14.4.2011

En traditionell teleoperatör ansågs inte ha missbrukat sin dominerande marknadsställning på återförsäljarmarknaden för ADSL-baserade, för privathushåll avsedda Internetförbindelser genom att vägra att till sina konkurrenter leverera en DSL-återförsäljarprodukt som var avsedd att användas för leverans av Internetanslutningar till privata hushåll. I målet hade inte visats att denna återförsäljarprodukt varit så nödvändig för konkurrenterna i deras verksamhet att det inte faktiskt eller eventuellt hade varit möjligt för dem att i stället för denna produkt använda ett eget DSL-nät, och teleoperatörens vägran att leverera återförsäljarprodukten till sina konkurrenter hade inte heller hindrat konkurrensen på ett sätt som med beaktande av mediemarknadens särdrag skulle ha givit anledning att betrakta den traditionella operatörens förfarande som missbruk av marknadsställning.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg också att den traditionella teleoperatören inte hade missbrukat sin dominerande marknadsställning senare, när operatören hade erbjudit sig att till konkurrenterna leverera andra återförsäljarprodukter som var avsedda för leverans av anslutningar till privata hushåll. Det var frågan om en på Ethernet-teknik baserad återförsäljarprodukt (en så kallad IP-baserad återförsäljarprodukt), som byggde på en teknik som då var ny, men som enligt Konkurrensverket även de övriga teleoperatörerna senare hade övergått till att använda. I målet hade inte framgått att teleoperatören vid utformningen av denna produkt hade givit den sådana egenskaper att dess påstådda bristfälliga tekniska lämplighet för konkurrenterna skulle ha inneburit missbruk av dominerande marknadsställning. Av denna anledning och med hänsyn till att det fanns skillnader mellan den IP-baserade och operatörens andra återförsäljarprodukt (en så kallad ATM-baserade återförsäljarprodukt), bland annat i fråga om prissättning, grundläggande teknisk lösning och utvecklingsskeden, kunde påståendet att teleoperatören vid prissättningen av den ATM-baserade återförsäljarprodukten skulle ha tillämpat en så kallad marginalpress inte verifieras genom en jämförelse av den ATM-baserade återförsäljarproduktens pris med de priser som teleoperatören hade tagit ut för leverans av Internetanslutningar som teleoperatören med användning av sin IP-baserade återförsäljarprodukt hade levererat till slutkonsumenter.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att konkurrensverket med hänvisning till bland annat sina lagstadgade uppgifter hade haft grunder för en framställning om påföljdsavgift till marknadsdomstolen och att rättegången i marknadsdomstolen inte hade berott på något fel hos en myndighet. Med hänsyn särskilt till hur målet har avgjorts samt att Konkurrensverket hade haft anledning att på väsentliga punkter ändra sin framställning i marknadsdomstolen, ansåg högsta förvaltningsdomstolen att det hade varit oskäligt att låta teleoperatören själv stå för alla sina kostnader i marknadsdomstolen.

Konkurrensverket kunde däremot inte åläggas att ersätta de kostnader för ombud som teleoperatören hade haft i samband med åtgärder som vidtagits vid handläggningen av ärendet i Konkurrensverket.

Lagen om konkurrensbegränsningar (480/1992) 1 §, 3 § 2 mom., 3 § 2 mom. (318/2004), 6 § (318/2004), 7 §, 7 § (318/2004) samt 8 § 1 och 2 mom.
Förvaltningsprocesslagen 74 § 1 och 2 mom.