10.12.2012

Tjänsteinnehavaren hade med en ansökan som kommit till förvaltningsdomstolen 17.10.2011 yrkat att ett 2.2.2011 fött barn skulle omhändertas av det organ som ansvarade för socialvården och placeras i vård utom hemmet i en fosterfamilj. Ansökan grundade sig huvudsakligen på en misstanke om att barnet hade blivit föremål för misshandel. Tingsrätten dömde 10.2.2012 barnets far för grov misshandel av barnet med förkastade åtalen mot modern. Föräldrarna hade 25.3.2012 lämnat den plats där barnet var placerat i vård utom hemmet och de hade därefter inte påträffats.

Förvaltningsdomstolen avslog ansökan om att barnet skulle omhändertas och konstaterade att den inte utan att ha kunskap om barnets aktuella förhållanden kunde bedöma huruvida förutsättningar för att omhänderta barnet förelåg enligt i 40 § i barnskyddslagen och inte heller vad som var förenligt med barnets bästa. Enligt förvaltningsdomstolens beslut var det under dessa förhållanden inte möjligt att anhängiggöra en ansökan om omhändertagande av barnet, då det inte kunde uteslutas att barnets föräldrar hade lämnat landet.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att förvaltningsdomstolen var behörig att handlägga och avgöra ärendet, i vilket ansökan om omhändertagande av barnet och placering av det i vård utom hemmet hade gjorts medan familjen fortfarande var bosatt i Finland. Med hänsyn till barnskyddslagens målsättningar och de centrala principerna i nämnda lag borde förvaltningsdomstolen under dessa förhållanden inte ha avslagit ansökan på det grunder som förvaltningsdomstolen hade anfört. Högsta förvaltningsdomstolen upphävde förvaltningsdomstolens beslut och återförvisade ärendet till förvaltningsdomstolen för ny handläggning.

Barnskyddslagen 1, 4 och 40 §

Rådets förordning (EG) nr 2201/2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000