9.9.2013

A anförde besvär hos förvaltningsdomstolen och framhöll att hennes rätt att hålla kontakt med sin vuxne son, som var utvecklingsstörd och bodde på en boendeserviceenhet, hade begränsats enligt vad som framgick av en mötespromemoria som undertecknats av en socialarbetare. Förvaltningsdomstolen hade avvisat A:s yrkanden som framställts i syfte att avlyfta begränsningarna, eftersom en mötespromemoria inte var ett sådant överklagbart beslut som avsågs i 5 § i förvaltningsprocesslagen. Förvaltningsdomstolen konstaterade också att man inte hade begränsat kontakterna för en utvecklingsstörd som bereds specialomsorger genom den nämnda mötespromemorian, inte heller hade det varit möjligt att göra det på det sätt som avsågs i 42 § i lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att bestämmelserna om begränsning av kontakterna var bristfälliga i lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att förvaltningsdomstolen inte borde ha avvisat A:s yrkanden, även om mötespromemorian inte kunde anses utgöra ett överklagbart beslut. A hade framfört ett påstående om att hennes rätt att åtnjuta respekt för sitt privat- och familjeliv enligt människorättskonventionens artikel 8 har kränkts. Det fanns sådana rimliga grunder för påståendet som avsågs i den tolkningspraxis som gällde människorättskonventionens artikel 13. Denna artikel innebar att A skulle ha tillgång till ett effektivt rättsmedel i saken. Av 21 § i grundlagen framgick att var och en ska ha rätt att få ett beslut som gäller hans eller hennes rättigheter och skyldigheter behandlat vid domstol eller något annat oavhängigt rättskipningsorgan. Då A inte hade tillgång till något annat effektivt rättsmedel och inte heller något annat sätt att få sin begäran om rättsskydd prövad i domstol, borde förvaltningsdomstolen, som enligt rättsordningen i regel var behörig att handlägga förvaltningsbesvär över beslut om begränsning av kontakterna enligt övrig lagstiftning, inte ha avvisat A:s besvär.

Högsta förvaltningsdomstolen upptog A:s yrkanden till prövning. Kontakterna mellan A och hennes son hade senare begränsats genom ett förvaltningsbeslut. A:s behov av rättsskydd i högsta förvaltningsdomstolen gällde således endast tiden som föregick nämnda beslut. Högsta förvaltningsdomstolen fastställde att det inte hade varit möjligt att begränsa A:s rätt att hålla kontakt med sin son med stöd av det möte som hållits eller den promemoria som uppgjorts om mötet. Omröstning 3-2.

Grundlagen 10 § och 21 §

Europeiska människorättskonventionen artikel 8 och 13

Förvaltningsprocesslagen 5 §

Lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda 42 §

Lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården 8 §