18.9.2012

Den regionala miljöcentralen hade i egenskap av kontaktmyndighet som avses i 6 § 1 mom. i lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning i sitt beslut konstaterat att enligt 4 § 2 mom. i nämnda lag skulle förfarandet vid miljökonsekvensbedömning inte tillämpas på det marktäktsprojekt som det var frågan om i ärendet. Sedan kommunstyrelsen med stöd av marktäktslagen beviljat tillstånd till marktäkten, hade F och hans medparter överklagat beslutet hos förvaltningsdomstolen och yrkat att tillståndet skulle upphävas. Ändringssökandena hade motiverat sitt yrkande bland annat med att det inte fanns förutsättningar att bevilja tillståndet enligt marktäktslagen och att förfarandet vid miljökonsekvensbedömning borde ha tillämpats på projektet.

Förvaltningsdomstolen hade avgjort F:s och hans medparters besvär samma dag, men med två separata beslut. Med det ena beslutet hade förvaltningsdomstolen tagit ställning till om kommunstyrelsens beslut varit lagligt med hänsyn till de besvärsgrunder som gällde tillämpningen av marktäktslagen. Med det andra beslutet hade förvaltningdomstolen tagit ställning till om kontaktmyndighetens beslut hade varit lagligt med hänsyn till de besvärsgrunder som gällde tillämpningen av förfarandet vid miljökonsekvensbedömning.

Enligt 17 § 2 mom. i lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning kan den som överklagar ett beslut som gäller marktäktstillstånd hänvisa till att ett sådant bedömningsförfarande som avses i lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning inte har genomförts. I så fall ska förvaltningsdomstolen ta ställning till denna besvärsgrund när förvaltningsdomstolen avgör tillståndsärendet. Har behovet att genomföra ett bedömningsförfarande prövats separat enligt 6 § 1 mom. i lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning och avgörandet varit att behov inte föreligger, ska ett överklagande av detta avgörande sammanföras med överklagandet av tillståndsbeslutet till gemensam handläggning. När förvaltningsdomstolen behandlar tillståndsärendet, ska förvaltningsdomstolen även behandla frågan huruvida ett bedömningsförfarande behövs och avgöra denna fråga med samma beslut som tillståndsärendet. Förvaltningsdomstolen borde således inte ha separerat frågan om behovet av ett bedömningsförfarande från frågan om lagligheten av det beslut som miljöcentralen fattat i egenskap av kontaktmyndighet som avses i lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning och borde inte ha avgjort dessa två frågor med separata beslut.

F:s besvär i högsta förvaltningsdomstolen gällde det beslut av förvaltningsdomstolen med vilket förvaltningsdomstolen på ovan nämnt sätt hade avgjort lagligheten av kommunstyrelsens beslut. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att det med anledning av F:s besvär i ärendet gällde att ta ställning bland annat till om genomförandet av ett separat förfarande för miljökonsekvensbedömning hade varit en förutsättning för marktäktstillståndet.

Marktäktslagen 20 § 1 mom.
Kommunallagen 90 § 2 och 3 mom.
Lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning 17 § 2 mom. och 19 § 3 mom.

Se även HFD 2012:78.