framgick av betalningsförbindelsen. Å andra sidan hade staden gett bolaget till beloppet öppna betalningsförbindelser, också efter att bolaget hade informerat staden om den nya prissättningen. Förvaltningsdomstolen avslog bolagets ansökan.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att A:s yrkande borde ha prövats som förvaltningstvistemål. Rättsförhållandet mellan staden och en serviceproducent som producerade lagstadgade boendetjänster för kommuninvånare i behov av psykrehabilitering skulle betraktas som ett offentligrättsligt rättsförhållande, oberoende av om förhållandet mellan staden och serviceproducenten betraktades som ett förhållande som baserade sig på ett förvaltningsavtal om köp av tjänster eller ett annat, enbart på betalningsförbindelser baserat rättsförhållande.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att staden i enlighet med 4 § i lagen om planering av och statsandel för social- och hälsovården hade ordnat boendetjänster för personer i behov av psykrehabilitering genom att anskaffa dessa tjänster av enskilda serviceproducenter, bland annat bolaget A. Förvaltningstvisten gällde priset på de tjänster som låg till grund för beräkningen av den ersättning som staden med stöd av betalningsförbindelserna skulle betala bolaget. Tvisten mellan bolaget och staden gällde inte utkomststöd. Under tidigare år hade ersättningarna grundat sig på priser som serviceproducenterna efter prisförhandlingar hade meddelat staden och som stadens socialnämnd hade fastställt genom att anteckna priserna för kännedom. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att bolaget A inte ensidigt och med tillämpning av ett annat förfarande än det ovan nämnda hade kunnat höja priserna för ett på staden bindande sätt. Stadens passivitet att reagera på bolagets initiativ till förhandlingar och dess meddelanden hade inte som följd att staden skulle ha blivit bunden till de priser som bolaget meddelat staden. Bolagets besvär över förvaltningsdomstolens beslut avslogs.

Socialvårdslagen 13 §, 17 § 1 mom., 22 § och 23 §

Lagen om planering av och statsandel för social- och hälsovården 4 § (1309/2003)

Förvaltningslagen 3 § 1 mom. och 66 §

Förvaltningsprocesslagen 69 §