10.12.2012

En person som vid 85 års ålder drabbats av hjärnblödning hade enligt läkarintyg problem med sin exekutiva förmåga, gestaltningsförmåga, minnet och orienteringsförmågan. Dessa försämrade hennes förmåga att sköta sina angelägenheter. De kommunala myndigheterna hade avslagit personens ansökan om att få personlig assistans med stöd av lagen om service och stöd på grund av handikapp (handikappservicelagen) på den grunden att funktionshindren var sådana som hade typiskt samband med åldrande, varför de inte gav rätt till personlig assistans enligt handikappservicelagen.

Förvaltningsdomstolen konstaterade att sökandens kondition före hjärnblödningen hade varit utmärkt för en person i den åldern och ansåg att de funktionshinder som hon hade efter hjärnblödningen inte berodde på åldrande utan på sjukdom. Sökanden behövde nödvändigt och vid upprepade tillfällen en annan persons hjälp för funktioner som ägde rum utanför hemmet och hon var en i 8 c § 3 mom. avsedd gravt handikappad person, för vilken kommunen var skyldig att ordna personlig assistans. Förvaltningsdomstolen upphävde kommunens bastrygghetsnämnds beslut och återförvisade ärendet till nämnden för ny handläggning.

Högsta förvaltningsdomstolen inhämtade utredning om bland annat sambandet mellan risken för hjärnblödning och en persons ålder och konstaterade att det på basis av denna utredning fanns grund för slutsatsen att personens hjälpbehov berodde på hjärnblödningen, som var en följd av att kroppen med ökad ålder oundvikligen försvagas och degenereras. Hjälpbehovet berodde således huvudsakligen på en sjukdom som hade samband med åldrande och personen i fråga hade inte rätt till den personliga assistans som hon hade ansökt om. Högsta förvaltningsdomstolen upphävde förvaltningsdomstolens beslut och satte i kraft bastrygghetsnämndens beslut.

Lagen om service och stöd på grund av handikapp 3 §, 8 § 2 mom. samt 8 c § 1 och 3 mom.